Inga frenetiskt återkommande artiklar så mycket det senaste. Kanske för att det är ganska stabilt stillsamt i karet. Eller ungefär lika livat som vanligt. Vilket alltså känns som – tja, inget särskilt. Så varför skriva för skrivandets egna behövandes skull om jag inte har nåt särskilt att säga.
Eller jo ja. Egentligen borde jag kanske skrivit lite om hur det går för den lilla gula monsterfisk kullen (Lamprologus ocellatus – gold) som jag sög upp och la över i ett yngelkar. Jo dom växer och frodas och har blivit ett livat gäng som i det närmaste kan betraktas som tama i nuläget. Helt orädda, nyfikna och hoppas alltid på mat så fort man visar sig. Ska lägga upp lite bilder på detta nån dag. Och kanske berätta lite mer.
Och det mest spännande, som jag inte skrivit om. Hur har det gått för Hästnosarnas barnkalas. Jodå, hanen höll sitt avtal med bravur och ruvade vidare i drygt två veckor. Sen såg jag inte röken av några yngel. Tiden gick och plötsligt ser jag ett yngel som jag först tror är ett snäcklekaryngel (är alltid några på G lite hör och där, titt som tätt). Sedan inser jag att -Hej hoppla, ta mej tusan… det är ett hästnosyngel. Det gömmer sig i en spricka mellan två stenar som nästan är omöjlig att se så mycket av. Här skuttar den omkring och försvinner lite här och där, tusan vet vart, då och då. Väl dold och verkar ha hittat ett suveränt gömsle. Nu undrar jag vart mer det kanske kan finns små överlevare. Kanske den enda, men attans kul att faktiskt ett yngel klarat sig och ser ut att ha det fin-fint.
Här under, mellan två stenar på varandra gömmer sig hästnosynglet. Att få en bild på det är praktiskt omöjligt. Svårt ens att se med ögonen. Nåvöl om det. Just den här stenformationen har fått en otroligt vacker beläggning av olika alger och sediment. En intressant alg som jag aldrig fått fram förr är en grön variant av tofsalger – oerhört vacker och harmoniskt svajande. Ganska få än men hoppas på fler. Hästnosarna rycker dom ibland.
Fast nu hade jag faktiskt tänkt skriva lite mer allmänt om hur det ser ut i karet efter att vart igång drygt runt omkring 6 månader. Och bjuda på lite miljöbilder på karet, eller i. Till skillnad från vissa sterila akvarister så älskar jag alger och lite sedimentliknande beklädnad. Det gör även mina hästnosar. För dom är alger en naturligt näringskälla och ett välkommet tillskott som dom gillar att beta av. Stenar som ser ut som dom nyss lagts i ser fasligt trist ut tycker jag. Så även en, än så vacker i sitt originalskick, naturkopia av sten/bergsbiotop. Men en vacker patina av alger skapar en känsla av liv och levande. Tog tid innan den där riktig snygga algbeläggningen började etablera sig stabilt. Tillskottet var ganska ojämnt vandrande mellan algblomning till naket som kom och gick i cykler under en längre tid. Detta ser jag som ett tecken på en stabilt etablerad bakteriekultur och ett filter som är i balans.
I det här lilla stenröset hamnar mycket småbös som sedimenteras och blandar sig med diverse alger och förvandlas till en vildvuxen matta. Eftersom ett snäcklekapar håller till här intill grävs det en hel del och landskapet förändras ofta. Så påväxten skiftar i karaktär en hel del. Den större stenen bredvid betas flitigt av hästnosarna.
Här är som synes ett populärt tillhåll för mina blå neoner. En hona ser lite mager ut – hon har tuggat ett tag (munruvar) och inte fått så mycket mat i sig. Bakgrunden ser betydligt vackrare och mer naturlig och levande ut nu med algpåväxt. Betas också av flitigt av hästnosarna, just här ganska väl skördad och förhållandevis naken ändå.
Här har bakgrunden i mitt tycke fått sig en otroligt vacker patina av alger. Notera alla skrapmärken i beläggningen. Det är tandmörken efter hästnosarnas betande. När man är i rummet hör man tydligt resonansen i frigolitbakgrunden när dom skrapar. Som synes, ett populärt tillhåll att beta.
Växterna då. Javaormbunke verkar stortrivas i karet, växer och frodas. Lite ruffig på sina ställen, men inget som verkar påverka livslusten negativt och både ny blad och skott drar iväg hela tiden. Vallisnerian däremot verkar inte tycka livet är lika kul. Växer visserligen och skjuter nya skott, men vill inte växa och ta sig riktigt. Gulnar lätt, lite tunn, kort och allmänt futtigt. Vetkar dock gå lite i cykler då den verkar ta lite mer fart mellan varven, för att sedan återgå till ett mer deprimerande liv. Inget som stör mig dock. Den finns där, får finnas där, som den är.
Tja, ungefär så är det, i det stora hela. Och fiskarna trivs, och vattenvärdena är så stabila att jag numer sällan bryr mig att mäta så ofta, nästan aldrig.
Jag hade inte bara turen att råka se när mina hästnosar lekte. Jag råkade ha ännu mer tur att råka se när honan växlade över de små ynglen honan ruvat på till hanen, som nu tar över munruvarvården. Elfte dagen efter lek inträffade denna underbart intressanta händelse, som tydligen är få förunnat att få se. Även om jag har haft lite extra koll senaste dagarna så var ju inte chansen så jättestor att jag skulle få se det ändå. Borta hela dagar, träning och allt annat vardagligt gör ju att mycket kan hända emellan tid för betraktelser.
En larv, ett yngel i det fria precis när det är spottat innan hanen tar det i sin mun.
Under hur lång tid det hela pågick är jag lite osäker på. Först tänkte jag bara i tid då jag faktiskt insåg att det hände något udda och avvikande och betraktade skådespelet. Senare med lite reflektioner i backspegeln har jag kanske möblerat om lite i tid och rum. Hur som helst, när väl proceduren var uppenbar var det på sätt och vis väldigt likt hur dom betedde sig under leken. Väldigt diskret och stillsamt – i det stora hela, vid själva överlämnandet. Däremellan däremot, styrde och ställde honan med dominant, ja nästan aggressiv attityd gentemot hanen och såg mer eller mindre irriterad och förbannad ut på hanen. Ungefär som ”gubbjävel, fattar du inte eller, det är din tur att passa ungarna nu – allihop!” Hon for runt som ett yrväder och stångade till honom. Hanen såg ut som ett förvirrat frågetecken som försökte göra sitt bästa att behaga sin kvinna. Sen blev det plötsligt ömsint kärleksfullt och harmoniskt en stund när en utspottning var på gång.
Men det dröjde långt mellan spottningarna emellanåt. Tidvis kom två, tre ganska nära inpå. Ibland tog det åtskilliga minuter och såg ut att vara över. Antagligen upplevde dom javaormbunkens bladverk som trygg och säker plats för överlämnandet, för det var bara där dom utförde proceduren. Bra val för mig då det innebar första parkett och full insyn. Dom andra fiskarna lade inte märke alls till vad som skedde. Även om det var väldigt tydligt när honan gjorde sig redo för att spotta så var det inte lätt att räkna ut och ibland kunde hon avbryta processen och invänta nytt tillfälle. Och även om beteendet hade ett visst mönster kunde det bli utdraget och avvaktande. Överlämnandet föregicks av dels lite aggressivt bufflande mot hanen, men desto mer uppvaktande uppvisning, som påminde mycket om lek. Och när det var dags ställde hon sig diagonalt med nosen neråt, skakade med kroppen och liksom i en kräkliknande rörelse spottade hon ut ett yngel (eller larv tror jag de mer rätt och riktigt kallas i detta stadie), som hanen snabbt snappade upp. Följt av diskret ”låtsas som det regnar”.
Lyckades efter en längre stunds förtrollande betraktelse väckas av en tanke som knackade i huvet – För tusan, filma! Det var inte lätt att tajma och tog åtskilliga försök att pricka rätt. Har lite snålt med utrymme på mobilen så det fanns inte plats att låta kameran rulla på, utan fick bli många korta omtagningar tills det blev bulls eye. Att fånga det här på film har jag fått reda på, är tydligen ganska unikt. Ja nästan så att det inte finns. Vilket känns helt otroligt fantastiskt i så fall. Så håll till godo, om än väldigt kort sekvens.
Egentligen tror jag att det här pågick under betydligt längre tid än jag först trodde. När jag kom hem från jobbet denna dag och började med att mata fiskarna, blev jag först lite besviken – attans, hon har droppat tugget. För hon åt lite mer än vanligt (hon har kunnat äta lite sporadiskt vid matning ändå) och såg lite mindre rund ut om hakan och kinderna. Ja, ja tänkte jag. Inte ovanligt att det krävs några försök innan det lyckas. Däremot tyckter jag mig minnas nu i efterhand att hannen inte betedde sug lika glupskt som vanligt. Lite försiktig på ett sätt som inte kändes helt normalt. Tänkte dock inte så mycket på det just då utan stirrade mig mest blind på det faktum att honan troligen misslyckats. Nu efteråt är jag ganska säker på att dom faktiskt redan hade påbörjat överväxlingen redan då. Vilket innebär att det här var nåt som kanske fortgick sakta men säkert under flera timmar.
Helt fantastiskt intressant och rolig betraktelse och en höjdpunkt i min akvaristiska historia i en klass för sig – nördigt värre, men så är det.
Jomenvisst, samma kväll som föregående inlägg skrevs slog mina hästnosar till och började plötsligt leka. Inte bara flirta runt som dom brukar. Onej, nu lektes det på riktigt. Diskret, nästan omärkbart. Egentligen var det väl bara turen att jag råkade lägga märke till deras aktivitet och notera att det såg lite annorlunda ut. Väldigt hemlighetsfullt. Leken skedde i/på ”klippsprånget” som jag kallar skrevan i bakgrunden. Det är här dom har sitt ”basecamp” och verkar känna sig som hemma. Även om i princip hela karet är deras lekstuga. Härifrån har dom bra utsikt över karet samtidigt som insikten är begränsad från nyfikna Altosar och ilskna snäcklekare. Paracyprisarna är harmlöst mindre intresserade men om, så händer det att hästnosarna jagar väck dom emellanåt när dom är för mycket i skrevan. Annars så lever dom harmoniskt tillsammans. Ganska naturligt val av tillhåll för lek med andra ord.
Leken tog sin tid och inget som dom bara slätade över. En, två diskreta cirkulerande kring varandra och sedan låg dom där stillsamt en stund ömsom simmade hanen iväg en sväng och återkom. Sådär höll dom på ett bra tag innan akten avslutades. Första gången brukar vara svår att få nåt resultat av. För det mesta brukar det bara ta nån dag sen är rommen borta och allt är som vanligt igen. Nu har hon gått en vecka och tuggar än. Det verkar väldigt lovande, men jag har inga jättestora förväntningar. Det är en uthållighetsprövning som kan ta tid för en förstagångsruvare att lära sig hantera innan det funkar hela vägen. Sedan kommer nästa kritiska ögonblick. Eretmodus är biparantala munruvare, dvs båda föräldrarna delar på vårdnaden och med tiden kommer dom att byta med varandra så att hannen fortsätter med ruvningen i ett senare skede. Därefter när det är dags att ”spotta” för första gången kommer dom att dela på munruvningen sinsemellan. Att se en sån här växling hade vart kul, men kräver tur att bevittna just när det sker.
En mycket liten kort filmsnutt på leken
Hur jag gör om det blir yngel vet jag inte riktigt än. Skulle gärna vilja driva upp dom, men att fånga in dom kan bli ett större bekymmer än jag orkar genomleva. Inte bara för mig, det kan bli ett riskabelt stressmoment för hästnosarna också. Mitt kar är inte riktigt gjort för att lätt fånga in fisk precis. Något jag var och är väl medveten om att det är som det är. Har fått tips om att ett rör kan funka som gömma och fälla för att få upp ruvaren och yngel utan jakt. Vi får se hur det går och blir. Tror inte det är så värst stor kull därinne i munnen. För det otränade ögat syns ingen större skillnad på bilden däruppe, men lite bullig är hon om strupen. Däremot märker man det tydligt live när hon tumblar runt rommen därinne, och hennes frustrerande vilja att äta när det är matdags men på sin höjd bara lyckas få in nått enstaka småkorn ibland.
Andra som leker desto oftare, mest hela tiden. Är mina snäcklekare. Så långt har kullarna decimerats till ingenting, men hela tiden blivit fler, större och levt längre för varje gång. Den här gången verkar båda parens kullar överlevt såpass länge och börjat bli såpass stora att dom ser ut att överleva. Visserligen väldigt kul, men… samtidigt har jag ingen lust att få ett kar fullt av ilskna små ocellatusar. Det kommer förr eller senare leda till kaos om dom skulle etablera sig. Så, jag försökte suga upp dom och har nu spottat ut dom i ett yngelkar där dom får växa upp och till sig för sig själva. Men alla gick inte att fånga in tydligen. Några av dom större var helt enkelt för jäkla skickliga på att smita undan och gömma sig. Så det går fortfarande runt 6-7 yngel kvar i stora burken, som jag får försöka göra nåt åt vid senare tillfälle. Vill inte böka och störa mer än nödvändigt, mest för hästnosarnas skull. Intressant är dock att se hur små dom än är, så ser man redan tendenserna hur deras beteende och temperament är redan – typiskt snäcklekar beteende. Framför allt hos en av dom. Även om jag omöjligen kan påstå att jag vet något om könet på denna är jag rätt säker på att den tokigaste av dom är en hane. Han, och därför har jag döpt han till Hans, har redan börjat visa sitt släktdrag, vilket är skrämmande likt sin far – storhetsvansinne och ilsk. Hans är kanske bara dryga centimetern i skrivande stund men jagar redan resolut ut alla andra småyngel som kommer in en snäcka som han tydligen tycker sig äga. Vid ett tillfälle gjorde han till och med utfall mot sin morsa – snacka om kaxig.
Drabbades av mitt första dödsfall häromveckan. Nåt som brukar hända förr eller senare. Tråkigt men inte bedrövad, sånt som händer helt enkelt. Altos hanen kastade in handduken. Jag hade mina aningar att nåt illavarslande var på gång kvällen innan. När jag kom hem låg han fridfullt insomnad på botten. Vad orsaken kan ha vart är och förblir en gåta. Nån dag tidigare noterade jag att han var lite skyggare än vanligt, och var inte lika ”het” vid matning – men han åt och betedde sig som sedvanligt emellanåt. Dagen innan ville han dock inte vara med alls. Andades tungt, åt inte och höll sig undan. Ett klassiskt tecken på buksot och, kanske inte helt omöjligt att det kan ha varit detta. Annars inga andra tecken – ingen trådig tunn bajs, inga hostningar. Nu är ju buksot mer av ett samlingsbegrepp på mag/tarmproblem än preciserad diagnos. Hur som helst så undviker jag helst panikåtgärder utan uppenbara skäl – att medicinera enbart på diffusa tecken, blir mer som att försöka bota sin egen rädsla. Alla andra såg pigga och friska ut och ingen annan har ännu råkat ut för något liknande.
Dröjde inte så många dagar förrän en ny Altos fick dyka ner i karet. På Nols Ciklidhobby finns nästan alltid ett gäng av olika sorters Altosar inne som tur är. A. calvus ”black Zaire” i detta fall. Tyvärr så är nästan alltid köpklara exemplar alltid väldigt små. Och på detta växer dessutom Altosar oerhört långsamt jämfört med många andra arter. Min hona är idag ca 7cm och den nya hanen är knappt omkring 5cm. Låter kanske inte mycket, men i volym mätt så är skillnaden påtagligt stor. Det här kan bli en lite tuff och aggressivt tid för den lille nye hanen. Honan som nu kunnat röra sig kungligt fritt har snabbt etablerat sig som karets naturliga ordningsvakt och ledare. Inte bråkig, men bestämd vart vem får vara var beroende på vad hon tycker för stunden. Hanen som både är mindre och ny betraktades till en början som inkräktare och jagades abrupt undan så fort han syntes. Nu har hon lugnat sig lite, men håller järnkoll på vart han är och tillåter inga utsvävningar. Nu har han hittat ett fredat område där han faktiskt verkar få vara även om honan ser och vet att han är där. Som tur är, så är den här lille hanen faktiskt rätt tuff. Betydligt tuffare än honan var när hon var mindre och ny i karet och han är framme mitt i yran vid matning och roffar åt sig mat med stor pondus. Börjat jaga hästnosar som kommer för nära sitt lilla ”revir” har han också börjat med. Undrar just vad det är med Altosar och Hästnosar just.
Intressant betraktelse som fått mig att fundera lite. I samma stund som hanen gick bort blev honan oerhört aktiv och ”öppen” och började bete sig helt annorlunda. Rör sig mer på öppet vatten och ser väldigt engagerad ut i omgivningen. Flrut var hon mer tillbakadragen, av naturliga skäl – väl påpassad av hanen. Hon fick inte/kunde inte röra sig helt fritt utan vidare då hanen i en blandning av nyfikenhet och en slags avvaktande aggressivitet styrde upp hennes liv. Samtidigt var det aldrig fråga om definitiva eller hårda aggressioner. Detta och skillnader i utseende gjorde att det kändes helt uppenbart att det var en hane och hona. Men nu beter sig honan ungefär som hanen gjorde tidigare. Och om detta tidigare förhållande har påverkat mitt visuella intryck av deras fysiska utseende vet jag inte, men fasen nu tycker jag att honans form har förändrats på senare lilla tid. Vilket borde vara omöjligt, kanske. Å andra sidan har bilder betraktade av andra pekat ut en övervägande sannolikhet vem som var vem och att det var en hona och en hane. Men plötsligt är jag lite osäker. Tänk kanske om honan egentligen var en ” kamouflerad” hane som börjat morpha till sig sitt riktiga jag. Tiden får visa på hur det ligger till.
Här tittar den lille hanen fram. Lite modigare nu och håller till på annan plats.
Härom dagen upptäckte jag ännu en matvägrare – eller snarare påtvingad avhållsamhet. Händer ibland att nigripinnisarna samlar på sig en massa mat i ivern ibland och tuggar en stund. Men jag såg ganska snart det här var nåt annat än mat. En honorna ruvar. Har dock sett att mindre smulor mat slinker in i munnen emellanåt. Funderade just på vad som hände med leklusten som plötsligt försvann. En gång har jag sett en tuggande hona, men det höll bara i sig ett dygn sen var det borta. Sen dess har det till synes vart resultatlöst och jag har bara sett antydningar till lek i startgropen. Den här gången har tuggandet hållt igång i två dygn i alla fall. Inga ambitioner driva upp ett gäng i nuläget ändå visserligen men hade vart kul att se ett lyckat försök hela vägen fram till yngel. Överlevnadschansen naturligt i karet är troligen en nästintill osannolik möjlighet. Rovfisk som Altosar har blick för små levande godsaker.
Ser jobbigt ut att simma runt med en påse popcorn i munnen. Troligen ingen stor kull, men ser lite ansträngande ut.
I övrigt i lekväg så har båda snäcklekarparen mer eller mindre konstant en kull på gång. Ibland två generationer samtidigt. Kullarna har tendens till att bli större och större för var gång. Liksom livslängden blir längre och längre. Men hittills har ingen lyckats överleva till större storlek för att inte uppfattas som mat. Troligen har väl Altosarna käkat upp dom flesta. Men det är kanske bara en tidsfråga innan dom blir såpass många som hinner växa till sig tillräckligt för att överleva.
En bra dag kan plötsligt falla och bli tung och oväntat förvandlas till oersättlig förlust. Idag somnade vår katt Russin hastigt och oväntat in i den eviga sömnen. Riktigt vad som hände vet vi inte. Det mest sannolika är att hon avled till följd av medfött fel. Hon har varit död en gång tidigare och återuppstått. Hon dog under sövning när hon kastrerades, men kom tillbaka. Enligt veterinären kan en sådan reaktion eventuellt tyda på hjärtfel. För några vintrar sen blev hon nyfiken på utelivet och var försvunnen en vecka i 20 minusgraders kyla. Annars har hon haft ett lekfullt och bekvämt inomhusliv med sin halvsyster och två hundar. En helt underbart mjuk själ som älskade att ligga i för trånga papplådor eller på akvariet. Där hon också kunde ligga med huvudet hängande ner över kanten och titta på fiskarna långa stunder.
Vila i frid underbara Russin – du har en stor plats i vårt minne, men kommer sakna din närvaro i livet.
Let there be light!
Jävlar!!!… ursäkta inte uttrycket – så vackert. Synd att inte ens hälften av upplevelsen går att förmedla på bild eller film. Försöker dock så gott det går ändå att bjuda på en del bilder och lite film i det här inlägget. Först en liten presentation av själva LED belysningen. Efter många om och men blev det överraskande ett inköp på hemmamarknaden. Var länge helt inne på en beställning från USA då marknaden för LED både är betydligt större och mer prisvärd/billigare än här hemma. Kanske, eller inte. Summa summarum med frakt och tull mm så är det nödvändigtvis inte så, möjligen plusminusnoll beroende på vad man vill ha. Gjorde ett europeiskt försök också men utbudet krymper och priserna ökar. Kina är stora på LED och utbudet på eBay är enormt och ibland nästan eller gratis frakt – dock väldigt svårt att få ett kvalitativt grepp om utbudet och lätt att bli förvirrad.
Kändes skönt att hitta ett bra alternativ här i Sverige. Med nära kontakt med försäljaren och garantitrygghet – enklare att lösa eventuella problem mm. Märket, eller produktnamnet på LEDen är JMB och är ett Holländskt företag med inriktning på akvariebelysning. Hemsida här JMB Aqualight (tyvärr bara på holländska – använd Google translate så fattar du lite mer). Holland liksom Tyskland är ett gigantland inom akvaristik, så magkänslan fick mig att må bra. Att jag läst positiv kritik på NCS (Nordiska Ciklid Sällskapet) forum, samt några andra utländska forum, gjorde ju inte saken mindre attraktiv. Återförsäljare här i Sverige för JMB är Aquatropic i Sala. Sidan saknar webshop och inget på sidan antyder att han säljer JMB’s Aqualights, men så är det och Janne som driver stället var oerhört snabb och trevlig att ha och göra med. Köpet gjordes upp via mailkontakt och leveransen tog bara 2 dagar.
I valet och kvalet hur lång ramp jag skulle köpa och vilken konstellation vitt/blått föll valet efter lite råd och rön på en 60cm med ration 4/1 – vita/blå. Totalt 18x1w dioder, 15 vita på 12000 kelvin och 3 blå på 450-470 nm. Alltså ganska så svalt och djupvattenlikt ljus, åt saltburkshållet till. Ser man på bilder och filmer från Tanganyika (och Malawi) ser man att vattnet ofta drar åt det blå hållet ute på djupare öppet vatten. Så ett kallare ljus känns helt biotopriktigt. Dessutom ville jag få det lite mörkare ut mot kanterna för att förstärka känslan av djup och klippskreva. Till det här funkade 60cm helt enkelt utmärkt perfekt att återskapa. Visste inte helt säkert vad jag behövde för att uppnå den hör effekten, men det blev i princip bulls eye. Möjligen något lite mer ljus och åt lite röda nyansen att spela med. Så framöver kanske jag kommer att komplettera med en vit/röd kombination. Enbart för den lilla, lilla extra piffen. Nördigt så det förslår.
Jag har nämligen försett mig med den förnäma möjligheten att kunna styra ljusflödet med en ”controller”. Så mer ljus behöver inte betyda mer, än bara lite, eller mycket. En eller två LED ramper betyder alltså inte per automatik dubbelt så mycket ljus, annat om jag vill uppnå det. Dessutom kan jag numera styra ljusflödets intensitet med fem olika scenarier under dagen. Det sägs att controllern även ska kunna programmeras för soluppgång och solnedgång med upp till 1 timmes fördröjning till max/min. Men jag har inte lyckats klura ut hur tusan man gör det än. Tyvärr enda minuset i det här paketet – att controlletn är jvlgt opedagogisk och jag tvivlar på att den där solupp och nedgången verkligen finns där. Nu när jag väl lyckats programmera dagscykler är jag däremot väldigt belåten och ser faktiskt ett större mervärde i den funktionen än sol upp/ned, att jag inte bryr mig om det faktiskt. Att kunna styra ljusintensiteten är både snyggt och praktiskt. Naturligtvis går det att styra ljuset manuellt efter önskemål när helst man känner för det också, med hjälp av en liten fjärrkontroll. På 10% av max ser det ut som sen kväll med solupplyst horisont och månen har börjat reflektera sitt svala sken. Har dock fortfarande mitt blå nattljus igång framåt småtimmarna efter att ljuset slocknat.
Monteringen var ett litet tänk och tänk och fundera innan det lös till i huvet på mig hur jag kunde göra, det enkelt för mig dock enbart provisoriskt, men väldigt smart, om jag får tycka det själv. Fast jag var beroende av ”man tager vad man haver” eftersom jag inte kunde komma fram till hur jag ville lösa det och eventuellt behöva köpa för ting. Helst ville jag komma på enklast möjliga – att behålla befintliga rampsystemet med luckor och allt. Annars är ett framtida mål sannolikt att bygga en helt ny ramp, eller modifiera den befintliga. Det blev en variant av det sistnämnda tills vidare.
– Bort med främre lysröret, plugga igen hållarna med ett perfekt passande plaströr i vardera ände snittade med skåror, en tillsågad gardinstång nedstoppad i skårorna på plaströren och buntband som stabiliserar. Och två buntband som håller fast LEDrampen i gardinstången – justerbar i längsled och lite vinklingsbar i via plaströren i lysrörshållarna. Funkar perfekt och befintliga rampen är helt intakt.
Det är ganska fantastiskt att det kan komma så mycket ljus från en så lite kompakt LED armatur. Ok för krävande växtakvarister räcker det sannolikt inte, utan då behövs kanske både två och en till. Plus inslag av rött färgspektrum, men vit/röd kombo finns också, liksom varmare kelvin för den som önskar det. Men till biotoper som saknar eller dekoreras med inte särskilt krävande växter som Javaormbunkar, Anubias osv räcker det här ljuset gott och väl. Jag mäter ljuskvalitet i ögonfröjds kudos och mätt och mått på den skalan ligger den här LEDen i toppklass. Mätt i andra siffror så är en annan stor fördel elförbrukningen. Mina två T8 rör drog tillsammans 76 watt. Den här LED rampen drar 18 watt – en vinst både för mig och miljön.
Nu sitter jag här och glor så ögonen tåras så fort jag får chansen, och känns som jag inte kan få nog av hur underbart vackert ljus kan se ut. Jämfört med hur vanligt lysrörsljus ser ut är det här trolsk magi. Ljuset lever och allt i akvariet ser mer levande ut, inte bara fiskarnas färg, mönster och nyanser kommer fram på ett helt annat sätt. Allt ser organiskt ut, krispigt, kontrastrikt och gnistrar som kristall. Vattnet ser klarare och friskare ut och ytvattnets rörelser glittrar och dansar över sand, stenar och klippbakgrunden.
En bild på Paracyprichromis nigripinnis ”Blue Neon” som får en helt annan lyster i det här LEDljuset. Det här är ljuset för nigripinnisar, helt klart. Med en tint av LED med rött inslag kan jag ana det optimala ljuset för denna fisk. Märkligt nog och trots det svala ljuset och snålt inslag av rött i ljuset lyser dess röda bottenfärg igenom.
Före och efter bilder – Övre bilden: Lysrör, Sera Brilliant Daylight 6000k och Sylvania Aquastar 10.000k. Totalt 76 watt.
Nedre bilden: JMB ip68 Aqualight 4/1 (vit/blå) – 12.000k och 460-470nm. 18 watt
Lysrör sprider ljuset vilt omkring sig i alla riktningar. En reflektor fokuserar och förbättrar ljuset påtagligt, men inte i närheten av hur ett bra LEDljus kan. Med LED riktas ljuset distinkt och faller mer likt solens strålar ner i vattnet. Lysrörsljus blir ofta ganska platt, livlöst och tråkigt. Enda nackdelen, som dock kan vändas till fördel, är att LED saknar samma breda spektrum som lysrör kan erbjuda. LED har ganska snävt färgspektrum, så 12000k har inte alls samma omfång som ett likvärdigt lysrör kan uppnå. Tex kan sällan enbart vita dioder uppfylla växternas behov fullt ut eftersom det kommer saknas tillräckligt mycket av rött och blått. Därför brukar LED armaturer ofta kompletteras med färgade dioder med önskvärda våglängder. Fördelen med detta är att färgspektrat peakar precis inom det omfånget där tex växter eller vissa koraller behöver för optimal utveckling. Samtidigt som ”onödigt” färgspektrum skalas ner – ljus som faktiskt kan ha onödigt positiv effekt på diverse alger som man inte vill gynna. Inte ovanligt att LED belysta kar faktiskt får mindre problem med alger (LED optimerat för akvariebruk) just för att våglängderna är snävare. Alger är dock inte bara av ondo och en kontrollerad etablering av vissa alger är enbart positivt och önskvärt ibland. Själv vill jag ha lite symbiotisk tillväxt av sunda alger i mitt kar. Det ligger tex i mina hästnosars natur att beta alger och dom behöver det för optimalt välbefinnande. Sen tycker jag att viss algtillväxt i karet enbart är snyggt och ser mer naturligt levande ut. Återstår att se hur det här ljuset inverkar algtillväxten. Har dock redan nu märkt att de mindre önskvärda algerna åt cyano och slemhållet (dock inte någon nämnvärt störande omfattning) har börjat backa och försvinna – så den sorten trivs uppenbarligen inte så bra under det här ljuset. Hur min javaormbunke kommer att trivas återstår att se. Vallisnerian bryr jag mig inte om, den ska bort sen ändå, dock intressant att se hur den kommer trivas (behåller ett tag till för att notera trivseln).
En fördel och nackdel med LED är påtagligt lägre värmeutveckling. Vilket betyder att mer ljus per watt och mindre energispill i form av värme – mer energieffektivt. Det här är bra i kar som kräver mycket ljus, som tex krävande växtkar och saltvatten med ljuskrävande koraller. I mindre ljuskrävande kar däremot betyder det mindre uppvärmning på köpet. Visserligen har jag noterat lite temperaturfall nu under vintern och tänkt skaffa en värmare oavsett (brukar hålla sig på ca 24 grader utan extra värmekälla), men efter att jag körde igång med LEDljuset började temperaturen krypa under 23 grader. Så det blev att investera i en värmare. Passade då på att lyxa till miljön för fiskarna och höjde till ca 26 grader. Ljuset och värmeökningen har trollat fram ett betydligt livligare och mer intressant beteende hos fisken efter detta.
Som den uppmärksamme du nu är noterade du säkert att jag nämnde ”produktnamn” tidigare. JMB tillverkas nämligen vare sig i Holland eller är något märke på LED belysningen. Det är enbart ett företagsnamn som kallar en produktlösning tillverkad efter specifika önskemål, för JMB. Belysningen kommer, inte särskilt överraskande, från Kina ursprungligen och tillverkas av ett företag som heter Jiangjing som är specialiserade på belysning inom en rad områden, bland annat akvaristik. Vilket inte på något sätt förändrar produktens kvalité. Det är ofta så hör det funkar. En snabb titt på alla LED lösningar och du kommer snart notera att många olika märken och modeller med största sannolikhet kommer från några samma fabriker som fått olika namn och kanske lite olika utföranden. Beställningsjobb helt enkelt.
Det här blev jag varse om och blev nyfiken på när jag fick ett meddelande från en person i gruppen Akvarister 2.0 på Facebook. Det visade sig senare att den här personen driver ett mindre akvarieföretag som heter Akvarieplantor.se Akvarieplantor.seoch han säljer i princip samma LEDbelysning, bara i något annorlunda utförande. Fast i namnlöst utförande och betydligt mycket billigare dessutom. Dock inte just det utförandet jag ville ha. Kanske kan det vara så att JMB som märke köpt specifika lösningar som skiljer sig från grundutförandet och därför något lite dyrare, inklusive att då JMB som produktnamn och företag vill tjäna lite pengar på det också. Något som varken stör mig eller känns konstigt. Sånt är konsumentlivet. Trots några hundralappar mer är jag mer än nöjd med just det ljuset jag fått, ångrar inget och värt vartenda öre.
LED is da shit! 😉 Några korta klipp på fiskarna och karet i nya vackra LEDljuset. Tyvärr försvinner en hel del av det högkvalitativa intrycket bort i kameran (filmat med iPhone) och ytterligare försvinner i videoprocessen. Så det här visar bara knappt halva intrycket hur snyggt och läckert ljuset faktiskt ser ut i verkligheten.
Det ramlade ner en trädgren i mitt tangakar. Det kan hända i sjön också. Även om det inte hör till vanligheten att ciklidister som huserar Tanganyika och Makawisar brukar inreda med grenar, men börjar bli mer vanligt. Av någon traditionsbunden anledning har det inte ansetts helt biotopriktigt med rötter i ett Rift Valley akvarium. Eftersom vattnet i Tanganiykasjön är extremt unikt för en sötvattenssjö finns även en omotiverad rädsla för att PH värdet och hårdhet ska påverkas negativt. Visst, den risken finns. En rot är en rot är inte bara en rot som alla andra. Det är inte bara att stoppa ner vad och hur som helst och tro att ingenting kan hända. Olika rötter kan påverka vattenkvalitén väldigt olika, hur och varför beror på en massa aspekter. Generellt kommer dock en rot inte påverka PH och hårdhet nämnvärt, speciellt inte om man ser till att buffra PH med exempelvis bikarbonat – vilket är vanligt hos folk som håller TA fisk. Har man dessutom kalkhaltigt material i vattnet/filtret kommer detta hjälpa till att balansera PH och hårdhet. Om PH sjunker utökas utsöndringen av kalkhaltigt material och förhindrar således drastiska förändringar. Så mycket lägre än PH 7 tror jag inte det är möjligt att uppnå om man sköter sitt vatten (inkl. regelbundna vattenbyten – 25-50% i veckan). När jag mätte vattnet dagen efter var det ingen skillnad alls mot innan – PH 8,3 och Kh 12. En del är även oroliga för att få te-färgat vatten, vilket inte är helt optimalt önskvärt i ett TA kar. En risk som finns men inte nödvändigtvis, min har inte färgat av sig det minsta. Har man möjlighet så kan man låta rötterna ligga i blöt en längre tid och färga av sig.
En rot behöver inte alls köpas i en butik för att funka. En rot som du hittar ute kan funka lika bra, eller bättre. Mer att välja på och inget svinn i pengar om roten känns fel – bara att släpa hem välja och vraka, betydligt mer kreativt och fritt utan frustration över att rotjäveln blev helt fel. Så vad för slags rot ska man välja då. Färska grenar/rötter är förstås inte helt optimalt. Dom kommer definitivt släppa ifrån sig en massa organiska ämnen och bråka med vattenkvalitén under nedbrytningsprocessen. Dessutom ska du undvika barrträd eftersom dessa kan utsöndra vissa ämnen som kan ställa till det. Annars ska dom flesta vanliga lövträd fungera bra.
Det du vill ha är en hyffsat stendöd rot/gren men som fortfarande är fast och hård och inte porös och smulig (börjat komma lite för långt i förmultningsprocessen), samt lukta naturligt fräscht – alltså frisk naturlig skogsdoft ungefär. Om du hittar en gren på land eller i vatten spelar ingen roll. Fördelen med en rotgren som legat i vatten eller sankmark är att den redan är vattenmättad och har väldigt liten eller ingen flytkraft kvar. En landrot kan ta uppemot ett halvår innan den sjunker. Ett tips för en sådan rot är att tvinga ner den med hjälp av sand i plastpåsar som tyngder, kila fast den med hjälp av stenar eller vad som helst för idé som kan dyka upp. Min rot hade knapp flytkraft och det räckte att klyka fast två utstickande grenar runtom en sten för att hålla den kvar. Jag hittade min grenrot (troligen en rotdel från björk) i ett vattendrag och mitt i ett flödande mindre vattenfall. En rot som legat och spolats en längre tid i vatten känns personligen som ett av de mer optimala omständigheterna kring valet av rot.
Rötter kan dock, hur döda dom än må uppfattas, börja leva efter en tid och utsöndra diverse organiska ämnen. Allt beror på en massa aspekter som tex var roten har legat, vad för träd och hur långt gången förmultningsprocessen gått medmera. Det är tex inte ovanligt att diverse vita och slemmiga beläggningar dyker upp på grenar och rötter (det här kan även hända med köpta rötter i en akvariebutik). I dom allra flesta fall är det här helt ofarligt för fiskarna. Men det är viktigt att hålla koll på hur fiskarna mår när ett sånt här utbrott sker eftersom det indirekt kan påverka fiskarna negativt. Processen kan skapa syrebrist i karet om reaktionen blir kraftfull – men få inte panik, bra syresättning/vattencirkulation och kanske lite tätare vattenbyten råder bot på problemet och med tiden kommer såna hör beläggningar att försvinna. Håll dock ALLTID koll på hur fiskarna verkar må och trivas när du stoppar ner en rot eller gren i akvariet. Det finns ingen garanti eller regel utan undantag att en rot är helt harmlös och ofarlig. Även om risken är ganska liten så kan man aldrig vara helt säker på att en reaktion är ofarlig.
Så nu ja, har det gått drygt 2 månader sen jag startade upp det här. Dags för en liten allmän lägeskontroll för att berätta hur det går i det stora hela. Så långt bara bra i stort sett. Har skejpat om inredningen ett antal gånger med lite mindre modifikationer under tiden och faktiskt plockat ut mer än jag lagt till. Inte helt nöjd, men det kommer jag aldrig bli – alltid finns det något som kan bli bättre, och nöjd är en subjektiv färskvara. Vallisneria i all ära men faktiskt så tyckte jag att den gav ett litet rörigt intryck. Växte nästan för bra och jag rensade ut och tog några dagar senare ut ännu mer. Inte helt säker på om jag vill ha nån kvar alls faktiskt. Men så länge får det som finns vara dör det är. Har på lut att jag skaffar fler Javaormbunkar, kanske 2 större doningar. Och eller kanske nån annan långsamväxande större solitär. En Jättevallisneria hade säkert kunnat skapa lite extra dimension. Lite trött på att hålla på att gallra bara. En Crinum lök när det blir köpsäsong eller nån långbladig hög, smal Cryptocoryne kanske. Wi får se.
Så här ser karet ut idag 2013-12-29
Filter och Cirkulation har jag förändrat lite. Som jag skrivit tidigare så åkte cirkulationspumpen ut och ersattes av ett JBL Crystalprofi 1501 (1400 l/h). Det funkar kalasbra och jag är grymt nöjd med det här ytterfiltret. Filterkammaren i bakgrunden agerar på detta som ett stort förfilter och håller vattnet klarare än någonsin – ca 30 liter filtervolym sammanlagt. En annan sak som jag faktiskt gjorde för länge sedan är att jag öppnat upp en liten glipa vid vattenytan in till filterkammaren som funkar som ytavrinning. Det här håller ytvattenskiktet spegelblankt och den där oljiga hinnan man kan få har aldrig uppstått. Streamern som gömde sig bakom ena hörnmodulen har åkt ut. Även om den fyllde sin funktion och inte skapade direkt störande ökning av cirkulationen, så kändes den lite mer än nödvändigt. Märkte dessutom att Paracyprisarna tenderade att bli lite passiva under tiden den var igång och liksom väntade in lite lugnare vatten. Nu är dom betydligt mer aktiva och simmar omkring lite mer. En annan anledning till att jag tog bort streamern är för att jag eventuellt kommer behöva köpa en doppvärmare längre fram och enda bra och minst synliga platsen är just där. För att…
Belysningen är ok, men jag blir nog aldrig helt nöjd med lysrörsljus. Inte för att ljuset i sig är dåligt utan för att lysrörsljus blir lite platt och tråkigt livlöst. Moddat ljuset en del till det bättre med avskärmning och så men det blir inte precis som jag vill. Vill och vill, helt nöjd kanske jag aldrig blir men just nu står siktet inställt på LEDljus. Tänkte lite DIY men summa summarum av diverse behov och pysslande tänk och andra omständigheter vet jag inte om den samlade vinsten blir så stor jämfört med en riktig ramp. I alla fall om man som jag tänker beställa den från USA där LEDramper är löjligt mycket billigare. Inklusive frakt och eventuell tull blir det ändå mycket billigare än om jag köper en här. Dessutom har jag noterat att förutom svindyra hightech limousiner för saltvattenskar, så är många tillgängliga LED system inte bra dyrare utan dessutom äldre lågbudgetmodeller med tveksam prestanda. Tyvärr Sverige och ärade köpmän som strävar för sin existens och ge oss en bra inhemsk marknad, men på den här fronten sviker jag er.
Fiskarna dom trivs och fungerar bra. Men jag har faktiskt börjat tröttna en del på mina gula L. ocellatus. Dom är så jävla aggressiva och tycker att dom äger akvariet. Nu hävdar sig visserligen Hästnosarna och Altosarna hyffsat bra och verkar inte må dåligt eller ser stressade ut av deras närvaro. Men dom är oerhört störiga och är hela tiden på hugget och bara måste kaxa sig hela tiden. Samtidigt gillar jag dom här små ettriga getingarna och dom är förtjusande vackra. Framtiden lutar dock åt antingen ett eget kar eller försäljning. Hästnosarna ja. Jag bara väntar och väntar på att dom ska få till det. Dom håller fortfarande tight ihop och flirtar våldsamt med varandra i tid och otid, men någon lek får dom inte till. Annars är jag fullständigt charmad av dessa troll och jag har aldrig sett en fisk som dessa hålla samman på det sätt som hästnosar gör. Jag har heller aldrig upplevt en fisk där hanen är så oerhört snäll och varsam mot sin hona. Dom beter sig som ett nykärt par.
Altosarna har kanske växt något litet, men inte mycket och det ser mer och mer definitivt tydligt ut som jag har en hona och hane. Dom möts och interagerar allt oftare men för det mesta är det i form av utfall från hanen. Ser inte ut som nån typisk aggression utan mer nåt slags möte med med det okända. Dom dras till varandra men vet inte varför, typ. Paracyorisarna ser ut att funka utmärkt bra i sin lilla 7grupp. Dom två stora hanarna har tagit en skreva och en grotta i vardera ände av karet som sitt tillhåll. Den största av dom har även lekt av en hona vid ett tillfälle. Hon tuggade i två dagar sen vart det tomt. Fascinerande faktiskt hur tuffa dom faktiskt är i sitt till synes harmlösa beteende – hanarna alltså. Dom snodde Altosarnas revirtillhåll rakt av och har inga problem att skrämma iväg dom, om dom känner för det. Ibland får dom faktiskt vara där. Intressant beteende att betrakta hur hanarna ibland simmar omkring och stimmar tillsammans men för det mesta cirkulerar i sin grotta/skreva och då och då sticker ut för att locka till sig en honas uppmärksamhet och försöker få med henne. Det gick snabbt och smidigt den gången en hona var redo och följde med in och kom ut med munnen full.
Säkert en massa mer jag skulle kunna lägga till här, men det får räcka och så här är det just nu i stora drag. Avslutar med en nattbild på akvariet. Som numera även mjukstartas med månljus innan ljuset tänds.
Nä, inte neontetror – Paracyprichromis nigripinnis, som också kallas Blue Neon, på grund av sina intensivt blåskimrande ränder på kroppen. Speciellt tydligt på främst hanarna, men inget man bjuds på gratis hur som helst. I ordinärt ljus kan dessa fiskar te sig som ganska färglösa, svagt gråbeige med lött ton åt gråblå och rött. Mycket beroende på ljusets färgton, men också beroende av hur fisken själv har färgat ut, rang, mognad etc. Honorna är dock generellt alltid lite färgsvagare. Utöver det blå så har dom faktiskt en rödorange bottenfärg, som under rätt omständigheter uppenbarar sig tydligt och klart. I rätt ljus blir dom alltså intensivt rödoranga med gnistrande blå markeringar och förvandlas till sanslöst vackra fiskar. Men personligen tycker jag att dom är vackra även när färgprakten inte syns sådär uppenbart. Kanske lite så att den där antydan av färgpotentialen, som hela tiden hägrar och uppenbarar sig i skiftande former (inte alltid allt på en gång) gör att att dom blir väldigt intressanta i sitt till synes färglösa yttre.
I blixtljus som bilden här nedanför, avslöjas färgprakten direkt. Tyvärr är det svårt att uppnå så kraftfull effekt på annat sätt, men under rätt ljusförhållande kan man uppnå betydligt mer färg än inte alls. Många förespråkar dunkelt ljus för att Paracyprisar ska komma till sin fulla rätt och bli riktigt snygga. Jag håller inte riktigt helt med om det, men delvis rätt. Har noterat att optimal färgprakt uppstår när dom befinner sig i mörkare områden när det finns en stark ljuskälla i närheten. Samtidigt som ljusvinkeln spelar stor betydelse. Har sett fina färger även full belysning när ljusvinkeln faller rätt – eller när fisken befinner sig i en gynnsam position. Enbart dunkelt ljus är ingen lösning på att locka fram mer färg.
Den här bilden är tagen i befintligt ljus, så visst fan kan man se färgpotentialen utan modifierade tilltag. Det här lurspelet med Paacyprisarnas färgteckning förgyller värdet samtidigt – att man får invänta glimtar och stunder då dom bokstavligen exploderar i färgkaskader gör dom intressantare och lite mer spännande att titta på.
Sen så tycker jag att fiskens form i sig är vacker, plus ett väldigt harmoniskt beteende. P. nigripinnis är en stimfisk, eller lever i alla fall i större grupper och räknas väl in bland frisimmarna, även om dom inte är utpräglade sådana. Dom är ändock bundna vid klippbiotoper där oftast hanarna håller till i och omkring större grottor och skrevor. Icke dominanta hanar och honor simmar ofta i större eller mindre grupperingar på mer öppna ytor i närheten av klippor. En klipplevande frisimmare helt enkelt. Det här gör att dom fyller en estetiskt väldigt bra funktion i ett akvarium, tycker jag. För dom nyttjar både håligheter och akvariets öppna ytor – gärna i karets mellersta och en del av akvariets övre skikt. Nära botten kan dom också känna sig hemma mellan varven. Väldigt bra art att få liv i akvariets alla delar.
Harmlös och fredlig mot andra arter, men inte vek. Dom accepterar att flytta på sig men ser inte ut att påverkas negativt och andra arter tolererar deras närvaro väl utan bråk. De båda hanarna har faktiskt valt Altosarnas tillhåll som sina också och den stora Paracyprishanen jagar till och med bort Altosen från stora skrevan i vänstra hörnet. Så att tro att Paracyprisar skulle vara veka är en grov missbedömning. I Altoshonans grotta däremot har det uppstått ett slags ömsesidigt accepterande av varandras närvaro. Liksom med dom flesta andra arter kan dom däremot vara ganska aggressiva inom arten, men inte heller här är det fråga om lika våldsamma aggressioner på samma sätt som hos många andra, där artfränder mer än gärna kan tänka sig att jaga ihjäl varandra. Dock ett stressmoment som kan bli ett tråkigt inslag om man inte optimerar tillvaron på något sätt. Eftersom Paracyprisar är en stimlevande fisk så gör dom sig bäst i större grupper och en tumregel på minimal grupp brukar vara runt 10-12 individer. Inte en regel utan undantag försåts, färre kan funka hur bra som helst om man har tur, eller bra omständigheter helt enkelt. För min del är det för närvarande undantaget som gäller då jag har 7 st som så långt kommer väldigt bra överens. Det är ju så, att fiskarna har inte läst instruktionsboken. Nu är de flesta i gruppen förvisso inte helt utväxta och kanske inte helt könsmogna ännu så mycket troligt är det lugnt av den anledningen. Målet är dock att införskaffa 3-5 st till framöver. När lek och dominans kommer in i bilden kommer det sannolikt bli lite tuffare tag i gruppen. Utöver att Paracyprisar helt enkelt gör sig i större grupper så fyller en större grupp ett viktigt syfte. Det jämnar ut aggressiviteten – fler individer delar på aggressionerna och risken för enskild utmobbning minskar.
Den stora hanen tittar fram ur sin stora skreva.
Mina Paracyprichromis är helt klart ett grymt trevligt och harmoniskt inslag i mitt akvarium. Livliga, men inte stirriga. Dom är framme mest hela tiden och förflyttar sig mycket i karet. Kanske inte lika mycket de två större hanarna förstås, som valt ut var sin ände av karet som sitt hem och tillhåll där dom helst håller till i och kring. Men även dom ger sig tidvis ut under dagen och joinar gruppen. De två dominerande hanarnas naturliga beteende är tydligt. Dom håller till i och kring sin skreva och inväntar en lämplig hona att attrahera. Är hon könsmogen kommer han att försöka locka in henne i reviret – annars jagas hon snart bort. Honorna och ickedominanta hanar simmar omkring tillsammans i akvariets mer öppna ytor. Sinsemellan gruppen ser man emellanåt både lite lättare uppvaktning och lite mildare hierarkigruff.
En kul grej med dessa Paracyprisar är att dom simmar lite som om dom befann sig i ett tyngdlöst tillstånd där upp eller ner inte existerar. Inte sällan slickar dom bergväggens formation med buken tätt emot underlaget. Både med nosen uppåt, neråt och även liggande på sidan. Såhär kan man även se dom göra ute på fritt vatten ibland. Särskilt nattetid när enbart nattljuset lyser. Då kan man se hur dom ibland liksom hänger i ”luften” med stjärten neråt spanar upp mot ytan. I övrigt oerhört mörkeraktiv fisk som inte går å lägger sig. När nattljuset faller blir dom än mer aktiva och rörliga. Så nattljus är ett bra tips att investera i om man har dessa. Dessutom kan dom se fantastiskt imponerande läckra ut när blåskenet speglar neonfärgen.
Här en liten film på Paracyprichromisar i nattljuset
Lite trött på cirkulationspumpen – Eheim compact 1000. Jädra bra pump egentligen, bra tryck å så, men… Den har ett enerverande brumljud som jag inte trivs med. Blev lite tystare efter några veckor, men inte helt tillfredsställande. Har haft ny pump i sikte men inte riktigt vågat slå till eftersom man aldrig får nån enhetlig bild när man plöjer igenom omdömen. Verkar lite som roulett att få tag på en garanterat tyst cirkulationspump, även av samma modell och märke. Har läst många som tex vart väldigt nöjda med sin nästan ljudlösa Compact 1000. Antingen är dom hörselskadade eller så skiljer det enormt i tillverkning från pump till pump.
Valde istället att slå på stort och köpte mig ett ytterfilter. Då slipper man i alla fall eventuell resonans i akvariet. Dessutom har man alltid möjligheten att bygga in och ljudisolera ett ytterfilter om det låter. Att verkligen köpa ett nu var däremot inte en helt färdigklar tanke. Inte heller märke eller modell. Fick ett spontant ryck att bege mig till Hornbach efter jobbet i fredags. Var kanske rätt mycket inne på ett Fluval, men dom hade bara FX5 inne. Lite overkill och långt över min budget. JBL visste jag egentligen inte så mycket om, men såpass att dom brukar göra bra grejer. Noll koll på deras ytterfilter däremot. Dom hade en go feting i hyllorna som lockade gott i köpnerven. Bra pris, till och med billigt. Alltså ytterfilter i budgetklassen, så lite skeptisk var jag och fick både lust och ångest. Tog en snabbkoll på nätet efter omdömen och det jag hittade var positivt. Ingen garanti alls, men tillräckligt för att slå till.
Dessutom kunde jag utnyttja deras givmilda prisgaranti som innebär att om man hittar samma vara billigare så får man det för det priset, plus 10% rabatt. Kanoners, ingen jättesumma men nästan 200:- billigare blev det. Ett JBL CristalProfi e1501 för 1160:- blev det 🙂
En stor rejäl pjäs på 12 liter och pumpkapacitet på 1400 l/h. Men cirkulationskapaciteten är enbart räknat på pumpens prestanda. Med filtermedium och vattenvägar genom rören hamnar den faktiska flödeskapaciteten på runt 8 -900 l/h, vilket JBL faktiskt informerar om. Det tycker jag är snyggt och ärligt gjort, sånt inger förtroende. Hur som helst så räcker den kapaciteten gott och väl eftersom liter i timmen genom filter i syfte att filtrera vattnet och bryta ner partiklar inte är det mest väsentliga. Ett lågt flöde genom ett effektivt filter är bättre än ett högt flöde genom ett dåligt filter. Eller – för bra fart kan hämma filtrets förmåga att fungera effektivt (och naturligtvis tvörtom). Hög kapacitet är egentligen mer intressant ur syreomsättningssynpunkt. Nu räcker 8-900 l/h i ett 240 liters gott och väl till att både syresätta och filtrera som det är, men som extra grädde på moset så kör jag även på med en streamer som enbart cirkulerar och syresätter vattnet lite extra. Denna går enbart dagtid (eftersom den inte fyller någon nedbrytande filterfunktion tar inte vattenkvaliten nån skada av att stå avstängd nattetid).
Filtermediet består till största delen av blå filtermatta av olika grovlek och en avdelning keramiska ringar av sintrat glas. Med tanke på att jag redan har en stor filterkammare inbyggd i bakgrunden vore det onödigt slöseri med utrymme att inte utnyttja det befintliga filtret. Så därför placerade jag insuget i filterfacket där pumpen satt, och vips så har jag fått en megafiltervolym på drygt 30 liter totalt. Nu består inte hela denna volym av packat filtermedium förståss, en del tomrum finns emellan. Och det är önskvärt för att skapa turbulens och syreberikning.
Nu har jag aldrig haft något ytterfilter tidigare och har ingenting att jämföra med. Det här är mitt första ytterfilter någonsin, så det är en ny erfarenhet. Men så långt är jag grymt nöjd med filtret. Gediget och enkelt. Inga tekniska krussiduller eller överdesignade lösningar. Sköljde ur filtermediet, fyllde upp filtertanken som fick stå medan jag passade in och monterade rören i akvariet. Själva delarna var ju inget problem i sig att montera, utan det trixiga var att få till det eftersom bakgrunden tar plats och inte var tänkt att inhysa ett ytterfilter från början. Det gick dock att lösa ganska bra. Blev bara tvungen att knäcka av en bit av locket i ena hörnet och göra en uppvinklad lucka – inget som stör det minsta.
Att prima, starta upp och få igång filtret visade sig vara förvånandsvärt busenkelt. Har läst så oerhört många historier om bångstyriga ytterfilter som hostar, gurglar, kämpar och skramlar ett bra tag innan dom går igång ordentligt. Hostade till ett par gånger och spottade lite luft nån minut sen tuffa det på för fullt och sa inte ett oljud på hela kvällen/natten. Bara några diskreta små spott med luftbubblor lite då och då bara.
Ok, inte ljudlös är den inte. Men betydligt lägre ljudnivå och om inte annat, behagligare ljud än Eheimpumpen. Compact 1000 pumpen hade en minst sagt enerverande brumfrekvens. JBL ytterfiltret surrar mest, lite lent och försynt och långt ifrån störande. Kort och gott JBL CristalProfi e1501 är en grymt bra maskin värt varenda krona, så långt. Återkommer med långtidsrapport om det består.
Blev lite fundersam när jag öppnade filterbehållaren först – det var blött innuti!? Vaa! Har jag fått ett använt filter eller… nä det visade sig vara ett stickprovsex från en tillverkningsbatch. Det kändes ju enbart positivt att få ett ex som blivit testat redan i fabriken.
Det här blev ett jädrans avlångt inlägg. Om du lyckats komma ända hit är du antagligen genuint intresserad eller är läsglad i största allmänhet. ja, så har jag skaffat ett gäng nya fiskar också Paracyprichromis nigripinnis ”blue neon”
Det här är ett gäng som jag inväntat och väntat på sedan uppstarten att införskaffa. Lite svåra att få tag på, speciellt till ett hyffsat bra pris. Prismässigt just för att man behöver ha ett litet gäng på helst runt 10 individer eller fler för optimal harmoni. Färre kan funka, men risken finns att det uppstår utstöttingar som inte stortrivs så bra. Men som jag och många andra säger ibland ”fiskarna har inte läst boken”. Fick rätt bra pris av Kent på Nol Ciklidhobby faktiskt, men dyrt nog för att inte ha råd i nuläget med en grupp på 10+. Så jag nöjde mig med 7 så länge och hoppas på att dom kan upprätthålla någorlunda positiv harmoni. Planen är dock minst 10st så några till kommer att utöka sällskapet framöver. Köpte först 5st (2+3) då jag lovat frugan att inte gå loss på ekonomin för hårt. Ringde och berättade om resultatet och fick som svar ”jasså inte dyrare, då kunde du ju köpt några till”. Halvvägs mot perongen till pendeln vände jag tillbaka och köpte två till. Lite glad i lyckans hatt glömde jag hålla kollen på fördelning hona hane där, så nu vet jag inte helt 100 på fördelningen. Undergivna hannar kan se snarlika ut honor – i alla fall för en med otränat öga som jag. Nu har dom svävat runt i karet några timmar och ser ut att trivas fint. Jo dom svävar liksom mer än simmar. Den stora hannen har börjat färga till sig riktigt snyggt.
Mer om dessa firrar och fler bilder kommer i ett senare inlägg. Gôtt mos 😉
Dom hann bli någon vecka, ynglen. Sen försvann dom snabbt till antal. Tre överlevde hyffsat länge och växte till sig lite, sen var dom också puts väck en vacker dag. Förlustens orsak avslöjades aldrig, men Altosarna var med största sannolikhet en starkt bidragande orsak. Somliga kanske frivilligt gav sig iväg på egna äventyr. Vem vet, en vacker dag kanske nån skicklig överlevare plötsligt tittar fram. Andra bidragande orsaker kan vara den konkurrerande hannen. Han körde lite räder emellanåt och det är ju ett ganska typiskt vilddjursbeteende att vilja göra sig av med en konkurrerande hanes avkomma, försöka locka till sig den fertila honan och säkra sin egen fortplantning istället. Just den här hannen saknade dessutom en intresserad hona, eller verkade inte helt nöjd med den som fanns tillgänglig. Det kan också vara så att föräldrarna helt enkelt inte är tillräckligt mogna i sin förmåga att hantera sina yngel ännu. Kanske var det så att en ny kull kändes mer intressant. För i ungefär samma stund som ynglen försvann verkar det helt tydligt uppenbart att en ny äggläggning har skett rum – med tanke på deras närvaro och beteende i och kring snäckan. Så nu verkar alltså en ett ny kull och ett nytt försök på G. Lustigt nog verkade det klicka till mellan den ensamma hannen ungefär samtidigt, helt plötsligt. Ingen av dom har riktigt velat fatta tycke för varann alls innan. Nu är det helt klart en omgång yngel på gång även där. Kul.
Det här har triggat igång ett högintensivt spänningsläge mellan hannarna och härom dagen rök dom ihop rejält så sanden yrde. Runt 20 minuter höll fighten på, och det var allt annat än en uppvisning att bara vinna öra att framstå som störst bäst och vackrast. Det här var en kamp på liv och död eller i bästa fall – far åt helsike och lämna min sjö. Ingen ville ge sig. Den ena är helt klart starkare, egentligen, men den andre är sanslöst uthållig och envis. Två sorters styrkor som jämnade ut slaget till en jämn och brutalt hård kamp dör båda två vägrade att ge sig. Ett tag var jag nästan övertygad om att någon av dom skulle dö om ingen gav sig. Men… det slutade med att båda två gav upp. Dom orkade helt enkelt inte mer och återvände till var sitt revir totalt utmattade och rejält tilltuffsade. Därefter har det vart lugnt och dom har återhämtat sig fint, ser pigga och välmående ut.
the Spacelake Aqvarium 