LED belysning

Let there be light!
Jävlar!!!… ursäkta inte uttrycket – så vackert. Synd att inte ens hälften av upplevelsen går att förmedla på bild eller film. Försöker dock så gott det går ändå att bjuda på en del bilder och lite film i det här inlägget. Först en liten presentation av själva LED belysningen. Efter många om och men blev det överraskande ett inköp på hemmamarknaden. Var länge helt inne på en beställning från USA då marknaden för LED både är betydligt större och mer prisvärd/billigare än här hemma. Kanske, eller inte. Summa summarum med frakt och tull mm så är det nödvändigtvis inte så, möjligen plusminusnoll beroende på vad man vill ha. Gjorde ett europeiskt försök också men utbudet krymper och priserna ökar. Kina är stora på LED och utbudet på eBay är enormt och ibland nästan eller gratis frakt – dock väldigt svårt att få ett kvalitativt grepp om utbudet och lätt att bli förvirrad.

Kändes skönt att hitta ett bra alternativ här i Sverige. Med nära kontakt med försäljaren och garantitrygghet – enklare att lösa eventuella problem mm. Märket, eller produktnamnet på LEDen är JMB och är ett Holländskt företag med inriktning på akvariebelysning. Hemsida här JMB Aqualight (tyvärr bara på holländska – använd Google translate så fattar du lite mer). Holland liksom Tyskland är ett gigantland inom akvaristik, så magkänslan fick mig att må bra. Att jag läst positiv kritik på NCS (Nordiska Ciklid Sällskapet) forum, samt några andra utländska forum, gjorde ju inte saken mindre attraktiv. Återförsäljare här i Sverige för JMB är Aquatropic i Sala. Sidan saknar webshop och inget på sidan antyder att han säljer JMB’s Aqualights, men så är det och Janne som driver stället var oerhört snabb och trevlig att ha och göra med. Köpet gjordes upp via mailkontakt och leveransen tog bara 2 dagar.

I valet och kvalet hur lång ramp jag skulle köpa och vilken konstellation vitt/blått föll valet efter lite råd och rön på en 60cm med ration 4/1 – vita/blå. Totalt 18x1w dioder, 15 vita på 12000 kelvin och 3 blå på 450-470 nm. Alltså ganska så svalt och djupvattenlikt ljus, åt saltburkshållet till. Ser man på bilder och filmer från Tanganyika (och Malawi) ser man att vattnet ofta drar åt det blå hållet ute på djupare öppet vatten. Så ett kallare ljus känns helt biotopriktigt. Dessutom ville jag få det lite mörkare ut mot kanterna för att förstärka känslan av djup och klippskreva. Till det här funkade 60cm helt enkelt utmärkt perfekt att återskapa. Visste inte helt säkert vad jag behövde för att uppnå den hör effekten, men det blev i princip bulls eye. Möjligen något lite mer ljus och åt lite röda nyansen att spela med. Så framöver kanske jag kommer att komplettera med en vit/röd kombination. Enbart för den lilla, lilla extra piffen. Nördigt så det förslår.

Jag har nämligen försett mig med den förnäma möjligheten att kunna styra ljusflödet med en ”controller”. Så mer ljus behöver inte betyda mer, än bara lite, eller mycket. En eller två LED ramper betyder alltså inte per automatik dubbelt så mycket ljus, annat om jag vill uppnå det. Dessutom kan jag numera styra ljusflödets intensitet med fem olika scenarier under dagen. Det sägs att controllern även ska kunna programmeras för soluppgång och solnedgång med upp till 1 timmes fördröjning till max/min. Men jag har inte lyckats klura ut hur tusan man gör det än. Tyvärr enda minuset i det här paketet – att controlletn är jvlgt opedagogisk och jag tvivlar på att den där solupp och nedgången verkligen finns där. Nu när jag väl lyckats programmera dagscykler är jag däremot väldigt belåten och ser faktiskt ett större mervärde i den funktionen än sol upp/ned, att jag inte bryr mig om det faktiskt. Att kunna styra ljusintensiteten är både snyggt och praktiskt. Naturligtvis går det att styra ljuset manuellt efter önskemål när helst man känner för det också, med hjälp av en liten fjärrkontroll. På 10% av max ser det ut som sen kväll med solupplyst horisont och månen har börjat reflektera sitt svala sken. Har dock fortfarande mitt blå nattljus igång framåt småtimmarna efter att ljuset slocknat.

Monteringen var ett litet tänk och tänk och fundera innan det lös till i huvet på mig hur jag kunde göra, det enkelt för mig dock enbart provisoriskt, men väldigt smart, om jag får tycka det själv. Fast jag var beroende av ”man tager vad man haver” eftersom jag inte kunde komma fram till hur jag ville lösa det och eventuellt behöva köpa för ting. Helst ville jag komma på enklast möjliga – att behålla befintliga rampsystemet med luckor och allt. Annars är ett framtida mål sannolikt att bygga en helt ny ramp, eller modifiera den befintliga. Det blev en variant av det sistnämnda tills vidare.
– Bort med främre lysröret, plugga igen hållarna med ett perfekt passande plaströr i vardera ände snittade med skåror, en tillsågad gardinstång nedstoppad i skårorna på plaströren och buntband som stabiliserar. Och två buntband som håller fast LEDrampen i gardinstången – justerbar i längsled och lite vinklingsbar i via plaströren i lysrörshållarna. Funkar perfekt och befintliga rampen är helt intakt.

Det är ganska fantastiskt att det kan komma så mycket ljus från en så lite kompakt LED armatur. Ok för krävande växtakvarister räcker det sannolikt inte, utan då behövs kanske både två och en till. Plus inslag av rött färgspektrum, men vit/röd kombo finns också, liksom varmare kelvin för den som önskar det. Men till biotoper som saknar eller dekoreras med inte särskilt krävande växter som Javaormbunkar, Anubias osv räcker det här ljuset gott och väl. Jag mäter ljuskvalitet i ögonfröjds kudos och mätt och mått på den skalan ligger den här LEDen i toppklass. Mätt i andra siffror så är en annan stor fördel elförbrukningen. Mina två T8 rör drog tillsammans 76 watt. Den här LED rampen drar 18 watt – en vinst både för mig och miljön.

Nu sitter jag här och glor så ögonen tåras så fort jag får chansen, och känns som jag inte kan få nog av hur underbart vackert ljus kan se ut. Jämfört med hur vanligt lysrörsljus ser ut är det här trolsk magi. Ljuset lever och allt i akvariet ser mer levande ut, inte bara fiskarnas färg, mönster och nyanser kommer fram på ett helt annat sätt. Allt ser organiskt ut, krispigt, kontrastrikt och gnistrar som kristall. Vattnet ser klarare och friskare ut och ytvattnets rörelser glittrar och dansar över sand, stenar och klippbakgrunden.
En bild på Paracyprichromis nigripinnis ”Blue Neon” som får en helt annan lyster i det här LEDljuset. Det här är ljuset för nigripinnisar, helt klart. Med en tint av LED med rött inslag kan jag ana det optimala ljuset för denna fisk. Märkligt nog och trots det svala ljuset och snålt inslag av rött i ljuset lyser dess röda bottenfärg igenom.

Före och efter bilder – Övre bilden: Lysrör, Sera Brilliant Daylight 6000k och Sylvania Aquastar 10.000k. Totalt 76 watt.
Nedre bilden: JMB ip68 Aqualight 4/1 (vit/blå) – 12.000k och 460-470nm. 18 watt

Lysrör sprider ljuset vilt omkring sig i alla riktningar. En reflektor fokuserar och förbättrar ljuset påtagligt, men inte i närheten av hur ett bra LEDljus kan. Med LED riktas ljuset distinkt och faller mer likt solens strålar ner i vattnet. Lysrörsljus blir ofta ganska platt, livlöst och tråkigt. Enda nackdelen, som dock kan vändas till fördel, är att LED saknar samma breda spektrum som lysrör kan erbjuda. LED har ganska snävt färgspektrum, så 12000k har inte alls samma omfång som ett likvärdigt lysrör kan uppnå. Tex kan sällan enbart vita dioder uppfylla växternas behov fullt ut eftersom det kommer saknas tillräckligt mycket av rött och blått. Därför brukar LED armaturer ofta kompletteras med färgade dioder med önskvärda våglängder. Fördelen med detta är att färgspektrat peakar precis inom det omfånget där tex växter eller vissa koraller behöver för optimal utveckling. Samtidigt som ”onödigt” färgspektrum skalas ner – ljus som faktiskt kan ha onödigt positiv effekt på diverse alger som man inte vill gynna. Inte ovanligt att LED belysta kar faktiskt får mindre problem med alger (LED optimerat för akvariebruk) just för att våglängderna är snävare. Alger är dock inte bara av ondo och en kontrollerad etablering av vissa alger är enbart positivt och önskvärt ibland. Själv vill jag ha lite symbiotisk tillväxt av sunda alger i mitt kar. Det ligger tex i mina hästnosars natur att beta alger och dom behöver det för optimalt välbefinnande. Sen tycker jag att viss algtillväxt i karet enbart är snyggt och ser mer naturligt levande ut. Återstår att se hur det här ljuset inverkar algtillväxten. Har dock redan nu märkt att de mindre önskvärda algerna åt cyano och slemhållet (dock inte någon nämnvärt störande omfattning) har börjat backa och försvinna – så den sorten trivs uppenbarligen inte så bra under det här ljuset. Hur min javaormbunke kommer att trivas återstår att se. Vallisnerian bryr jag mig inte om, den ska bort sen ändå, dock intressant att se hur den kommer trivas (behåller ett tag till för att notera trivseln).

En fördel och nackdel med LED är påtagligt lägre värmeutveckling. Vilket betyder att mer ljus per watt och mindre energispill i form av värme – mer energieffektivt. Det här är bra i kar som kräver mycket ljus, som tex krävande växtkar och saltvatten med ljuskrävande koraller. I mindre ljuskrävande kar däremot betyder det mindre uppvärmning på köpet. Visserligen har jag noterat lite temperaturfall nu under vintern och tänkt skaffa en värmare oavsett (brukar hålla sig på ca 24 grader utan extra värmekälla), men efter att jag körde igång med LEDljuset började temperaturen krypa under 23 grader. Så det blev att investera i en värmare. Passade då på att lyxa till miljön för fiskarna och höjde till ca 26 grader. Ljuset och värmeökningen har trollat fram ett betydligt livligare och mer intressant beteende hos fisken efter detta.

Som den uppmärksamme du nu är noterade du säkert att jag nämnde ”produktnamn” tidigare. JMB tillverkas nämligen vare sig i Holland eller är något märke på LED belysningen. Det är enbart ett företagsnamn som kallar en produktlösning tillverkad efter specifika önskemål, för JMB. Belysningen kommer, inte särskilt överraskande, från Kina ursprungligen och tillverkas av ett företag som heter Jiangjing som är specialiserade på belysning inom en rad områden, bland annat akvaristik. Vilket inte på något sätt förändrar produktens kvalité. Det är ofta så hör det funkar. En snabb titt på alla LED lösningar och du kommer snart notera att många olika märken och modeller med största sannolikhet kommer från några samma fabriker som fått olika namn och kanske lite olika utföranden. Beställningsjobb helt enkelt.

Det här blev jag varse om och blev nyfiken på när jag fick ett meddelande från en person i gruppen Akvarister 2.0 på Facebook. Det visade sig senare att den här personen driver ett mindre akvarieföretag som heter Akvarieplantor.se Akvarieplantor.seoch han säljer i princip samma LEDbelysning, bara i något annorlunda utförande. Fast i namnlöst utförande och betydligt mycket billigare dessutom. Dock inte just det utförandet jag ville ha. Kanske kan det vara så att JMB som märke köpt specifika lösningar som skiljer sig från grundutförandet och därför något lite dyrare, inklusive att då JMB som produktnamn och företag vill tjäna lite pengar på det också. Något som varken stör mig eller känns konstigt. Sånt är konsumentlivet. Trots några hundralappar mer är jag mer än nöjd med just det ljuset jag fått, ångrar inget och värt vartenda öre.

LED is da shit! 😉 Några korta klipp på fiskarna och karet i nya vackra LEDljuset. Tyvärr försvinner en hel del av det högkvalitativa intrycket bort i kameran (filmat med iPhone) och ytterligare försvinner i videoprocessen. Så det här visar bara knappt halva intrycket hur snyggt och läckert ljuset faktiskt ser ut i verkligheten.

En till, med fokus på Paracyprisarna

Trädgren i Tangakaret

Det ramlade ner en trädgren i mitt tangakar. Det kan hända i sjön också. Även om det inte hör till vanligheten att ciklidister som huserar Tanganyika och Makawisar brukar inreda med grenar, men börjar bli mer vanligt. Av någon traditionsbunden anledning har det inte ansetts helt biotopriktigt med rötter i ett Rift Valley akvarium. Eftersom vattnet i Tanganiykasjön är extremt unikt för en sötvattenssjö finns även en omotiverad rädsla för att PH värdet och hårdhet ska påverkas negativt. Visst, den risken finns. En rot är en rot är inte bara en rot som alla andra. Det är inte bara att stoppa ner vad och hur som helst och tro att ingenting kan hända. Olika rötter kan påverka vattenkvalitén väldigt olika, hur och varför beror på en massa aspekter. Generellt kommer dock en rot inte påverka PH och hårdhet nämnvärt, speciellt inte om man ser till att buffra PH med exempelvis bikarbonat – vilket är vanligt hos folk som håller TA fisk. Har man dessutom kalkhaltigt material i vattnet/filtret kommer detta hjälpa till att balansera PH och hårdhet. Om PH sjunker utökas utsöndringen av kalkhaltigt material och förhindrar således drastiska förändringar. Så mycket lägre än PH 7 tror jag inte det är möjligt att uppnå om man sköter sitt vatten (inkl. regelbundna vattenbyten – 25-50% i veckan). När jag mätte vattnet dagen efter var det ingen skillnad alls mot innan – PH 8,3 och Kh 12. En del är även oroliga för att få te-färgat vatten, vilket inte är helt optimalt önskvärt i ett TA kar. En risk som finns men inte nödvändigtvis, min har inte färgat av sig det minsta. Har man möjlighet så kan man låta rötterna ligga i blöt en längre tid och färga av sig.

En rot behöver inte alls köpas i en butik för att funka. En rot som du hittar ute kan funka lika bra, eller bättre. Mer att välja på och inget svinn i pengar om roten känns fel – bara att släpa hem välja och vraka, betydligt mer kreativt och fritt utan frustration över att rotjäveln blev helt fel. Så vad för slags rot ska man välja då. Färska grenar/rötter är förstås inte helt optimalt. Dom kommer definitivt släppa ifrån sig en massa organiska ämnen och bråka med vattenkvalitén under nedbrytningsprocessen. Dessutom ska du undvika barrträd eftersom dessa kan utsöndra vissa ämnen som kan ställa till det. Annars ska dom flesta vanliga lövträd fungera bra.

Det du vill ha är en hyffsat stendöd rot/gren men som fortfarande är fast och hård och inte porös och smulig (börjat komma lite för långt i förmultningsprocessen), samt lukta naturligt fräscht – alltså frisk naturlig skogsdoft ungefär. Om du hittar en gren på land eller i vatten spelar ingen roll. Fördelen med en rotgren som legat i vatten eller sankmark är att den redan är vattenmättad och har väldigt liten eller ingen flytkraft kvar. En landrot kan ta uppemot ett halvår innan den sjunker. Ett tips för en sådan rot är att tvinga ner den med hjälp av sand i plastpåsar som tyngder, kila fast den med hjälp av stenar eller vad som helst för idé som kan dyka upp. Min rot hade knapp flytkraft och det räckte att klyka fast två utstickande grenar runtom en sten för att hålla den kvar. Jag hittade min grenrot (troligen en rotdel från björk) i ett vattendrag och mitt i ett flödande mindre vattenfall. En rot som legat och spolats en längre tid i vatten känns personligen som ett av de mer optimala omständigheterna kring valet av rot.

Rötter kan dock, hur döda dom än må uppfattas, börja leva efter en tid och utsöndra diverse organiska ämnen. Allt beror på en massa aspekter som tex var roten har legat, vad för träd och hur långt gången förmultningsprocessen gått medmera. Det är tex inte ovanligt att diverse vita och slemmiga beläggningar dyker upp på grenar och rötter (det här kan även hända med köpta rötter i en akvariebutik). I dom allra flesta fall är det här helt ofarligt för fiskarna. Men det är viktigt att hålla koll på hur fiskarna mår när ett sånt här utbrott sker eftersom det indirekt kan påverka fiskarna negativt. Processen kan skapa syrebrist i karet om reaktionen blir kraftfull – men få inte panik, bra syresättning/vattencirkulation och kanske lite tätare vattenbyten råder bot på problemet och med tiden kommer såna hör beläggningar att försvinna. Håll dock ALLTID koll på hur fiskarna verkar må och trivas när du stoppar ner en rot eller gren i akvariet. Det finns ingen garanti eller regel utan undantag att en rot är helt harmlös och ofarlig. Även om risken är ganska liten så kan man aldrig vara helt säker på att en reaktion är ofarlig.

Intressanta FilterBetraktelser

Först fattade jag inte riktigt alls hur det gick till, men nu fattar jag lite mer. Men långtifrån fullständigt. I brist på fysiska ingenjörskunskaper blir det hela delvis lite mystiskt. En sak har jag definitivt förstått, och det är att det beror på filterkonstruktionen i kombination med jäkla bra drag i pumpen. Filtret som är inbyggt i bakgrunden är toppmatat – öppet upptill, och har horisontellt flöde längs ca 3/4 av akvariets längd. Grovt räknat är den totala volymen ca 20-22 liter. I slutet av ”rännan” viker flödet ner mot botten till en mindre kammare (ganska öppen yta med kalkstenskross och snäckskal) och vänder sedan uppåt till sista kammaren där pumpen sitter. Filterdiametern skiftar en del från insug fram till pumpen, men inte någonstans trängre än omkring 6-7cm. Filtermaterialet består till största del av filtermatta rivna i olika form och storlek och grovlek. Mer grov i början och mer fin mot slutet. Sista biten innan ”U-svängen) är fylld med grov filtermatta och luftigt PET trassel. Samma PET trassel har jag i första filterkammaren (insuget) där det fungerar som grovmekanisk skitrens av synliga partiklar (bra fritt flöde här alltså). Insidan av filtret består av sträv ruggad husfix som är olackad. Här lite bilder innan pumpen var på plats och vatten var påfyllt hur filtret ser ut i stora drag.

Fördelen och varför jag valt denna konstruktion var att det är lätt att komma åt att rengöra/byta ut innehåll vid behov. Det är också ett sätt att tvinga vattnet rinna genom så mycket filteryta som möjligt. Inbillar mig även att det kanske är en fördel att en stor del av filterflödet har kontakt med ytan och möjligen bidrar med något högre syresättning. Att jag valt en U-sväng beror på att jag ville förlänga filtret och få till en lättåtkomlig placering av pumpen. Plus kunna göra en liten mer öppen kammare för kalkmaterial som inte kloggar igen. Och samtidigt skapa ett utrymme där vattnet kan cirkulera upp mot pumpen tämligen obehindrat. Slutligen står pumpen på en grov och en tunnare finporig filtermatta. Dels för att minimera mängden småpartiklar in i pumphuset men också för att dämpa vibrationer från pumpen.

Ja det här var en presentation, tankar och genomgång av filtret. Nu till hur det fungerar. Vilket jag inte kan veta så mycket om än eftersom jag inte belastar det med någon fisk i nuläget. Däremot rent praktiskt synbart. Och… det är här är en intressant betraktelse. Och det hela beror på – jvlgt bra drag i pumpen i kombination med kanske något underdimensionerad filterutrymme, mest då kanske i U-svängen. Även om en cirkulationspump nu inte suger vatten utan förflyttar det, så uppstår en såpass hög effekt att vattenvolymen i pumpkammaren sjunker i förhållande till övriga karets vattennivå och i princip suger upp det inkommande vattnet med sådan kraft att det uppstår ett undertryck i pumpkammaren. Det intressanta är att effekten syns och verkar redan i insugskammaren. Trots både ganska stor friflödande yta/volym och väl tilltaget rasterinsug på ca 4x12cm så är ytvattnet i insugskammaren ca 2cm lägre än i akvariet. Men det slutar inte där. Längs med rännan sänks vattenytan ytterligare ca1 cm fram till hålan där vattnet sugs ner i U-svängen. Slutligen så, i själva pumpkammaren är vattennivån hela 5cm lägre än i akvariet. Tänkte först att filtermaterialet var för tätt packat, men efter lite test med lite luftigare fyllning uppstod ingen större skillnad. Även om pumpen aktivt drar till sig vattnet så uppstår samtidigt en litet passivt bäck i miniatyr där vattnet faller neråt. Helcool 🙂 Några mindre bra bilder på filtret in action. Svårt att se kanske men notera glasrutan och där ramen tar vid. Ute i själva akvariet går vattnet strax ovanför den här undre ramkanten. Ganska markant skillnad med andra ord.

Är det här dåligt, är jag bekymrad? Nä. Inte alls. Pumpen låter inte mer ansträngd i pumpkammaren som fritt hängande i akvariet så undertrycket och det faktum att pumpen inte står helt under vatten har knappast någon som helst negativ inverkan. Huvudsaken är att själva pumphusets aktiva funktion att förflytta vatten genom sin konstruktion står under vatten och inte suger in luft. Samt att merparten av pumpen står under vatten så att den får hjälp att kylas ner. Pumpen känns inte alls varm, så någon risk för överhettning verkar inte föreligga bara för att överdelen av pumpen inte är under ytan.

Om det påverkar själva filtrets funktion så tror jag enbart på positiva effekter. Riktigt bra flöde medger en god syresättning av filtrets framtida bakteriekultur. Att ha ett filter som rinner neråt som en liten bäck känns mer än bara bra. I kombination med kontakt med ytan uppstår även ett bra gasutbyte. Intressant att se hur ytvattnet i filtret cirkulerar omkring filterkuberna. Och på vägen ner och i U-svängen där draget/suget är som kraftigast uppstår en önskvärd turbulens. I själva pumpkammaren cirkulerar vattnet rikligt omkring i kontakt med ytvatten och vidare ut genom utblåset där det utpumpade vattnet sniker vattenytan och rör om ordentligt. Grymt bra syresättning hela vägen med andra ord.

Har en del idéer kring att pimpa filtret och göra det ännu effektivare. Hade jag inte haft alldeles för nyfikna katter hade jag gått All In och öppnat upp bakluckan och planterat större växter som trivs i sumpmiljö i filtret. Eftersom belysningen räcker hyffsat ok under luckan in till filterrännan så tänkte jag göra lite efterforskningar framöver och se om det möjligen finns några växter som skulle kunna trivas i filtret, under luckan. Växter är nämligen outstanding bra på att ta hand om och bryta ner diverse avfalksprodukter, använda det som näring och rena vattnet från skadliga ämnen. Bättre och effektivare filtermedium finns knappast.

Ljusavskärmare

Att behöva dämpa ljuset hör ju inte till dom mer vanliga önskemålen i ett akvarium. I alla fall inte med växter i. Snarare är det ju så att ljusflödet är lite snålt tilltaget (gäller nästan alla färdiga akvariepaketlösningar). Men kör man sjöciklider från Malawi eller Tanganyika tex där växtligheten sällan är ett ens mindre dominerande inslag, så spelar mängden ljus mindre roll. Faktiskt så kan mindre ljus vara ett fördelaktigt sätt att framhäva vissa färgnyanser hos en del fiskarter. Somliga verkar dock tro att Sjöarna i Rift Valley i princip är öde på växtlighet och enbart består av sten, klippor, sand och dy. Så är det inte, finns ganska mycket växter på sina håll i sjöarna.

Själv känner jag en dragning lite åt båda hållen. Tillräckligt med ljus, men inte för mycket. Jag vill gärna ha lite växter, som trivs bra och ser bra ut också. Sen är det ju så att växter fyller en önskvärd funktion i våra akvarier, inte bara estetiskt om man råkar gilla växter, utan för att dom även är delaktiga i den biologiska processen. Växter funkar som små biologiska filter som har positiv inverkan på vattenkvalitén. Därför är tillräckligt med ljus önskvärt. Sen är det ju fördel att välja växter som inte är överdrivet ljuskrävande, eller mer skötselkrävande överlag.

Det tråkiga med framförallt lysrör är att ljuset oftast blir lite platt och livlöst ut. Det snyggaste sättet att lysa upp ett akvarium är intensiv punktbelysning, typ spottar en bit ifrån vattenytan. Då får man lite skiftningar i karet och med hjälp av bra ytcirkulation uppstår snygga ljusspeglingar i akvariet. Riktigt såna möjligheter har inte jag, varken kostnadsmässigt eller praktisk (nyfikna katter tex). Men jag har en del idéer på laget som inte behöver bli så dyra. Men det blir längre fram i tiden.

Så långt har jag i alla fall snajsat till lite skiftningar i ljusflöde som skapar lite mer liv och djupkänsla med hjälp av gratis enkelt hembygge. Utan att ta bort för mycket ljus från växterna. Med hjälp av en burk, hålstans och ståltråd, hett vatten och nåt smalt cylinderformat…. Jo

> Klipp ut lämpligt stora fyrkanter från en plastburk
> Stansa hål i vardera ände
> Lägg i hett vatten (kastrull med kokvatten). Vissa plaster kanske inte funkar, prova
> Nu är plasten mjuk och formbar en kort stund. Forma plasten runt något cylinderformat och skölj i kallt vatten
> Så, nu har du en cylinder som du trär runt lysröret och fäster med ståltråd i hålen

Även om den formade plastbiten kanske sitter om runt röret bra så kommer värmen som röret alstrar mjuka upp plasten och räta ut sig och trilla av om man inte fäster ihop ändarna. Eftersom ”skygglapparna” sitter löst så kan man lätt placera dom fritt utefter rörets längd och eftersom plastbiten är öppen i ena änden så kan man även justera ljusvinkeln – framåt bakåt eller dämpa helt (öppningen uppåt). På så vis kan du tex skärma av ljuset mot bakrunden men medge att lite ljus faller framåt/nedåt mot en växt. I mitt kar har jag dämpat och skärmat av främst i de bakre hörnen vilket ger en visuell känsla av mer rymd i akvariet. Det har även lett till att jag fått lite mer ljsspeglingseffekter i akvariets högra hörn där ytvattnet cirkulerar som livligast vid utblåset. Vilket jag tycker är grymt läckert.

Varför inte bara folie runt rören eller nåt liknande? Lysrör alstrar ganska mycket värme. Och värmeutvecklingen i sig påverkar livslängden på rören. Om du klär in rören stänger man in värmen och risken är stor att värmeutvecklingen påverkar ljusrampens livslängd och funktion. Dom här avskärmningarna påverkar visserligen värmeutvecklingen också till viss del, men med en öppen lösning kan i alla fall värmen vädras bort. Folie blir dessutom med tiden spröd och smulas sönder.

Det framgår kanske inte så jättetydligt på bild hur ljuset ser ut i akvariet efter det här. Och visst det är inte fråga om stora skillnader, men bara små nyansskillnader kan göra enorm skillnad i helhetsintryck. En iPhone är inte heller den bästa kameran på att separera naturtrogna övergångar mellan ljus, skugga och mörker.

Skramlad BioPET strössel

Wtf! Ok, den rubriken kanske är ungefär lika knäpp som idén. Men jag är skitnöjd med mitt pyssel. Inget är som väntans tider. Idéerna kommer och går och somliga blir av. Har funderat en del hitan och ditan på vad jag ska fylla filtret med för substanser. Nödvändigtvis inte vad som blir absolut bäst. För det där är bara en utopi. Får man bara saker och ting att fungera som man tänkt så har man lyckats göra det i stort sett bäst oavsett vad man hittat på. Tanken från början och ännu tänker, är att filtret ska domineras av helt vanlig filtermatta. Sedan tänkte jag tankar kring biobollar och Sera Siporax. Det sistnämnda har jag bra erfarenhet av sedan tidigare, och biobollar var jag mest nyfiken på. Tyckte dock det kändes och verkade ungefär och… alltså gjorde varken till eller från. Så det gick bort. Sedan blev jag lite snål och skippade tanken på Siporax också.

Det var under den här snåla stunden som jag fick en mycket plötslig och udda idé. Klippa sönder en PET flaska i små smala strips och knyckla ihop dom – en å en. Ett riktigt terapijobb som kräver överdrivet intresse att skapa extremt hardcorenördiga prylar. Själva klippandet var ju rätt ok, men att vecka ihop bitarna var kanske inte det mest upphetsande och givande pysslet jag gjort hittills. Och hyffsat ont i fingrarna fick man också efter ett tag. Utdelningen var ju dessutom inte så imponerande. Av två 1,5 liters flaskor lyckades jag få ihop ungefär 1,5 liter fluff. Men billigt var det, och genererade ett skapligt fylligt tidsfördriv också.

En massa platta stripes som packas ihop fyller ju ingen större funktion. Men lägger du en massa veckade stripes i hög uppstår ett stort fluff där både vatten kan flöda ymnigt igenom samtidigt som diverse skräp hakar fast i det öppna krussidullet. Ungefär det var jag ute efter och har försökt att skapa. Hur det funkar i praktiken återstår att se, men jag tror på det. Jag hade tänkt lägga det här fluffiga krussidullet i första insugskammaren där det ska fånga upp lite grövre partiklar. Målet är att det ska kunna fånga upp och svälja en del utan att hämma vattenflödet och riskera att täppa igen i första taget. Ska bli spännande och se hur det kommer att fungera. Sen har jag väl tänkt att kanske slänga i lite längre bak i filtersystemet också för att skapa lite luftig yta emellan. We får se.

Seven and out: Bakgrunden monterad och klar

the End of the FrigoilitBakgrundsÄventyr. Trodde väl att monteringen skulle bli lite silikon, mindre justering, lite extra längs med kanterna där behovet fanns för det. Och jo, så var det väl – extra allt. Det blev betydligt lite kladdigare än väntat när det kom till finjustering. Trångt på sina håll att komma åt snyggt och smidigt helt enkelt. Borde kanske tänkt före innan efter på en del mer trixiga vrår. Som runt filterhuset där pumpen ska sitta tex. En av modulerna var visst inte helt plan dessutom. Men allt löste sig och bästa lösningen var att inte försöka finlira helt i onödan för mycket. Det blev bara tvärtemot finlir och snyggt. Näe, bättre att helt enkelt låta det få det gjort och städa bort missanpassat silikon efteråt istället. Ohärdad silikon jävlas enbart, hur man än gör i princip. Härdad kan man skava bort med rakblad, helt mycket enklare. På med vad som behövs, låt spillkladd vara och raka bort det sedan. Mö mycke bättre.

Här ligger karet på sidan i sängen. Tyckte det var enklare att böka in och montera i liggande läge. Dessutom enklare att skapa tryck mellan glas och bakgrunden medan silikonet härdar genom att lägga tyngder som pressar fast det hela.

Naaa, riktigt så hemskt var det inte, eller… mindre skitkul kanske. Allt gick i alla fall bra till slut och satte sig där det skulle och det som ser mindre proffsigt ut syns bara om man rotar med ögonen, och orkar bry sig.

En annan sak som satte igång bryderier var hur modulerna var tänkta att användas. När bakgrunden väl satt på plats kände jag intuitivt en opassande känsla som störde min etiska blick. Tanken och valet av modulernas form och placering under skapandet passade helt enkelt inte ihop med resultatet av helheten. Inte bestörtande, men kanske lite retfullt. En utmaning snarare än problem att lösa. Så brukar jag se och tänka. Så här är det nu, hur löser jag det på bästa sätt?

NemaProblema. Mekade runt, vände och vred tills jag hittade en ok lösning som kändes funkar. Kanske bättre än jag tänkte och trodde till och med, jo fan. Yes och jäklar va gött. Nu sitter den där. Satt och mös i omgångar hela dagen och dagen efter. Sen kunde jag inte hålla mig längre. Jag vill inreda. Hade samlat på mig massor av stenar som jag släpat hem i tid och otid som låg på balkongen och minglade.

Stenar och glas är en kuslig kombination. Därför är en billig försäkring mot klantiga olyckor som en frigolitskiva tex ovärderlig. Här kom jag utan en tanke på det innan, på att jag kunde använda den gamla Juwelbakgrunden som satt i innan, som underlag. Återvinning är alltid bra. Svart och läckert strukturerad som gör att om botten blottas så slipper man störas av en tråkig vit frigolitskiva. Har man grävande ciklider, som jag tänkt skaffa, är det en grymt smart och snygg lösning. Det kommer bara se ut som en klippbotten blottas om sanden blottar botten. Egentligen ser det faktiskt riktigt snyggt ut som det är utan sand och det hade kunnat funka utmärkt om man har fiskar som inte bryr sig om sand. Eller tänkt plantera växter. Men det finns säkert en snygg lösning på det med i så fall. Men nu ska jag ha finkornig sand i, senare.

Bra tips oavsett hur du tänker att du vill, kanske eller är helt säker på hur du vill inreda med sten. Plocka mycket mer än du tror att du vill ha. Stora, större och mindre, olika färger och former. För du kommer garanterat tänka fram och om och tillbaka fler än många gånger. Till detta behövs många alternativa lösningar och goda tillgångar på lika många fler idéer som dyker upp under tiden du tänker, gör och kommer på helt plötsligt. De flesta stenarna faller ofta bort i slutändan och precis som man brukar säga inom foto – ”kill your darlings” – den och den fina fräcka stenen, och den och den. Välj enbart dom som absolut passar in och skapar en känsla av harmoni. Less is more är en mer än bra devis att sträva efter många gånger.

Vilket kanske rimmar sådär med tanke på den komplexa bakgrunden, som kanske inte är särskilt less is more. Just därför kändes det ännu viktigare att jämna ut tyngdpunkten och inte övermöblera botten med för mycket sten. Det hade lätt blivit antiklimax overkill. Dessutom ville jag gärna framhäva bakgrunden och inte stöka ner intrycket. Annars är ju en massa grottor en kul grej för många fiskar att ha tillgång till. Risken är samtidigt stor att för många gömslen blir så tryggt att fiskarna hellre simmar omkring under och bakom inredningen. Så det vinnande konceptet blev en ganska sparsmakad stendesign. En ”darling” har jag använt av en massa kandidater som föll bort. Och det är den liggande stenen i högra hörnet under klipphänget. Den erbjuder både en skreva baktill, på sidan och en trång grotta under. Perfekt form som ger mycket. Dom andra stenarna är några av dom jag från början trodde mindre på. Men gjorde sig mycket bättre rent estetiskt än många andra häftigare stenar, som enbart tyngde ner och stökade till intrycket och skapade obalans.

Så långt är jag fortfarande skitnöjd med hur det blivit. Trots att jag fick tänka om lite med några moduldelar. Det ser ut som det det mesta ska kunna gå samma väg som jag. Om ni undrar om den hängande modulen uppe i högra hörnet så fyller den ett syfte och hänger inte bara där för att se fräck ut. Den ska dölja en streamer, som jag prompt fått för mig att vilja använda. Snyggast kanske hade det vart utan, men i kombo med stenarna under och bakgrunden gör den sig rätt ok ändå. Den kommer sticka upp över vattenytan och förhoppningsvis se ut som en bit klippa som sticker ner från ytan, typ.

Part six – Lack on the Rock

Äntligen var så hela stenbiotopen lackad och klar. De två stora bakgrundsdelarna var mer än envist krävande att låta sig lackas och krävde en välskruvad uthållighet. Bra att veta för den som tänker innan och kanske vill komma undan smidigt, att mycket skrymslen, skarvar och vrår gör allt betydligt jobbigare än enkelt. Å andra sidan är det värt besväret när det väl är genomfört. Det gäller att låta frustrationen omvandlas till jävlar anamma energi, fokusera och älska utmaningen. Det är bra att ha många olika penslar tillgängliga, små och stora – och gott om tid och inget som stör. Har man väl börjat vill man gärna fortsätta, oavbrutet, tills man är klar. Första lagret var olidligt jobbigt att lägga, andra gick betydligt snabbare och och enklare.

På sina ställen fick jag ödsla flödigt med lacken, med risk för vita fuktmärken. Höll de värsta ansamlingarna i schack genom att ”torrdutta” och kladda ut lacken med jämna mellanrum under tiden övrig lackning fortskred. Funkade tydligen, för några påtagliga vita märken uppstod aldrig. Inte mer än ljusare spår som mer liknar helt naturliga strukturer i stenen än vitnad lack.

Ser lite exklusivt ut med den där extremt glasblanka ytan, men tyvärr inte särskilt verklighetstroget. Som tur är försvinner glansen under vatten. Några nyanser mörkar får man också på köpet, på gott och ont. Samtidigt blir ytan sällsamt påverkad av hur ljuset faller mot ytan och nyansen påverkas påtagligt av vilken färgtemperatur ljuskällan har. I vissa vinklar och ljus kan det nästan se gråsvart ut och i ett annat ljus mer brunt/gult och nästan rödaktigt. Återstår att se hur det ser ut i akvariet med vatten. För vatten påverkar hur ljuset framställer färger och nyanser lite annorlunda än på torra land. Ska bli väldigt spännande.

Hyffsat sliten efter det här, men grymt nöjd och belåten över resultatet. Möjligen skulle jag kanske kunna valt nån nyans ljusare färgton. Kanske lite mer variation i färgsättning. Ändå är jag nöjd över hur det blev ändå. Och kanske hade jag tyckt tvärtom om jag valt det. Svårt att få fram rätt färgnyanser och toner på bild (tagna med en iPhone – redigerade i en padda). I verkligheten är bakgrunden mer nyansrik i färgskiftningarna än bilderna visar. Nu väntar snart montering i akvariet. Fruktansvärt spännande, och spänt. Kommer det se ut som jag förväntar mig – och hur svårt kommer silikonböket att bli.

del 5 Lack kapitel 1

Dags för en omgång lack. Eftersom jag inte påbörjat målningen av den stoora bakgrunden så får den stora omfamningen vänta. Nu är det dags för modulerna och topplocken. Och… håligheterna i bakgrunden. Eftersom mina kreativa utsvävningar att skapa små grottsystem i själva bakgrunden under ”locken” som sedan ska limmas fast, så innebär det ett litet omständigt merjobb. Vill inte lämna något åt slumpen – typ vita omålade grottöppningar som eventuellt blottar sig. Det vore tråkigt fult. Så då får jag måla grottorna, torka och sedan lacka, innan jag sätter på locken, målar och lackar bakgrunden. Lika bra när man ändå håller på att måla hela grottorna.

Eftersom andra lyckats bra så körde jag på Nordsjö Epolan V Epoxylack. Enligt deras produktblad ska den blandas 1:1. Visserligen mätt i viktenheter, men jag har svårt att tro att så små satser åt gången som behövs kan bli tokfel. Men för att göra det så noggrant jag kunde kom jag på den smarta idéen att använda en stor spruta. Mer exakt än så utan våg kan det knappast bli. Dessutom i princip inget hällsöl. Viktigt dock att spola ur sprutan mellan dopp i vardera gryta. Röra om ordentligt både i vardera burk innan och den färdiga blandningen får man inte heller glömma – med rengjort verktyg för varje burkröra.

Om jag tyckte svärtningen vid målning var lite kusligt när allt blev kolsvart, så var det här minst lika ännu mer kusligt. Lack är inte genomskinligt utan mjölkvitt innan det börjar reagera och härda. Så allt blir först kusligt blekt mjölkvitt. För säkerhets skull kollade jag dock efter, ifall jag råkat få en lack med kulör. Lackens färg stod av någon underlig på finska. Google translate svarade färglös – phuu! Under tiden jag fortsatte blev områdena som vilat en stund mer och mer transparenta.

Till skillnad från övriga arbetet så långt med bakgrunden, så var inte det här lika kul eller särskilt spännande alls. Det var mer ett jobb. Gillade framför allt inte konsistensen, lite trögflytande och inte helt lätt att applicera sådär smidigt. Man ska kunna spä den med vatten, men hade inte lust att experimentera och kanske ställa till med något onödigt. Eftersom både moduler och bakgrund är ganska grov i strukturen, med många fördjupningar och trånga utrymmen var det här ett rätt slitsamt jobb som krävde mycket koncentration. På en del mindre nogaräknade ställen, som ändå inte skulle synas, slabba jag på lite mer ymnigt för att kunna komma åt ordentligt. Där kände jag ingen oro för risk att det skulle bli vita nyanser i lacken. För tjock anstrykning kan ju ge vita märken i lacken när fukt blir inkapslat, mindre ansamlingar brukar dock försvinna med tiden. Trots ymnigt lager på sina ställen blev resultatet dock helt genomskinligt ändå.

Andra omgången lack var betydligt lättare att stryka på och det gick åt betydligt mindre lack. Överlag så är lack oerhört drygt och jag lyckades göra mer än jag behövde båda gångerna, trots att jag halverade mängden inför andra lackningen. Hellre lite för mycket än för lite dock. Lacken kommer räcka mer än väl till det som återstår. Eftersom det här var första gången jag någonsin lackat. Med varning på burkarna att 2 komponentlack endast är för professionellt bruk. Så kände jag mig inte helt säker på vad jag sysslade med. Men det kändes bra. Förutom en liten detalj, som gjorde mig lite nervös. Efter drygt 20 timmer var dom lackade ytorna fortfarande lite klibbiga. Kusligt. Tänk om jag misslyckats fatalt med blandningen – hur gör jag då? Andas lungt. Dagen efter och många timmar senare kunde jag slappna av. Stenhårt och klibbfritt, och ultrablankt. Inte lika snyggt som den matta olackade ytan men den effekten försvinner när det hela kommer ner i vattnet. Några nyanser mörkare blir de lackade stenarna också. Effekten är den samma som skillnaden mellan en torr och våt sten, ungefär, fast inte lika markant.

Så, och nu, väntar målningen av den stora bakgrunden. Det ska bli så grymt jävla kul att släppa loss penseln och nyansera fram känslan av sten.

Del f4a: Börjar måla

Nu så är delar av frigolitbakgrunden målad. De så kallade modulerna som ska komplettera den stora scenen. Och om det vart roligt på alla sätt och vis fram till nu. Så var det här grädden på moset. Färgläggningen var sjukt kul och hypnotiskt exalterande. Egentligen blev det snabbt och ganska enkelt rätt snyggt, sedan snyggare, läckert, häftigt och…. ja så kan det nog hålla på tills det går åt helvete och man får börja om. Man måste helt enkelt bestämma sig för att man är nöjd när man börjar komma upp i runt 90% tillfredsställd. Det är lätt att köra fast och stirra sig blind på detaljer ingen någonsin antagligen kommer att fundera över.

För egen del kan jag lätt påstå att den rådande inställningen för stunden hade stor inverkan. Vilket betyder att om jag skulle göra det i morgon kanske resultatet blivit helt annorlunda. Man kan väl säga att man lätt rycks med i en intuitiv hänförelse där man blir en del av förvandlingen och resan. Den inre bilden fanns där, men bytte skepnad under tiden färgerna förvandlades. Hypnotiskt och avkopplande. Nu blev det som det blev, vilket innebär att jag måste återvända till denna plats när jag målar resten.

Varför jag agerade så hör psykedeliskt har dock sina orsaker. Har aldrig målat frigolitstenar. Är inte van att jobba med vattenfärger och hur dom interagerar med varandra och bara sex basic färger att jobba med. Valde dock att jobba med vattenfärger eftersom det skulle innebära maximal felmarginal mot klantiga beslut. Risken för lagerbildning är obefintligt med vattenfärg. Istället måste man ha mer fokuserad uthållighet och tålamod för att sakta, sakta bygga upp intensitet, nyans och ton. Det är inte bara att måla en eller två gånger sen är det klart. Utan det krävs otal omgångar med skiftande blandningar av flera olika färger tills man hittar det som funkar och sedan bygga vidare – tills man är nöjd. Vilket man egentligen aldrig blir.

I början var jag väldigt stel och försiktig. Ju längre in i processen och varm i kläderna jag blev, desto mer intuitivt började penseln dansa fram och hoppa omkring i färgerna. Till slut gick det nästan av sig själv och jag bara tittade på och rättade till handens val av färg. Ok, nu är det väl så att jag har tecknar, målar och skaparbakgrund – amatörmässig, självlärd sådan. Och den kom till god hjälp, även om jag är ringrostig på färgfronten. Målade en hel del förr och längre tillbak i tiden brukade jag anamma en speciell teknik på små figurer och byggsatser, som jag försökte återerövra.

Jag började med väldigt ljusa toner för att långsamt mörka dom allt eftersom, samtidigt som jag ganska fritt skifta färgnyanser för att se effekten hur det inverkade helheten. Använde minimalt med rena färger utan blandade sporadiskt skiftande flera färger med varandra. Rena färger bli ganska platt och livlöst. En blandning av flera färger i samma pensel som dessutom skiftar i nyanser från ena stunden till den andra ger ett mer naturligt och levande intryck – även om resultatet till synes eventuellt ser enhetligt ut. Man kan med fördel vara betydligt mer nyansrik än jag varit, som hållt färgskiftningarna ganska enhetligt. Men som första projekt och inte helt erfaren över min förmåga att skapa balans ville jag ligga lågt för att undvika en potpurri av färg.

Märkte ganska snabbt att man kan slappna av och ta det cool lugnt med rädslan för risken att göra fel, för den är väldigt liten. Man kan misslyckas ganska ordentligt med en idé till färgblandning utan risk att måla in sig i ett hörn och få panik. Detta är den stora fördelen med vattenfärg. Det är i det stora hela bara att köra på och se vart det bär hän. Ja, och så är det bra att låta det du målar vila och torka mellan varven, dels för att kunna påverka färgsättningen eftersom konstant blöt ny färg enbart blir sunkigt tråkig annars. Sedan så är det skillnad på torr och blöt färg och svårt att se resultatet i torrt tillstånd.

Många använder omvänd teknik. Målar först i en mörk, nästan svart ton och ljusar sedan upp för att skapa relief och djupkänsla. Detta kräv en lite mer krävande färgsättningsteknik som innebär att man mer eller mindre torrmålar ”drybrushing” hela bakgrunden i önskad färgnyans. Det är minst sagt jobbigt eftersom torrmålning inte är lika lätt att styra mer spontant och intuitivt. Du måste vara mer klar och bestämd över hur du vill ha det. Jag använder också både svärtning och drybrushing för att skapa djup och reliefkänsla men kör detta efter att själva grundfärgen är klar.

Själva svärtningen, som jag kallar den, är en ganska både brutal och i första anseende lite kuslig procedur. Den är också väldigt sölig, men grymt enkel och effektiv. När du är nöjd med din målning så målar du allt kolsvart med någon tjockare sort av färg än vattenfärg. Typ allmogefärg eller liknande – OBS! vattenbaserad färg ska det fortfarande vara. Spä den lite med vatten så den blir lite mer vattnig. Ok, nu är allt kusligt kolsvart. Sedan tar du en blomspruta och duschar (med dimmstråle) så att den svarta färgen rinner av tills önskad effekt uppstår. Vänd och vrid objektet så att du blir av med överflödet och rinner in i alla små fördjupningar. Du kan även experimentera med hur tjock svart färg du vill måla med och spruta olika hårt. Det är önskvärt att få en viss ojämn svärtning på själva grundfärgen, även om tonen mörknar något, eftersom det ger en intressant naturligt härjad effekt. Låt torka och gör ev om proceduren om du vill få en starkare effekt.

När jag är nöjd med svärtningen kör jag en eller flera omgångar med drybrushing för att förstärka djup och relief ännu mer. Det här gör man med ljusa färgtoner som domineras av vitt, med blandade skiftande inslag av andra färger för att ge lite extra dimension i helhetsintrycket. Drybrusching är ingen svår teknik, men kräver lite inkänning innan den sitter. Och för att det ska funka måste färgen nästan vara som det låter – torr, men blöt nog för att fastna på penseln och kunna fastna på underlaget, knappt. Kan tillägga att det är lite svårare med vattenfärg än en redan mer trög och pigmentstar färg – typ allmogefärg. Den här tekniken är när den väl sitter, magiskt rolig att pyssla med.

Så, nu är det klart. Nu ska det bara torka och sedan lackas. Nu har jag bara bakgrunden kvar att måla. SeaU 😉

Frgltbkgrnd Del 3

Nu är det skoj. Ja det har det väl vart hela tiden egentligen, men nu är det inte så mycket tänk utan mycket mer intuitivt skapanda. Lite meditativt avkopplande till och med. Att smöra på med husfix kan tyckas låta lite slätstruket grått och enahanda. Men det är avkopplande och, hmmm… det här låter lite rubbat för en oinvigg – intressant. Det intressanta är själva betraktelsen av sakta förvandling från uppenbar frigolitkänsla till något som mer börjar likna sten.

Som jag nämnde i förra inlägget, så valde jag att göra en ganska tjockflytande cementblandning. Ungefär som krämig yoghurt. Tyckte det kändes mycket smidigare och effektivare än vällingliknande konsistens. Kanske ökad risk för sprickbildning, då jag läst om att många rekommenderar flera supertunna lager. Kan hända skiftar beteendet under torkning mellan olika märken, men den jag använt från Byggmax, som heter Rep&Fill har inte spruckit nämnvärt annat än på ett par ställen i några djupare skarvar (på sin höjd nån knapp millimeter). Inte värre än att ett andra lager rådde bot på det, utan att spricka. Två lager blev det och det ser stabilt ut.

Blev en härligt stabil tyngdkänsla i modulerna och bakgrunden efter cementering. Ja inte så mycket tyngre, men betydligt mer solid känsla. Och snyggt började det bli. Lång väg kvar att vandra och en hel del jobb kvar. Men nu börjar snart det riktigt roliga, om än lite fundersam hur jag ska göra och gå till väga – att måla.

Ja, som du förstår – not the end, snart kommer del 4