Smått å Gott, Livet och Döden

Drabbades av mitt första dödsfall häromveckan. Nåt som brukar hända förr eller senare. Tråkigt men inte bedrövad, sånt som händer helt enkelt. Altos hanen kastade in handduken. Jag hade mina aningar att nåt illavarslande var på gång kvällen innan. När jag kom hem låg han fridfullt insomnad på botten. Vad orsaken kan ha vart är och förblir en gåta. Nån dag tidigare noterade jag att han var lite skyggare än vanligt, och var inte lika ”het” vid matning – men han åt och betedde sig som sedvanligt emellanåt. Dagen innan ville han dock inte vara med alls. Andades tungt, åt inte och höll sig undan. Ett klassiskt tecken på buksot och, kanske inte helt omöjligt att det kan ha varit detta. Annars inga andra tecken – ingen trådig tunn bajs, inga hostningar. Nu är ju buksot mer av ett samlingsbegrepp på mag/tarmproblem än preciserad diagnos. Hur som helst så undviker jag helst panikåtgärder utan uppenbara skäl – att medicinera enbart på diffusa tecken, blir mer som att försöka bota sin egen rädsla. Alla andra såg pigga och friska ut och ingen annan har ännu råkat ut för något liknande.

Dröjde inte så många dagar förrän en ny Altos fick dyka ner i karet. På Nols Ciklidhobby finns nästan alltid ett gäng av olika sorters Altosar inne som tur är. A. calvus ”black Zaire” i detta fall. Tyvärr så är nästan alltid köpklara exemplar alltid väldigt små. Och på detta växer dessutom Altosar oerhört långsamt jämfört med många andra arter. Min hona är idag ca 7cm och den nya hanen är knappt omkring 5cm. Låter kanske inte mycket, men i volym mätt så är skillnaden påtagligt stor. Det här kan bli en lite tuff och aggressivt tid för den lille nye hanen. Honan som nu kunnat röra sig kungligt fritt har snabbt etablerat sig som karets naturliga ordningsvakt och ledare. Inte bråkig, men bestämd vart vem får vara var beroende på vad hon tycker för stunden. Hanen som både är mindre och ny betraktades till en början som inkräktare och jagades abrupt undan så fort han syntes. Nu har hon lugnat sig lite, men håller järnkoll på vart han är och tillåter inga utsvävningar. Nu har han hittat ett fredat område där han faktiskt verkar få vara även om honan ser och vet att han är där. Som tur är, så är den här lille hanen faktiskt rätt tuff. Betydligt tuffare än honan var när hon var mindre och ny i karet och han är framme mitt i yran vid matning och roffar åt sig mat med stor pondus. Börjat jaga hästnosar som kommer för nära sitt lilla ”revir” har han också börjat med. Undrar just vad det är med Altosar och Hästnosar just.

Intressant betraktelse som fått mig att fundera lite. I samma stund som hanen gick bort blev honan oerhört aktiv och ”öppen” och började bete sig helt annorlunda. Rör sig mer på öppet vatten och ser väldigt engagerad ut i omgivningen. Flrut var hon mer tillbakadragen, av naturliga skäl – väl påpassad av hanen. Hon fick inte/kunde inte röra sig helt fritt utan vidare då hanen i en blandning av nyfikenhet och en slags avvaktande aggressivitet styrde upp hennes liv. Samtidigt var det aldrig fråga om definitiva eller hårda aggressioner. Detta och skillnader i utseende gjorde att det kändes helt uppenbart att det var en hane och hona. Men nu beter sig honan ungefär som hanen gjorde tidigare. Och om detta tidigare förhållande har påverkat mitt visuella intryck av deras fysiska utseende vet jag inte, men fasen nu tycker jag att honans form har förändrats på senare lilla tid. Vilket borde vara omöjligt, kanske. Å andra sidan har bilder betraktade av andra pekat ut en övervägande sannolikhet vem som var vem och att det var en hona och en hane. Men plötsligt är jag lite osäker. Tänk kanske om honan egentligen var en ” kamouflerad” hane som börjat morpha till sig sitt riktiga jag. Tiden får visa på hur det ligger till.

Här tittar den lille hanen fram. Lite modigare nu och håller till på annan plats.

Härom dagen upptäckte jag ännu en matvägrare – eller snarare påtvingad avhållsamhet. Händer ibland att nigripinnisarna samlar på sig en massa mat i ivern ibland och tuggar en stund. Men jag såg ganska snart det här var nåt annat än mat. En honorna ruvar. Har dock sett att mindre smulor mat slinker in i munnen emellanåt. Funderade just på vad som hände med leklusten som plötsligt försvann. En gång har jag sett en tuggande hona, men det höll bara i sig ett dygn sen var det borta. Sen dess har det till synes vart resultatlöst och jag har bara sett antydningar till lek i startgropen. Den här gången har tuggandet hållt igång i två dygn i alla fall. Inga ambitioner driva upp ett gäng i nuläget ändå visserligen men hade vart kul att se ett lyckat försök hela vägen fram till yngel. Överlevnadschansen naturligt i karet är troligen en nästintill osannolik möjlighet. Rovfisk som Altosar har blick för små levande godsaker.

Ser jobbigt ut att simma runt med en påse popcorn i munnen. Troligen ingen stor kull, men ser lite ansträngande ut.

I övrigt i lekväg så har båda snäcklekarparen mer eller mindre konstant en kull på gång. Ibland två generationer samtidigt. Kullarna har tendens till att bli större och större för var gång. Liksom livslängden blir längre och längre. Men hittills har ingen lyckats överleva till större storlek för att inte uppfattas som mat. Troligen har väl Altosarna käkat upp dom flesta. Men det är kanske bara en tidsfråga innan dom blir såpass många som hinner växa till sig tillräckligt för att överleva.

En bra dag kan plötsligt falla och bli tung och oväntat förvandlas till oersättlig förlust. Idag somnade vår katt Russin hastigt och oväntat in i den eviga sömnen. Riktigt vad som hände vet vi inte. Det mest sannolika är att hon avled till följd av medfött fel. Hon har varit död en gång tidigare och återuppstått. Hon dog under sövning när hon kastrerades, men kom tillbaka. Enligt veterinären kan en sådan reaktion eventuellt tyda på hjärtfel. För några vintrar sen blev hon nyfiken på utelivet och var försvunnen en vecka i 20 minusgraders kyla. Annars har hon haft ett lekfullt och bekvämt inomhusliv med sin halvsyster och två hundar. En helt underbart mjuk själ som älskade att ligga i för trånga papplådor eller på akvariet. Där hon också kunde ligga med huvudet hängande ner över kanten och titta på fiskarna långa stunder.

Vila i frid underbara Russin – du har en stor plats i vårt minne, men kommer sakna din närvaro i livet.