Inga frenetiskt återkommande artiklar så mycket det senaste. Kanske för att det är ganska stabilt stillsamt i karet. Eller ungefär lika livat som vanligt. Vilket alltså känns som – tja, inget särskilt. Så varför skriva för skrivandets egna behövandes skull om jag inte har nåt särskilt att säga.
Eller jo ja. Egentligen borde jag kanske skrivit lite om hur det går för den lilla gula monsterfisk kullen (Lamprologus ocellatus – gold) som jag sög upp och la över i ett yngelkar. Jo dom växer och frodas och har blivit ett livat gäng som i det närmaste kan betraktas som tama i nuläget. Helt orädda, nyfikna och hoppas alltid på mat så fort man visar sig. Ska lägga upp lite bilder på detta nån dag. Och kanske berätta lite mer.
Och det mest spännande, som jag inte skrivit om. Hur har det gått för Hästnosarnas barnkalas. Jodå, hanen höll sitt avtal med bravur och ruvade vidare i drygt två veckor. Sen såg jag inte röken av några yngel. Tiden gick och plötsligt ser jag ett yngel som jag först tror är ett snäcklekaryngel (är alltid några på G lite hör och där, titt som tätt). Sedan inser jag att -Hej hoppla, ta mej tusan… det är ett hästnosyngel. Det gömmer sig i en spricka mellan två stenar som nästan är omöjlig att se så mycket av. Här skuttar den omkring och försvinner lite här och där, tusan vet vart, då och då. Väl dold och verkar ha hittat ett suveränt gömsle. Nu undrar jag vart mer det kanske kan finns små överlevare. Kanske den enda, men attans kul att faktiskt ett yngel klarat sig och ser ut att ha det fin-fint.
Här under, mellan två stenar på varandra gömmer sig hästnosynglet. Att få en bild på det är praktiskt omöjligt. Svårt ens att se med ögonen. Nåvöl om det. Just den här stenformationen har fått en otroligt vacker beläggning av olika alger och sediment. En intressant alg som jag aldrig fått fram förr är en grön variant av tofsalger – oerhört vacker och harmoniskt svajande. Ganska få än men hoppas på fler. Hästnosarna rycker dom ibland.
Fast nu hade jag faktiskt tänkt skriva lite mer allmänt om hur det ser ut i karet efter att vart igång drygt runt omkring 6 månader. Och bjuda på lite miljöbilder på karet, eller i. Till skillnad från vissa sterila akvarister så älskar jag alger och lite sedimentliknande beklädnad. Det gör även mina hästnosar. För dom är alger en naturligt näringskälla och ett välkommet tillskott som dom gillar att beta av. Stenar som ser ut som dom nyss lagts i ser fasligt trist ut tycker jag. Så även en, än så vacker i sitt originalskick, naturkopia av sten/bergsbiotop. Men en vacker patina av alger skapar en känsla av liv och levande. Tog tid innan den där riktig snygga algbeläggningen började etablera sig stabilt. Tillskottet var ganska ojämnt vandrande mellan algblomning till naket som kom och gick i cykler under en längre tid. Detta ser jag som ett tecken på en stabilt etablerad bakteriekultur och ett filter som är i balans.
I det här lilla stenröset hamnar mycket småbös som sedimenteras och blandar sig med diverse alger och förvandlas till en vildvuxen matta. Eftersom ett snäcklekapar håller till här intill grävs det en hel del och landskapet förändras ofta. Så påväxten skiftar i karaktär en hel del. Den större stenen bredvid betas flitigt av hästnosarna.
Här är som synes ett populärt tillhåll för mina blå neoner. En hona ser lite mager ut – hon har tuggat ett tag (munruvar) och inte fått så mycket mat i sig. Bakgrunden ser betydligt vackrare och mer naturlig och levande ut nu med algpåväxt. Betas också av flitigt av hästnosarna, just här ganska väl skördad och förhållandevis naken ändå.
Här har bakgrunden i mitt tycke fått sig en otroligt vacker patina av alger. Notera alla skrapmärken i beläggningen. Det är tandmörken efter hästnosarnas betande. När man är i rummet hör man tydligt resonansen i frigolitbakgrunden när dom skrapar. Som synes, ett populärt tillhåll att beta.
Växterna då. Javaormbunke verkar stortrivas i karet, växer och frodas. Lite ruffig på sina ställen, men inget som verkar påverka livslusten negativt och både ny blad och skott drar iväg hela tiden. Vallisnerian däremot verkar inte tycka livet är lika kul. Växer visserligen och skjuter nya skott, men vill inte växa och ta sig riktigt. Gulnar lätt, lite tunn, kort och allmänt futtigt. Vetkar dock gå lite i cykler då den verkar ta lite mer fart mellan varven, för att sedan återgå till ett mer deprimerande liv. Inget som stör mig dock. Den finns där, får finnas där, som den är.
Tja, ungefär så är det, i det stora hela. Och fiskarna trivs, och vattenvärdena är så stabila att jag numer sällan bryr mig att mäta så ofta, nästan aldrig.
SeeYa!
>
the Spacelake Aqvarium 
Så här flera år senare måste jag säga – fantastisk blogg! Har hittat en nyvunnet intresse för akvarium och var på väg att sätta upp ett Tangyanika kar. Har läst mycket i Ciklidbladet och böcker. Din blogg knockar det mesta. Både i intresse och språk. Men….nog med smicker. Till hardcore! Har samma tankar om artval som du hade!!! Så – hur gick det??? Kan man i längden ha snäcklekare, höstnosar och Neoner tillsammans? Eller slutar det i kaos? / Tom
Hejsan och oerhört mycket tack för dom fina orden. Jag har väl mer eller mindre lagt ner akvariebloggandet. Det betyder inte att jag har tröttnat på akvariet och firrarna. Utan bara tappat intresse för själva bloggandet, tyvärr. Men man vet aldrig. Helt plötsligt kanske jag börjar igen. Så länge får den ligga kvar – slltid roar det någon.
Angående artvalet så har jag aldrig haft några egentliga problem. Det enda är väl snarare att snäcklekarna kan vara enerverande kaxiga och verkar älska att kriga. Dom tar större revir i anspråk än man kan tro. Hästnosarna verkar dock roa sig ganska ofta med att medvetet vara lika störiga emellanåt. Verkar ömsesidigt 🙂
Med tiden har dock både hästnoshanen och även honan blivit riktigt tuffa. Inte bråkiga som i aggressivt, men dom visar tydligt vem som äger akvariet. Ofta bara små duster som mer verkar vara en markering. Klart roligaste fiskarna i karet. Ja absolut mest intressanta och roliga att jag mågonsin haft. Neonerna har trivts utmärkt och hanarna bråkar ytterst lite sinsemellan. Fst dom har väldigt intressant sätt att mäta sig mot varandra lite sporadiskt. Annars kan dom utan vidare simma runt sida vid sida. Alton (den andre dödde) är också en klar favoritart. Mäktigt stilig och ståtlig. Bråkar i princip aldrig. En väldigt blyg fisk som man får ha tålamod med – växer extremt långsamt och håller sig gärna i skymundan. Men numera är han framme ganska mycket.
Karet är stabilt och harmoniskt och jag har varken haft några problem eller ångrat valet av arter. Ett par sv de små gula snäckrackarna hade dock räckt.
Tack för engagerat svar! Det är ju fantastiskt egentligen, när dessa artificiella världar blir så naturnära en riktig biosfär, att fiskarna lever och frodas i många år. Som i ditt fall! Kanske skulle vi kunna skapa ett reträttboende på främmande planet trots allt, för oss människor, om så skulle behövas.
Eftersom du ju har din blog ute, och eftersom den hel akvariebok i sig, snygg och inspirerande som få böcker, så tycker nog jag att du skulle överväga att, så här nåt år senare, göra ett lite uppdaterade inlägg!! Speciellt med tanke just tiden som gått, så blir en uppdatering mycket intressant!
Jag kan se att bloggande tar tid och har varken utövat det själv, eller tagit nån mer aktiv del i läsande. MEN – en sak är både givande och viktigt för en akvarienörd tror jag, nämligen dagboken, journalen, notaterna!!
Efter att ha prövat lite ipad appar, block och listor, så insåg jag när jag såg din blogg – vilken perfekt referens/dagbok en blogg kan bli för en själv!
Fast detta hade du ju redan genomskådat för många år sedan :))
/Tom