Inga frenetiskt återkommande artiklar så mycket det senaste. Kanske för att det är ganska stabilt stillsamt i karet. Eller ungefär lika livat som vanligt. Vilket alltså känns som – tja, inget särskilt. Så varför skriva för skrivandets egna behövandes skull om jag inte har nåt särskilt att säga.
Eller jo ja. Egentligen borde jag kanske skrivit lite om hur det går för den lilla gula monsterfisk kullen (Lamprologus ocellatus – gold) som jag sög upp och la över i ett yngelkar. Jo dom växer och frodas och har blivit ett livat gäng som i det närmaste kan betraktas som tama i nuläget. Helt orädda, nyfikna och hoppas alltid på mat så fort man visar sig. Ska lägga upp lite bilder på detta nån dag. Och kanske berätta lite mer.
Och det mest spännande, som jag inte skrivit om. Hur har det gått för Hästnosarnas barnkalas. Jodå, hanen höll sitt avtal med bravur och ruvade vidare i drygt två veckor. Sen såg jag inte röken av några yngel. Tiden gick och plötsligt ser jag ett yngel som jag först tror är ett snäcklekaryngel (är alltid några på G lite hör och där, titt som tätt). Sedan inser jag att -Hej hoppla, ta mej tusan… det är ett hästnosyngel. Det gömmer sig i en spricka mellan två stenar som nästan är omöjlig att se så mycket av. Här skuttar den omkring och försvinner lite här och där, tusan vet vart, då och då. Väl dold och verkar ha hittat ett suveränt gömsle. Nu undrar jag vart mer det kanske kan finns små överlevare. Kanske den enda, men attans kul att faktiskt ett yngel klarat sig och ser ut att ha det fin-fint.
Här under, mellan två stenar på varandra gömmer sig hästnosynglet. Att få en bild på det är praktiskt omöjligt. Svårt ens att se med ögonen. Nåvöl om det. Just den här stenformationen har fått en otroligt vacker beläggning av olika alger och sediment. En intressant alg som jag aldrig fått fram förr är en grön variant av tofsalger – oerhört vacker och harmoniskt svajande. Ganska få än men hoppas på fler. Hästnosarna rycker dom ibland.
Fast nu hade jag faktiskt tänkt skriva lite mer allmänt om hur det ser ut i karet efter att vart igång drygt runt omkring 6 månader. Och bjuda på lite miljöbilder på karet, eller i. Till skillnad från vissa sterila akvarister så älskar jag alger och lite sedimentliknande beklädnad. Det gör även mina hästnosar. För dom är alger en naturligt näringskälla och ett välkommet tillskott som dom gillar att beta av. Stenar som ser ut som dom nyss lagts i ser fasligt trist ut tycker jag. Så även en, än så vacker i sitt originalskick, naturkopia av sten/bergsbiotop. Men en vacker patina av alger skapar en känsla av liv och levande. Tog tid innan den där riktig snygga algbeläggningen började etablera sig stabilt. Tillskottet var ganska ojämnt vandrande mellan algblomning till naket som kom och gick i cykler under en längre tid. Detta ser jag som ett tecken på en stabilt etablerad bakteriekultur och ett filter som är i balans.
I det här lilla stenröset hamnar mycket småbös som sedimenteras och blandar sig med diverse alger och förvandlas till en vildvuxen matta. Eftersom ett snäcklekapar håller till här intill grävs det en hel del och landskapet förändras ofta. Så påväxten skiftar i karaktär en hel del. Den större stenen bredvid betas flitigt av hästnosarna.
Här är som synes ett populärt tillhåll för mina blå neoner. En hona ser lite mager ut – hon har tuggat ett tag (munruvar) och inte fått så mycket mat i sig. Bakgrunden ser betydligt vackrare och mer naturlig och levande ut nu med algpåväxt. Betas också av flitigt av hästnosarna, just här ganska väl skördad och förhållandevis naken ändå.
Här har bakgrunden i mitt tycke fått sig en otroligt vacker patina av alger. Notera alla skrapmärken i beläggningen. Det är tandmörken efter hästnosarnas betande. När man är i rummet hör man tydligt resonansen i frigolitbakgrunden när dom skrapar. Som synes, ett populärt tillhåll att beta.
Växterna då. Javaormbunke verkar stortrivas i karet, växer och frodas. Lite ruffig på sina ställen, men inget som verkar påverka livslusten negativt och både ny blad och skott drar iväg hela tiden. Vallisnerian däremot verkar inte tycka livet är lika kul. Växer visserligen och skjuter nya skott, men vill inte växa och ta sig riktigt. Gulnar lätt, lite tunn, kort och allmänt futtigt. Vetkar dock gå lite i cykler då den verkar ta lite mer fart mellan varven, för att sedan återgå till ett mer deprimerande liv. Inget som stör mig dock. Den finns där, får finnas där, som den är.
Tja, ungefär så är det, i det stora hela. Och fiskarna trivs, och vattenvärdena är så stabila att jag numer sällan bryr mig att mäta så ofta, nästan aldrig.
Let there be light!
Jävlar!!!… ursäkta inte uttrycket – så vackert. Synd att inte ens hälften av upplevelsen går att förmedla på bild eller film. Försöker dock så gott det går ändå att bjuda på en del bilder och lite film i det här inlägget. Först en liten presentation av själva LED belysningen. Efter många om och men blev det överraskande ett inköp på hemmamarknaden. Var länge helt inne på en beställning från USA då marknaden för LED både är betydligt större och mer prisvärd/billigare än här hemma. Kanske, eller inte. Summa summarum med frakt och tull mm så är det nödvändigtvis inte så, möjligen plusminusnoll beroende på vad man vill ha. Gjorde ett europeiskt försök också men utbudet krymper och priserna ökar. Kina är stora på LED och utbudet på eBay är enormt och ibland nästan eller gratis frakt – dock väldigt svårt att få ett kvalitativt grepp om utbudet och lätt att bli förvirrad.
Kändes skönt att hitta ett bra alternativ här i Sverige. Med nära kontakt med försäljaren och garantitrygghet – enklare att lösa eventuella problem mm. Märket, eller produktnamnet på LEDen är JMB och är ett Holländskt företag med inriktning på akvariebelysning. Hemsida här JMB Aqualight (tyvärr bara på holländska – använd Google translate så fattar du lite mer). Holland liksom Tyskland är ett gigantland inom akvaristik, så magkänslan fick mig att må bra. Att jag läst positiv kritik på NCS (Nordiska Ciklid Sällskapet) forum, samt några andra utländska forum, gjorde ju inte saken mindre attraktiv. Återförsäljare här i Sverige för JMB är Aquatropic i Sala. Sidan saknar webshop och inget på sidan antyder att han säljer JMB’s Aqualights, men så är det och Janne som driver stället var oerhört snabb och trevlig att ha och göra med. Köpet gjordes upp via mailkontakt och leveransen tog bara 2 dagar.
I valet och kvalet hur lång ramp jag skulle köpa och vilken konstellation vitt/blått föll valet efter lite råd och rön på en 60cm med ration 4/1 – vita/blå. Totalt 18x1w dioder, 15 vita på 12000 kelvin och 3 blå på 450-470 nm. Alltså ganska så svalt och djupvattenlikt ljus, åt saltburkshållet till. Ser man på bilder och filmer från Tanganyika (och Malawi) ser man att vattnet ofta drar åt det blå hållet ute på djupare öppet vatten. Så ett kallare ljus känns helt biotopriktigt. Dessutom ville jag få det lite mörkare ut mot kanterna för att förstärka känslan av djup och klippskreva. Till det här funkade 60cm helt enkelt utmärkt perfekt att återskapa. Visste inte helt säkert vad jag behövde för att uppnå den hör effekten, men det blev i princip bulls eye. Möjligen något lite mer ljus och åt lite röda nyansen att spela med. Så framöver kanske jag kommer att komplettera med en vit/röd kombination. Enbart för den lilla, lilla extra piffen. Nördigt så det förslår.
Jag har nämligen försett mig med den förnäma möjligheten att kunna styra ljusflödet med en ”controller”. Så mer ljus behöver inte betyda mer, än bara lite, eller mycket. En eller två LED ramper betyder alltså inte per automatik dubbelt så mycket ljus, annat om jag vill uppnå det. Dessutom kan jag numera styra ljusflödets intensitet med fem olika scenarier under dagen. Det sägs att controllern även ska kunna programmeras för soluppgång och solnedgång med upp till 1 timmes fördröjning till max/min. Men jag har inte lyckats klura ut hur tusan man gör det än. Tyvärr enda minuset i det här paketet – att controlletn är jvlgt opedagogisk och jag tvivlar på att den där solupp och nedgången verkligen finns där. Nu när jag väl lyckats programmera dagscykler är jag däremot väldigt belåten och ser faktiskt ett större mervärde i den funktionen än sol upp/ned, att jag inte bryr mig om det faktiskt. Att kunna styra ljusintensiteten är både snyggt och praktiskt. Naturligtvis går det att styra ljuset manuellt efter önskemål när helst man känner för det också, med hjälp av en liten fjärrkontroll. På 10% av max ser det ut som sen kväll med solupplyst horisont och månen har börjat reflektera sitt svala sken. Har dock fortfarande mitt blå nattljus igång framåt småtimmarna efter att ljuset slocknat.
Monteringen var ett litet tänk och tänk och fundera innan det lös till i huvet på mig hur jag kunde göra, det enkelt för mig dock enbart provisoriskt, men väldigt smart, om jag får tycka det själv. Fast jag var beroende av ”man tager vad man haver” eftersom jag inte kunde komma fram till hur jag ville lösa det och eventuellt behöva köpa för ting. Helst ville jag komma på enklast möjliga – att behålla befintliga rampsystemet med luckor och allt. Annars är ett framtida mål sannolikt att bygga en helt ny ramp, eller modifiera den befintliga. Det blev en variant av det sistnämnda tills vidare.
– Bort med främre lysröret, plugga igen hållarna med ett perfekt passande plaströr i vardera ände snittade med skåror, en tillsågad gardinstång nedstoppad i skårorna på plaströren och buntband som stabiliserar. Och två buntband som håller fast LEDrampen i gardinstången – justerbar i längsled och lite vinklingsbar i via plaströren i lysrörshållarna. Funkar perfekt och befintliga rampen är helt intakt.
Det är ganska fantastiskt att det kan komma så mycket ljus från en så lite kompakt LED armatur. Ok för krävande växtakvarister räcker det sannolikt inte, utan då behövs kanske både två och en till. Plus inslag av rött färgspektrum, men vit/röd kombo finns också, liksom varmare kelvin för den som önskar det. Men till biotoper som saknar eller dekoreras med inte särskilt krävande växter som Javaormbunkar, Anubias osv räcker det här ljuset gott och väl. Jag mäter ljuskvalitet i ögonfröjds kudos och mätt och mått på den skalan ligger den här LEDen i toppklass. Mätt i andra siffror så är en annan stor fördel elförbrukningen. Mina två T8 rör drog tillsammans 76 watt. Den här LED rampen drar 18 watt – en vinst både för mig och miljön.
Nu sitter jag här och glor så ögonen tåras så fort jag får chansen, och känns som jag inte kan få nog av hur underbart vackert ljus kan se ut. Jämfört med hur vanligt lysrörsljus ser ut är det här trolsk magi. Ljuset lever och allt i akvariet ser mer levande ut, inte bara fiskarnas färg, mönster och nyanser kommer fram på ett helt annat sätt. Allt ser organiskt ut, krispigt, kontrastrikt och gnistrar som kristall. Vattnet ser klarare och friskare ut och ytvattnets rörelser glittrar och dansar över sand, stenar och klippbakgrunden.
En bild på Paracyprichromis nigripinnis ”Blue Neon” som får en helt annan lyster i det här LEDljuset. Det här är ljuset för nigripinnisar, helt klart. Med en tint av LED med rött inslag kan jag ana det optimala ljuset för denna fisk. Märkligt nog och trots det svala ljuset och snålt inslag av rött i ljuset lyser dess röda bottenfärg igenom.
Före och efter bilder – Övre bilden: Lysrör, Sera Brilliant Daylight 6000k och Sylvania Aquastar 10.000k. Totalt 76 watt.
Nedre bilden: JMB ip68 Aqualight 4/1 (vit/blå) – 12.000k och 460-470nm. 18 watt
Lysrör sprider ljuset vilt omkring sig i alla riktningar. En reflektor fokuserar och förbättrar ljuset påtagligt, men inte i närheten av hur ett bra LEDljus kan. Med LED riktas ljuset distinkt och faller mer likt solens strålar ner i vattnet. Lysrörsljus blir ofta ganska platt, livlöst och tråkigt. Enda nackdelen, som dock kan vändas till fördel, är att LED saknar samma breda spektrum som lysrör kan erbjuda. LED har ganska snävt färgspektrum, så 12000k har inte alls samma omfång som ett likvärdigt lysrör kan uppnå. Tex kan sällan enbart vita dioder uppfylla växternas behov fullt ut eftersom det kommer saknas tillräckligt mycket av rött och blått. Därför brukar LED armaturer ofta kompletteras med färgade dioder med önskvärda våglängder. Fördelen med detta är att färgspektrat peakar precis inom det omfånget där tex växter eller vissa koraller behöver för optimal utveckling. Samtidigt som ”onödigt” färgspektrum skalas ner – ljus som faktiskt kan ha onödigt positiv effekt på diverse alger som man inte vill gynna. Inte ovanligt att LED belysta kar faktiskt får mindre problem med alger (LED optimerat för akvariebruk) just för att våglängderna är snävare. Alger är dock inte bara av ondo och en kontrollerad etablering av vissa alger är enbart positivt och önskvärt ibland. Själv vill jag ha lite symbiotisk tillväxt av sunda alger i mitt kar. Det ligger tex i mina hästnosars natur att beta alger och dom behöver det för optimalt välbefinnande. Sen tycker jag att viss algtillväxt i karet enbart är snyggt och ser mer naturligt levande ut. Återstår att se hur det här ljuset inverkar algtillväxten. Har dock redan nu märkt att de mindre önskvärda algerna åt cyano och slemhållet (dock inte någon nämnvärt störande omfattning) har börjat backa och försvinna – så den sorten trivs uppenbarligen inte så bra under det här ljuset. Hur min javaormbunke kommer att trivas återstår att se. Vallisnerian bryr jag mig inte om, den ska bort sen ändå, dock intressant att se hur den kommer trivas (behåller ett tag till för att notera trivseln).
En fördel och nackdel med LED är påtagligt lägre värmeutveckling. Vilket betyder att mer ljus per watt och mindre energispill i form av värme – mer energieffektivt. Det här är bra i kar som kräver mycket ljus, som tex krävande växtkar och saltvatten med ljuskrävande koraller. I mindre ljuskrävande kar däremot betyder det mindre uppvärmning på köpet. Visserligen har jag noterat lite temperaturfall nu under vintern och tänkt skaffa en värmare oavsett (brukar hålla sig på ca 24 grader utan extra värmekälla), men efter att jag körde igång med LEDljuset började temperaturen krypa under 23 grader. Så det blev att investera i en värmare. Passade då på att lyxa till miljön för fiskarna och höjde till ca 26 grader. Ljuset och värmeökningen har trollat fram ett betydligt livligare och mer intressant beteende hos fisken efter detta.
Som den uppmärksamme du nu är noterade du säkert att jag nämnde ”produktnamn” tidigare. JMB tillverkas nämligen vare sig i Holland eller är något märke på LED belysningen. Det är enbart ett företagsnamn som kallar en produktlösning tillverkad efter specifika önskemål, för JMB. Belysningen kommer, inte särskilt överraskande, från Kina ursprungligen och tillverkas av ett företag som heter Jiangjing som är specialiserade på belysning inom en rad områden, bland annat akvaristik. Vilket inte på något sätt förändrar produktens kvalité. Det är ofta så hör det funkar. En snabb titt på alla LED lösningar och du kommer snart notera att många olika märken och modeller med största sannolikhet kommer från några samma fabriker som fått olika namn och kanske lite olika utföranden. Beställningsjobb helt enkelt.
Det här blev jag varse om och blev nyfiken på när jag fick ett meddelande från en person i gruppen Akvarister 2.0 på Facebook. Det visade sig senare att den här personen driver ett mindre akvarieföretag som heter Akvarieplantor.se Akvarieplantor.seoch han säljer i princip samma LEDbelysning, bara i något annorlunda utförande. Fast i namnlöst utförande och betydligt mycket billigare dessutom. Dock inte just det utförandet jag ville ha. Kanske kan det vara så att JMB som märke köpt specifika lösningar som skiljer sig från grundutförandet och därför något lite dyrare, inklusive att då JMB som produktnamn och företag vill tjäna lite pengar på det också. Något som varken stör mig eller känns konstigt. Sånt är konsumentlivet. Trots några hundralappar mer är jag mer än nöjd med just det ljuset jag fått, ångrar inget och värt vartenda öre.
LED is da shit! 😉 Några korta klipp på fiskarna och karet i nya vackra LEDljuset. Tyvärr försvinner en hel del av det högkvalitativa intrycket bort i kameran (filmat med iPhone) och ytterligare försvinner i videoprocessen. Så det här visar bara knappt halva intrycket hur snyggt och läckert ljuset faktiskt ser ut i verkligheten.
Det ramlade ner en trädgren i mitt tangakar. Det kan hända i sjön också. Även om det inte hör till vanligheten att ciklidister som huserar Tanganyika och Makawisar brukar inreda med grenar, men börjar bli mer vanligt. Av någon traditionsbunden anledning har det inte ansetts helt biotopriktigt med rötter i ett Rift Valley akvarium. Eftersom vattnet i Tanganiykasjön är extremt unikt för en sötvattenssjö finns även en omotiverad rädsla för att PH värdet och hårdhet ska påverkas negativt. Visst, den risken finns. En rot är en rot är inte bara en rot som alla andra. Det är inte bara att stoppa ner vad och hur som helst och tro att ingenting kan hända. Olika rötter kan påverka vattenkvalitén väldigt olika, hur och varför beror på en massa aspekter. Generellt kommer dock en rot inte påverka PH och hårdhet nämnvärt, speciellt inte om man ser till att buffra PH med exempelvis bikarbonat – vilket är vanligt hos folk som håller TA fisk. Har man dessutom kalkhaltigt material i vattnet/filtret kommer detta hjälpa till att balansera PH och hårdhet. Om PH sjunker utökas utsöndringen av kalkhaltigt material och förhindrar således drastiska förändringar. Så mycket lägre än PH 7 tror jag inte det är möjligt att uppnå om man sköter sitt vatten (inkl. regelbundna vattenbyten – 25-50% i veckan). När jag mätte vattnet dagen efter var det ingen skillnad alls mot innan – PH 8,3 och Kh 12. En del är även oroliga för att få te-färgat vatten, vilket inte är helt optimalt önskvärt i ett TA kar. En risk som finns men inte nödvändigtvis, min har inte färgat av sig det minsta. Har man möjlighet så kan man låta rötterna ligga i blöt en längre tid och färga av sig.
En rot behöver inte alls köpas i en butik för att funka. En rot som du hittar ute kan funka lika bra, eller bättre. Mer att välja på och inget svinn i pengar om roten känns fel – bara att släpa hem välja och vraka, betydligt mer kreativt och fritt utan frustration över att rotjäveln blev helt fel. Så vad för slags rot ska man välja då. Färska grenar/rötter är förstås inte helt optimalt. Dom kommer definitivt släppa ifrån sig en massa organiska ämnen och bråka med vattenkvalitén under nedbrytningsprocessen. Dessutom ska du undvika barrträd eftersom dessa kan utsöndra vissa ämnen som kan ställa till det. Annars ska dom flesta vanliga lövträd fungera bra.
Det du vill ha är en hyffsat stendöd rot/gren men som fortfarande är fast och hård och inte porös och smulig (börjat komma lite för långt i förmultningsprocessen), samt lukta naturligt fräscht – alltså frisk naturlig skogsdoft ungefär. Om du hittar en gren på land eller i vatten spelar ingen roll. Fördelen med en rotgren som legat i vatten eller sankmark är att den redan är vattenmättad och har väldigt liten eller ingen flytkraft kvar. En landrot kan ta uppemot ett halvår innan den sjunker. Ett tips för en sådan rot är att tvinga ner den med hjälp av sand i plastpåsar som tyngder, kila fast den med hjälp av stenar eller vad som helst för idé som kan dyka upp. Min rot hade knapp flytkraft och det räckte att klyka fast två utstickande grenar runtom en sten för att hålla den kvar. Jag hittade min grenrot (troligen en rotdel från björk) i ett vattendrag och mitt i ett flödande mindre vattenfall. En rot som legat och spolats en längre tid i vatten känns personligen som ett av de mer optimala omständigheterna kring valet av rot.
Rötter kan dock, hur döda dom än må uppfattas, börja leva efter en tid och utsöndra diverse organiska ämnen. Allt beror på en massa aspekter som tex var roten har legat, vad för träd och hur långt gången förmultningsprocessen gått medmera. Det är tex inte ovanligt att diverse vita och slemmiga beläggningar dyker upp på grenar och rötter (det här kan även hända med köpta rötter i en akvariebutik). I dom allra flesta fall är det här helt ofarligt för fiskarna. Men det är viktigt att hålla koll på hur fiskarna mår när ett sånt här utbrott sker eftersom det indirekt kan påverka fiskarna negativt. Processen kan skapa syrebrist i karet om reaktionen blir kraftfull – men få inte panik, bra syresättning/vattencirkulation och kanske lite tätare vattenbyten råder bot på problemet och med tiden kommer såna hör beläggningar att försvinna. Håll dock ALLTID koll på hur fiskarna verkar må och trivas när du stoppar ner en rot eller gren i akvariet. Det finns ingen garanti eller regel utan undantag att en rot är helt harmlös och ofarlig. Även om risken är ganska liten så kan man aldrig vara helt säker på att en reaktion är ofarlig.
Så nu ja, har det gått drygt 2 månader sen jag startade upp det här. Dags för en liten allmän lägeskontroll för att berätta hur det går i det stora hela. Så långt bara bra i stort sett. Har skejpat om inredningen ett antal gånger med lite mindre modifikationer under tiden och faktiskt plockat ut mer än jag lagt till. Inte helt nöjd, men det kommer jag aldrig bli – alltid finns det något som kan bli bättre, och nöjd är en subjektiv färskvara. Vallisneria i all ära men faktiskt så tyckte jag att den gav ett litet rörigt intryck. Växte nästan för bra och jag rensade ut och tog några dagar senare ut ännu mer. Inte helt säker på om jag vill ha nån kvar alls faktiskt. Men så länge får det som finns vara dör det är. Har på lut att jag skaffar fler Javaormbunkar, kanske 2 större doningar. Och eller kanske nån annan långsamväxande större solitär. En Jättevallisneria hade säkert kunnat skapa lite extra dimension. Lite trött på att hålla på att gallra bara. En Crinum lök när det blir köpsäsong eller nån långbladig hög, smal Cryptocoryne kanske. Wi får se.
Så här ser karet ut idag 2013-12-29
Filter och Cirkulation har jag förändrat lite. Som jag skrivit tidigare så åkte cirkulationspumpen ut och ersattes av ett JBL Crystalprofi 1501 (1400 l/h). Det funkar kalasbra och jag är grymt nöjd med det här ytterfiltret. Filterkammaren i bakgrunden agerar på detta som ett stort förfilter och håller vattnet klarare än någonsin – ca 30 liter filtervolym sammanlagt. En annan sak som jag faktiskt gjorde för länge sedan är att jag öppnat upp en liten glipa vid vattenytan in till filterkammaren som funkar som ytavrinning. Det här håller ytvattenskiktet spegelblankt och den där oljiga hinnan man kan få har aldrig uppstått. Streamern som gömde sig bakom ena hörnmodulen har åkt ut. Även om den fyllde sin funktion och inte skapade direkt störande ökning av cirkulationen, så kändes den lite mer än nödvändigt. Märkte dessutom att Paracyprisarna tenderade att bli lite passiva under tiden den var igång och liksom väntade in lite lugnare vatten. Nu är dom betydligt mer aktiva och simmar omkring lite mer. En annan anledning till att jag tog bort streamern är för att jag eventuellt kommer behöva köpa en doppvärmare längre fram och enda bra och minst synliga platsen är just där. För att…
Belysningen är ok, men jag blir nog aldrig helt nöjd med lysrörsljus. Inte för att ljuset i sig är dåligt utan för att lysrörsljus blir lite platt och tråkigt livlöst. Moddat ljuset en del till det bättre med avskärmning och så men det blir inte precis som jag vill. Vill och vill, helt nöjd kanske jag aldrig blir men just nu står siktet inställt på LEDljus. Tänkte lite DIY men summa summarum av diverse behov och pysslande tänk och andra omständigheter vet jag inte om den samlade vinsten blir så stor jämfört med en riktig ramp. I alla fall om man som jag tänker beställa den från USA där LEDramper är löjligt mycket billigare. Inklusive frakt och eventuell tull blir det ändå mycket billigare än om jag köper en här. Dessutom har jag noterat att förutom svindyra hightech limousiner för saltvattenskar, så är många tillgängliga LED system inte bra dyrare utan dessutom äldre lågbudgetmodeller med tveksam prestanda. Tyvärr Sverige och ärade köpmän som strävar för sin existens och ge oss en bra inhemsk marknad, men på den här fronten sviker jag er.
Fiskarna dom trivs och fungerar bra. Men jag har faktiskt börjat tröttna en del på mina gula L. ocellatus. Dom är så jävla aggressiva och tycker att dom äger akvariet. Nu hävdar sig visserligen Hästnosarna och Altosarna hyffsat bra och verkar inte må dåligt eller ser stressade ut av deras närvaro. Men dom är oerhört störiga och är hela tiden på hugget och bara måste kaxa sig hela tiden. Samtidigt gillar jag dom här små ettriga getingarna och dom är förtjusande vackra. Framtiden lutar dock åt antingen ett eget kar eller försäljning. Hästnosarna ja. Jag bara väntar och väntar på att dom ska få till det. Dom håller fortfarande tight ihop och flirtar våldsamt med varandra i tid och otid, men någon lek får dom inte till. Annars är jag fullständigt charmad av dessa troll och jag har aldrig sett en fisk som dessa hålla samman på det sätt som hästnosar gör. Jag har heller aldrig upplevt en fisk där hanen är så oerhört snäll och varsam mot sin hona. Dom beter sig som ett nykärt par.
Altosarna har kanske växt något litet, men inte mycket och det ser mer och mer definitivt tydligt ut som jag har en hona och hane. Dom möts och interagerar allt oftare men för det mesta är det i form av utfall från hanen. Ser inte ut som nån typisk aggression utan mer nåt slags möte med med det okända. Dom dras till varandra men vet inte varför, typ. Paracyorisarna ser ut att funka utmärkt bra i sin lilla 7grupp. Dom två stora hanarna har tagit en skreva och en grotta i vardera ände av karet som sitt tillhåll. Den största av dom har även lekt av en hona vid ett tillfälle. Hon tuggade i två dagar sen vart det tomt. Fascinerande faktiskt hur tuffa dom faktiskt är i sitt till synes harmlösa beteende – hanarna alltså. Dom snodde Altosarnas revirtillhåll rakt av och har inga problem att skrämma iväg dom, om dom känner för det. Ibland får dom faktiskt vara där. Intressant beteende att betrakta hur hanarna ibland simmar omkring och stimmar tillsammans men för det mesta cirkulerar i sin grotta/skreva och då och då sticker ut för att locka till sig en honas uppmärksamhet och försöker få med henne. Det gick snabbt och smidigt den gången en hona var redo och följde med in och kom ut med munnen full.
Säkert en massa mer jag skulle kunna lägga till här, men det får räcka och så här är det just nu i stora drag. Avslutar med en nattbild på akvariet. Som numera även mjukstartas med månljus innan ljuset tänds.
Nu har det gått 20 dagar sedan uppstart och i morgon blir det förhoppningsvis premiärdopp för fisk. Under den här tiden har vattnet stabiliserat sig på Ph 8,3 och Kh 12, med hjälp av bikarbonat ca 2msk. Räknar på att jag har en total vattenvolym på 200 liter, minst 40 går bort på grund av inredning. Kanske mer men jag dividerar enkelt och jämnar ut det till 200. Plusminus skillnaden är inte så jädra noga. Jag hör till dom som förespråkar lite salt i karet, beroende på vad man kör för biotop. I Tanga och Malawi tycker jag det är bra att köra med lite salt – ca 1dl per 100 liter är ett bra riktvärde. Men för att inte chocka växterna har jag ökat dosen långsamt. Och dom verkar inte bry sig det minsta för det var jäklar vad dom har börjat komma igång.
Vallisnerian verkar ha rotat sig fint och ser ut att stortrivas. Massor nya skott och dessutom skjutit iväg ett antal löpare där ny blad sticker upp och drar iväg med dryga centimetern om dagen. Javaormbunken är ju ingen turboväxare och reagerar likaså lite långsamt på eventuella förändringar. Så långt är den dock lika ståtlig som när jag köpte den och ett antal nya blad har börjat rulla upp sig från rotknölen. Ett ensamt blad med sytrådssmal rot som lossade när jag planterade den här, kilade jag fast vid en sten och den har både tagit sig och växt lite. Så, växterna har etablerat sig oväntat bra. Historiskt har jag sällan lyckats så bra med växter. Bra idé med lång uppstart innan fisk, många vattenbyten, växtgödning och co2 (lowtech flytande form – Easy Carbo).
Och just vattenbyten har jag varit frikostig med under den här perioden. 9 vattenbyten där jag varvat 25% och 50%. Det här har troligen hjälpt till att hålla algerna stången. Har historiskt aldrig haft så lite alger någonsin under inkörningsperioden som nu. Kan ju hända att det händer grejer när fiskarna kommer. Men det här är i alla fall ett bra intro. Har bara haft lite mindre mängder kiselalger som kommit och gått, men backat mer än det etablerar sig. Men lite har börjat hända, och det ser jag enbart som positivt. Lite alger på inredningen tycker jag är snyggt, ser mer levande ut med en patina av alger på inredningen. Små antydningar av grönt och lite småtofsigt, knappt synbart har börjat dyka upp. En del svävalger hade jag däremot en period i början. Troligen var det dock mest damm från sanden och avlagringar från husfixen (filtret är som nämnts inte lackat) som svävade runt. Nästan på dagen 14 dagar vände det påtagligt och nu är det i princip kritallklart.
Min lilla Physiasnäcka gör dessutom ett grymt effektivt jobb och håller en del algpåväxt i schack. Igår kväll sopa den en sten med alger (inte mycket dock men) sopren. Å andra sidan skiter den som en häst.
Belysningen var jag sparsam med första veckan – ca 7 timmar. Sedan har jag ökat på och kör idag på ca 11 timmar. Det blir väl där ungefär belysninstimmarna landar. Mitt nattljus skapar på detta en förlängning av betrakteksetiden med mersmak, så på kvällen när huvudbelysningen släcks kan jag fortfarande betrakta livet i akvariet flera timmar. Och eftersom akvariet står bredvid min sängsida kan jag ligga i sängen och glo mig till sömns om jag vill, och det lär jag göra i början. Det gör jag redan nu, utan fisk i. Så rogivande och mysigt är det.
Först fattade jag inte riktigt alls hur det gick till, men nu fattar jag lite mer. Men långtifrån fullständigt. I brist på fysiska ingenjörskunskaper blir det hela delvis lite mystiskt. En sak har jag definitivt förstått, och det är att det beror på filterkonstruktionen i kombination med jäkla bra drag i pumpen. Filtret som är inbyggt i bakgrunden är toppmatat – öppet upptill, och har horisontellt flöde längs ca 3/4 av akvariets längd. Grovt räknat är den totala volymen ca 20-22 liter. I slutet av ”rännan” viker flödet ner mot botten till en mindre kammare (ganska öppen yta med kalkstenskross och snäckskal) och vänder sedan uppåt till sista kammaren där pumpen sitter. Filterdiametern skiftar en del från insug fram till pumpen, men inte någonstans trängre än omkring 6-7cm. Filtermaterialet består till största del av filtermatta rivna i olika form och storlek och grovlek. Mer grov i början och mer fin mot slutet. Sista biten innan ”U-svängen) är fylld med grov filtermatta och luftigt PET trassel. Samma PET trassel har jag i första filterkammaren (insuget) där det fungerar som grovmekanisk skitrens av synliga partiklar (bra fritt flöde här alltså). Insidan av filtret består av sträv ruggad husfix som är olackad. Här lite bilder innan pumpen var på plats och vatten var påfyllt hur filtret ser ut i stora drag.
Fördelen och varför jag valt denna konstruktion var att det är lätt att komma åt att rengöra/byta ut innehåll vid behov. Det är också ett sätt att tvinga vattnet rinna genom så mycket filteryta som möjligt. Inbillar mig även att det kanske är en fördel att en stor del av filterflödet har kontakt med ytan och möjligen bidrar med något högre syresättning. Att jag valt en U-sväng beror på att jag ville förlänga filtret och få till en lättåtkomlig placering av pumpen. Plus kunna göra en liten mer öppen kammare för kalkmaterial som inte kloggar igen. Och samtidigt skapa ett utrymme där vattnet kan cirkulera upp mot pumpen tämligen obehindrat. Slutligen står pumpen på en grov och en tunnare finporig filtermatta. Dels för att minimera mängden småpartiklar in i pumphuset men också för att dämpa vibrationer från pumpen.
Ja det här var en presentation, tankar och genomgång av filtret. Nu till hur det fungerar. Vilket jag inte kan veta så mycket om än eftersom jag inte belastar det med någon fisk i nuläget. Däremot rent praktiskt synbart. Och… det är här är en intressant betraktelse. Och det hela beror på – jvlgt bra drag i pumpen i kombination med kanske något underdimensionerad filterutrymme, mest då kanske i U-svängen. Även om en cirkulationspump nu inte suger vatten utan förflyttar det, så uppstår en såpass hög effekt att vattenvolymen i pumpkammaren sjunker i förhållande till övriga karets vattennivå och i princip suger upp det inkommande vattnet med sådan kraft att det uppstår ett undertryck i pumpkammaren. Det intressanta är att effekten syns och verkar redan i insugskammaren. Trots både ganska stor friflödande yta/volym och väl tilltaget rasterinsug på ca 4x12cm så är ytvattnet i insugskammaren ca 2cm lägre än i akvariet. Men det slutar inte där. Längs med rännan sänks vattenytan ytterligare ca1 cm fram till hålan där vattnet sugs ner i U-svängen. Slutligen så, i själva pumpkammaren är vattennivån hela 5cm lägre än i akvariet. Tänkte först att filtermaterialet var för tätt packat, men efter lite test med lite luftigare fyllning uppstod ingen större skillnad. Även om pumpen aktivt drar till sig vattnet så uppstår samtidigt en litet passivt bäck i miniatyr där vattnet faller neråt. Helcool 🙂 Några mindre bra bilder på filtret in action. Svårt att se kanske men notera glasrutan och där ramen tar vid. Ute i själva akvariet går vattnet strax ovanför den här undre ramkanten. Ganska markant skillnad med andra ord.
Är det här dåligt, är jag bekymrad? Nä. Inte alls. Pumpen låter inte mer ansträngd i pumpkammaren som fritt hängande i akvariet så undertrycket och det faktum att pumpen inte står helt under vatten har knappast någon som helst negativ inverkan. Huvudsaken är att själva pumphusets aktiva funktion att förflytta vatten genom sin konstruktion står under vatten och inte suger in luft. Samt att merparten av pumpen står under vatten så att den får hjälp att kylas ner. Pumpen känns inte alls varm, så någon risk för överhettning verkar inte föreligga bara för att överdelen av pumpen inte är under ytan.
Om det påverkar själva filtrets funktion så tror jag enbart på positiva effekter. Riktigt bra flöde medger en god syresättning av filtrets framtida bakteriekultur. Att ha ett filter som rinner neråt som en liten bäck känns mer än bara bra. I kombination med kontakt med ytan uppstår även ett bra gasutbyte. Intressant att se hur ytvattnet i filtret cirkulerar omkring filterkuberna. Och på vägen ner och i U-svängen där draget/suget är som kraftigast uppstår en önskvärd turbulens. I själva pumpkammaren cirkulerar vattnet rikligt omkring i kontakt med ytvatten och vidare ut genom utblåset där det utpumpade vattnet sniker vattenytan och rör om ordentligt. Grymt bra syresättning hela vägen med andra ord.
Har en del idéer kring att pimpa filtret och göra det ännu effektivare. Hade jag inte haft alldeles för nyfikna katter hade jag gått All In och öppnat upp bakluckan och planterat större växter som trivs i sumpmiljö i filtret. Eftersom belysningen räcker hyffsat ok under luckan in till filterrännan så tänkte jag göra lite efterforskningar framöver och se om det möjligen finns några växter som skulle kunna trivas i filtret, under luckan. Växter är nämligen outstanding bra på att ta hand om och bryta ner diverse avfalksprodukter, använda det som näring och rena vattnet från skadliga ämnen. Bättre och effektivare filtermedium finns knappast.
Att behöva dämpa ljuset hör ju inte till dom mer vanliga önskemålen i ett akvarium. I alla fall inte med växter i. Snarare är det ju så att ljusflödet är lite snålt tilltaget (gäller nästan alla färdiga akvariepaketlösningar). Men kör man sjöciklider från Malawi eller Tanganyika tex där växtligheten sällan är ett ens mindre dominerande inslag, så spelar mängden ljus mindre roll. Faktiskt så kan mindre ljus vara ett fördelaktigt sätt att framhäva vissa färgnyanser hos en del fiskarter. Somliga verkar dock tro att Sjöarna i Rift Valley i princip är öde på växtlighet och enbart består av sten, klippor, sand och dy. Så är det inte, finns ganska mycket växter på sina håll i sjöarna.
Själv känner jag en dragning lite åt båda hållen. Tillräckligt med ljus, men inte för mycket. Jag vill gärna ha lite växter, som trivs bra och ser bra ut också. Sen är det ju så att växter fyller en önskvärd funktion i våra akvarier, inte bara estetiskt om man råkar gilla växter, utan för att dom även är delaktiga i den biologiska processen. Växter funkar som små biologiska filter som har positiv inverkan på vattenkvalitén. Därför är tillräckligt med ljus önskvärt. Sen är det ju fördel att välja växter som inte är överdrivet ljuskrävande, eller mer skötselkrävande överlag.
Det tråkiga med framförallt lysrör är att ljuset oftast blir lite platt och livlöst ut. Det snyggaste sättet att lysa upp ett akvarium är intensiv punktbelysning, typ spottar en bit ifrån vattenytan. Då får man lite skiftningar i karet och med hjälp av bra ytcirkulation uppstår snygga ljusspeglingar i akvariet. Riktigt såna möjligheter har inte jag, varken kostnadsmässigt eller praktisk (nyfikna katter tex). Men jag har en del idéer på laget som inte behöver bli så dyra. Men det blir längre fram i tiden.
Så långt har jag i alla fall snajsat till lite skiftningar i ljusflöde som skapar lite mer liv och djupkänsla med hjälp av gratis enkelt hembygge. Utan att ta bort för mycket ljus från växterna. Med hjälp av en burk, hålstans och ståltråd, hett vatten och nåt smalt cylinderformat…. Jo
> Klipp ut lämpligt stora fyrkanter från en plastburk
> Stansa hål i vardera ände
> Lägg i hett vatten (kastrull med kokvatten). Vissa plaster kanske inte funkar, prova
> Nu är plasten mjuk och formbar en kort stund. Forma plasten runt något cylinderformat och skölj i kallt vatten
> Så, nu har du en cylinder som du trär runt lysröret och fäster med ståltråd i hålen
Även om den formade plastbiten kanske sitter om runt röret bra så kommer värmen som röret alstrar mjuka upp plasten och räta ut sig och trilla av om man inte fäster ihop ändarna. Eftersom ”skygglapparna” sitter löst så kan man lätt placera dom fritt utefter rörets längd och eftersom plastbiten är öppen i ena änden så kan man även justera ljusvinkeln – framåt bakåt eller dämpa helt (öppningen uppåt). På så vis kan du tex skärma av ljuset mot bakrunden men medge att lite ljus faller framåt/nedåt mot en växt. I mitt kar har jag dämpat och skärmat av främst i de bakre hörnen vilket ger en visuell känsla av mer rymd i akvariet. Det har även lett till att jag fått lite mer ljsspeglingseffekter i akvariets högra hörn där ytvattnet cirkulerar som livligast vid utblåset. Vilket jag tycker är grymt läckert.
Varför inte bara folie runt rören eller nåt liknande? Lysrör alstrar ganska mycket värme. Och värmeutvecklingen i sig påverkar livslängden på rören. Om du klär in rören stänger man in värmen och risken är stor att värmeutvecklingen påverkar ljusrampens livslängd och funktion. Dom här avskärmningarna påverkar visserligen värmeutvecklingen också till viss del, men med en öppen lösning kan i alla fall värmen vädras bort. Folie blir dessutom med tiden spröd och smulas sönder.
Det framgår kanske inte så jättetydligt på bild hur ljuset ser ut i akvariet efter det här. Och visst det är inte fråga om stora skillnader, men bara små nyansskillnader kan göra enorm skillnad i helhetsintryck. En iPhone är inte heller den bästa kameran på att separera naturtrogna övergångar mellan ljus, skugga och mörker.
När mörkret faller lyser det blått i akvariet. Ok då, lite överdramatiserat jovisst, typ Hollywood. Men det här är mer för effektens skull än att eftersträva en slags nödvändigt krystad verklighet. Strävan efter total verklighet är bara en absurd utopi som förmodligen hade blivit ganska ointressant om man hade försökt rycka ut nån eller några kubikmeter verklighet och placerat det i rummet. Det vi ser, upplever och känner är så mycket mer än den avskärmade bilden av två kubikmeter sjö. Hela sjöns intryck samlas i en känsla. Och det är oftast den vi vill återskapa – en känsla, av helheten. Då måste man ta till lite knep för att få plats med den här stora känslan, på en väldigt liten yta. Ett spännande och intressant akvarium är nästan aldrig verklighetstroget annat än i fantasin.
Det jag försöker säga är att, för att efterlikna ett intressant och spännande akvarium som samtidigt känns naturligt måste man ofta överdriva lite för att hjärnan ska bli tillfredsställd med utsikten. Överdrivet blått sken som ska efterlikna månsken under vattnet är inte bara ett effektivt sätt att förlänga tiden att betrakta livet i akvariet. Det är också grymt coolt, och öppnar upp en fantasieggande, spännande och intressant dimension av den visuella upplevelsen. Det är redan spännande när akvariet sveps in i månsken, så hur fascinerande kommer det inte bli när en massa fiskar simmar omkring i det månskensbelysta nattmörkret.
Fortfarande lite grumligt/disigt i vattnet så det är lite extra effektfullt just nu. Och tyvärr lite dålig kvalitet på bilden. Plåtad med en iPhone som uppenbarligen har lite problem att hantera det här blåa ljuset. Ska försöka fixa lite fler och bättre nattbilder längre fram när firrarna kommer.
Nu så äntligen. Efter månader av förberedelser och inköp av nödvändiga och kanske onödiga prylar. Så har tiden med stort V kommit – vatten i akvariet. 3 långa veckor kvar till fisk (lön=pengar till fisk) men och just därför kändes det lägligt att smaka på känslan av att vara igång med karet. Och trots att det saknas fisk så känns det som om jag är framme. Även om framme bara innebär en början på en ny resa ner och in i akvariets värld. Igår fyllde jag på vatten och idag köpte jag växter. Det känns underbart skönt att se det, titta in i det, koppla av och fundera på vilka arter som ska få husera och boa in sig här. Faktiskt känns det betydligt enklare att se framför sig vilka fiskarter som lockar och passar bättre nu när det är vatten i och ser ut som det gör. Vattnet förändrar akvariets estetik påtagligt, sand, stenar och bakgrund ändrar färg och karaktär och rymdkänslan förändras. Hur pump och streamer förflyttar vattnet påverkar också sinnet. Nu är det betydligt lättare att se för sitt inre öga hur en viss fisk skulle kunna se ut och fungera i det här karet. Men jag har fortfarande beslutsångest och den dagen är nog vidöppen för nyckfulla tillfälligheter som styrs av infall, tillgång och intryck.
Nu till mer fasta begrepp som ljus, cirkulation och växterna och sånt. Har tidigare kört med mixad färgtemp på rören men den hör gången ville jag testa ganska neutralt och två likadana rör. Till stora delar rätt nöjd, men kanske önskade en liten touch kallare färgtemp. Just nu sitter det två Sera Brilliant Daylight (6700k 38w) som är ganska neutralvita, men drar lite åt det varmvita. Dock inte i närheten lika pissfärgade som varmvita kan vara. Bra kräm i ljuset, så det räcker nog till lite mer ljuskrävande växter, även om de jag har inte är så kinkiga med ljuset. Funderar däremot på att kombinera med ett Juwel Daylightrör på 9700 kelvin som drar mer mot det blå nästa gång jag byter, eller om jag gör det innan. Nöjd med ljuset är jag i alla fall.
Cirkulationspumpen är jag däremot lite besviken på. En Eheim Compact 1000 som visserligen är både smidig i formatet och bjuder på bra drag, men är behäftat med ett lite störande vibrerande dovt hummande som inte upplevs som det mest upphetsande ljudet att lyssna på. Har med en massa trixande lyckats dämpa ljudet någorlunda, men är inte helt nöjd. Som tur är så har ljud som alltid finns en benägenhet att smälta in i det normala med tiden. Pumpen får vara kvar så länge, men om jag får lite pengar över är det inte omöjligt att jag köper en ny. Under tiden hoppas jag att jag vänjer mig och inte lägger märke till det.
Kompisen streamern – Sicce Voyager3 däremot spelar mindre roll att den låter lite den också, för den kommer bara att vara igång dagtid och efterlikna att vattnet blåser upp och rör sig lite mer under dagen för att sedan lugna ner sig. Streamern gör ett grymt coolt och effektfullt jobb i vattnet och sätt fart på vattenytan tillsammans med pumputblåset. Eftersom utblåset är justerat så att det sprider strålarna så uppstår en intressant turbulens i karet där flödet ändrar karaktär emellanåt och ändrar riktning. Detta plus att utblåset från cirkulationspumpen går ytterligare i en annan riktning. Trots att pumpen omsätter 1000 l/h och streamern 4500l/h så är det trots de hiskeliga siffrorna långt ifrån storm i akvariet. Mer ett stillsamt flöde som ser harmoniskt och livfullt ut. Knappast risk för någon kamp för fiskarna att simma runt i, snarare uppiggande och förhoppningsvis kommer det trigga igång fiskarnas lekfullhet och beteende.
Växterna då. Jag kände mig lite bekväm och orkade inte ta mig längre än till den lokala zooaffären för att kolla in vad som erbjöds. Mölndals Zoologiska. Tja, inget imponerande direkt, men betydligt bättre kvalitet och pris än på Kungsmäzzans Zoo i Kungsbacka. Denna top of the line affär som hade grymt bra kvalitet och utbud en gång i tiden har verkligen gått ner sig rejält. Fortfarande stort utbud, men mycket svajig kvalitet och skötsel. Växterna var en katastrof. Dyrt och halvdött. Inte mycket att välja på i Mölndal alltså, men nu är ju inte växter något prioriterat måste och huvudattraktion i karet. Mest för att jag vill pröva, att det kan bli och se snyggt ut och vill försöka få några få att trivas och bli snygga – en utmaning i sig vid sidan om fiskarna. Hur det bli med näring till växterna framöver får jag se hur jag lägger upp och bäst löser det. Men i nuläget så matar jag växter i mitt akvarium. Allt för att få dom att komma igång, slå rot och trivas. Utan fisk så finns ju varken näring eller co2 tillgängligt så därför ger jag dom både växtnäring och co2 i flytande form. Co2 i tubmatad form är overkill i detta kar känns det som. Utan närmare efterforskning har jag valt ProFito och EasyCarb från EasyLife. Dom har rätt bra rykte att göra bra och verksamma vattenpreparat. Nåt måste man ju välja. Kan hända att det här är överambitiöst, onödigt och bara slöseri med pengar, men jag är helt enkelt nyfiken på om det kan göra nån positiv skillnad. Jag vet hur jag brukar lyckas annars – inte så jättebra.
Tanken från början var en Crinumlök, några Anubias och Vallisnera. Men tydligen är det inte säsong för Crinumlökar och några Anubias fanns inte inne. Däremot några späda men ok Vallisnera. Så det fick bli ett gäng sådana och som surrogat för en Crinum valde jag en ovanligt snygg och ståtlig Javaormbunke. Det här är växter som brukar funka bra i Tanganyikakar och tål både redigt högt Ph på närmare 9 och mycket hårt vatten. Dessutom är de både hårdföra och ställer inga större krav på ljuset. Men det är ingen garanti. Javaormbunken är jag inte bekymrad över, dom brukar överleva det mesta, men kan bli fula som as. När det gäller Vallisnera är dom lite känsliga innan dom rotat sig ordentligt, väl rotade brukar dom överleva och växa på, men kan bli lite taniga. Få se om EasyCarbo och ProFito kan kick igång dom och hålla liv i växkraften. Just nu har jag haft lite problem att få Vallisneran att sitta kvar. Finkornig sand är ju inte det mest optimala att plantera något som knappt har rötter att ens förankra med lite småsten. Nu har i alla fall ingen simmat iväg på flera timmar så kanske sitter dom kvar. Ett krux är att och kanske att jag vart tvungen att sätta dom lite djupare än vad som egentligen är helt optimalt för att dom ska vilja trivas. Nåväl, känns som jag har lite mer grönt än tanken var från början och är beredd på att en del växter kanske får besöka komposten.
Fortfarande lite disigt i akvariet. Kommer dröja ett tag innan det lägger sig och klarnar upp. Sedan väntar ett antal gånger flera vattenbyten i syfte att laka ur eventuella rester som skulle kunna ha negativ inverkan på framtidens fiskar.
Nackdelen med fördelen att vänta länge på nåt gott är att man blir rastlös och får en massa idéer, som inte går att stoppa. Inte om man är som jag i alla fall – impulsiv, spontan och får plötsligt lust att göra. Som tur är gäller det inte pengar. Det är ju därför jag har så mycket tid över. I love inreda akvarium, det är löjligt kul. Och ska jag följa frugans råd borde jag kontakta en psykolog. Hon vet, jag anar, men vill inte veta, hur många timmar jag flyttat runt i och ur stenar i akvariet. Det är en skumt påfrestande blandning av meditativ tillfredsställelse och förvirring. Som ett gigantiskt kombinationslås där varenda sten måste ligga rätt. Problemet är att det inte finns någon rätt kombination. Det är en illusion av bra känslor – som öppnar upp nya möjligheter. Och så håller det på, man hittar hela tiden något nytt som känns lite bättre. Sen inser man att det man lyckades få till innan var bättre än det som tycktes bli bättre just nu, med lite justeringar. Och… ja ni vet, det tar aldrig slut – det är en evighetsmaskin.
Fram till nu har jag bestämt mig för att vara nöjd. Det var jag innan också, men nu är jag ännu mer nöjd. Visserligen kände jag en helt ok tillfredsställelse med den sparsmakade stilen jag redan hade klar. Men det saknades lite spänning, stilrent med en twist. Alltså lite mer, men utan att tynga ner inredningen med för mycket. Den vägen var inte lätt och det blev snabbt kraftfullt övermöblerad, stökigt och disharmoniskt. Kul för fiskarna kanske men inte särskilt rogivande. Jag vill också trivas med vad jag ser. Fördelen med att slå på storpukan är att man till slut testat nästan varenda möjlig variant hur stenarna passar ihop med varandra. Sedan plockar man bort allt bit för bit tills man hittar den där eftertraktade luftiga atmosfären. Det tog sin tid och blev många, många ommöbleringar innan jag till slut blev jävligt nöjd. Fortfarande hyffsat enkelt trots betydligt mer sten men ändå öppet och luftigt. Precis som jag vill ha det. Nu fattas bara lite växter och nån eller några högar med snäckor till snäcklekarna. Platsen längst ut till vänster är i nuläget dedikerad till en kommande snäckhög, var mer får vi se.
the Spacelake Aqvarium 