Efter sex, månader

Inga frenetiskt återkommande artiklar så mycket det senaste. Kanske för att det är ganska stabilt stillsamt i karet. Eller ungefär lika livat som vanligt. Vilket alltså känns som – tja, inget särskilt. Så varför skriva för skrivandets egna behövandes skull om jag inte har nåt särskilt att säga.

Eller jo ja. Egentligen borde jag kanske skrivit lite om hur det går för den lilla gula monsterfisk kullen (Lamprologus ocellatus – gold) som jag sög upp och la över i ett yngelkar. Jo dom växer och frodas och har blivit ett livat gäng som i det närmaste kan betraktas som tama i nuläget. Helt orädda, nyfikna och hoppas alltid på mat så fort man visar sig. Ska lägga upp lite bilder på detta nån dag. Och kanske berätta lite mer.

Och det mest spännande, som jag inte skrivit om. Hur har det gått för Hästnosarnas barnkalas. Jodå, hanen höll sitt avtal med bravur och ruvade vidare i drygt två veckor. Sen såg jag inte röken av några yngel. Tiden gick och plötsligt ser jag ett yngel som jag först tror är ett snäcklekaryngel (är alltid några på G lite hör och där, titt som tätt). Sedan inser jag att -Hej hoppla, ta mej tusan… det är ett hästnosyngel. Det gömmer sig i en spricka mellan två stenar som nästan är omöjlig att se så mycket av. Här skuttar den omkring och försvinner lite här och där, tusan vet vart, då och då. Väl dold och verkar ha hittat ett suveränt gömsle. Nu undrar jag vart mer det kanske kan finns små överlevare. Kanske den enda, men attans kul att faktiskt ett yngel klarat sig och ser ut att ha det fin-fint.

Här under, mellan två stenar på varandra gömmer sig hästnosynglet. Att få en bild på det är praktiskt omöjligt. Svårt ens att se med ögonen. Nåvöl om det. Just den här stenformationen har fått en otroligt vacker beläggning av olika alger och sediment. En intressant alg som jag aldrig fått fram förr är en grön variant av tofsalger – oerhört vacker och harmoniskt svajande. Ganska få än men hoppas på fler. Hästnosarna rycker dom ibland.

Fast nu hade jag faktiskt tänkt skriva lite mer allmänt om hur det ser ut i karet efter att vart igång drygt runt omkring 6 månader. Och bjuda på lite miljöbilder på karet, eller i. Till skillnad från vissa sterila akvarister så älskar jag alger och lite sedimentliknande beklädnad. Det gör även mina hästnosar. För dom är alger en naturligt näringskälla och ett välkommet tillskott som dom gillar att beta av. Stenar som ser ut som dom nyss lagts i ser fasligt trist ut tycker jag. Så även en, än så vacker i sitt originalskick, naturkopia av sten/bergsbiotop. Men en vacker patina av alger skapar en känsla av liv och levande. Tog tid innan den där riktig snygga algbeläggningen började etablera sig stabilt. Tillskottet var ganska ojämnt vandrande mellan algblomning till naket som kom och gick i cykler under en längre tid. Detta ser jag som ett tecken på en stabilt etablerad bakteriekultur och ett filter som är i balans.

I det här lilla stenröset hamnar mycket småbös som sedimenteras och blandar sig med diverse alger och förvandlas till en vildvuxen matta. Eftersom ett snäcklekapar håller till här intill grävs det en hel del och landskapet förändras ofta. Så påväxten skiftar i karaktär en hel del. Den större stenen bredvid betas flitigt av hästnosarna.

Här är som synes ett populärt tillhåll för mina blå neoner. En hona ser lite mager ut – hon har tuggat ett tag (munruvar) och inte fått så mycket mat i sig. Bakgrunden ser betydligt vackrare och mer naturlig och levande ut nu med algpåväxt. Betas också av flitigt av hästnosarna, just här ganska väl skördad och förhållandevis naken ändå.

Här har bakgrunden i mitt tycke fått sig en otroligt vacker patina av alger. Notera alla skrapmärken i beläggningen. Det är tandmörken efter hästnosarnas betande. När man är i rummet hör man tydligt resonansen i frigolitbakgrunden när dom skrapar. Som synes, ett populärt tillhåll att beta.

Växterna då. Javaormbunke verkar stortrivas i karet, växer och frodas. Lite ruffig på sina ställen, men inget som verkar påverka livslusten negativt och både ny blad och skott drar iväg hela tiden. Vallisnerian däremot verkar inte tycka livet är lika kul. Växer visserligen och skjuter nya skott, men vill inte växa och ta sig riktigt. Gulnar lätt, lite tunn, kort och allmänt futtigt. Vetkar dock gå lite i cykler då den verkar ta lite mer fart mellan varven, för att sedan återgå till ett mer deprimerande liv. Inget som stör mig dock. Den finns där, får finnas där, som den är.

Tja, ungefär så är det, i det stora hela. Och fiskarna trivs, och vattenvärdena är så stabila att jag numer sällan bryr mig att mäta så ofta, nästan aldrig.

SeeYa!

>

Dag 20, Växer så det knakar

Nu har det gått 20 dagar sedan uppstart och i morgon blir det förhoppningsvis premiärdopp för fisk. Under den här tiden har vattnet stabiliserat sig på Ph 8,3 och Kh 12, med hjälp av bikarbonat ca 2msk. Räknar på att jag har en total vattenvolym på 200 liter, minst 40 går bort på grund av inredning. Kanske mer men jag dividerar enkelt och jämnar ut det till 200. Plusminus skillnaden är inte så jädra noga. Jag hör till dom som förespråkar lite salt i karet, beroende på vad man kör för biotop. I Tanga och Malawi tycker jag det är bra att köra med lite salt – ca 1dl per 100 liter är ett bra riktvärde. Men för att inte chocka växterna har jag ökat dosen långsamt. Och dom verkar inte bry sig det minsta för det var jäklar vad dom har börjat komma igång.

Vallisnerian verkar ha rotat sig fint och ser ut att stortrivas. Massor nya skott och dessutom skjutit iväg ett antal löpare där ny blad sticker upp och drar iväg med dryga centimetern om dagen. Javaormbunken är ju ingen turboväxare och reagerar likaså lite långsamt på eventuella förändringar. Så långt är den dock lika ståtlig som när jag köpte den och ett antal nya blad har börjat rulla upp sig från rotknölen. Ett ensamt blad med sytrådssmal rot som lossade när jag planterade den här, kilade jag fast vid en sten och den har både tagit sig och växt lite. Så, växterna har etablerat sig oväntat bra. Historiskt har jag sällan lyckats så bra med växter. Bra idé med lång uppstart innan fisk, många vattenbyten, växtgödning och co2 (lowtech flytande form – Easy Carbo).

Och just vattenbyten har jag varit frikostig med under den här perioden. 9 vattenbyten där jag varvat 25% och 50%. Det här har troligen hjälpt till att hålla algerna stången. Har historiskt aldrig haft så lite alger någonsin under inkörningsperioden som nu. Kan ju hända att det händer grejer när fiskarna kommer. Men det här är i alla fall ett bra intro. Har bara haft lite mindre mängder kiselalger som kommit och gått, men backat mer än det etablerar sig. Men lite har börjat hända, och det ser jag enbart som positivt. Lite alger på inredningen tycker jag är snyggt, ser mer levande ut med en patina av alger på inredningen. Små antydningar av grönt och lite småtofsigt, knappt synbart har börjat dyka upp. En del svävalger hade jag däremot en period i början. Troligen var det dock mest damm från sanden och avlagringar från husfixen (filtret är som nämnts inte lackat) som svävade runt. Nästan på dagen 14 dagar vände det påtagligt och nu är det i princip kritallklart.

Min lilla Physiasnäcka gör dessutom ett grymt effektivt jobb och håller en del algpåväxt i schack. Igår kväll sopa den en sten med alger (inte mycket dock men) sopren. Å andra sidan skiter den som en häst.

Belysningen var jag sparsam med första veckan – ca 7 timmar. Sedan har jag ökat på och kör idag på ca 11 timmar. Det blir väl där ungefär belysninstimmarna landar. Mitt nattljus skapar på detta en förlängning av betrakteksetiden med mersmak, så på kvällen när huvudbelysningen släcks kan jag fortfarande betrakta livet i akvariet flera timmar. Och eftersom akvariet står bredvid min sängsida kan jag ligga i sängen och glo mig till sömns om jag vill, och det lär jag göra i början. Det gör jag redan nu, utan fisk i. Så rogivande och mysigt är det.

42 varianter av Oändligt

Nackdelen med fördelen att vänta länge på nåt gott är att man blir rastlös och får en massa idéer, som inte går att stoppa. Inte om man är som jag i alla fall – impulsiv, spontan och får plötsligt lust att göra. Som tur är gäller det inte pengar. Det är ju därför jag har så mycket tid över. I love inreda akvarium, det är löjligt kul. Och ska jag följa frugans råd borde jag kontakta en psykolog. Hon vet, jag anar, men vill inte veta, hur många timmar jag flyttat runt i och ur stenar i akvariet. Det är en skumt påfrestande blandning av meditativ tillfredsställelse och förvirring. Som ett gigantiskt kombinationslås där varenda sten måste ligga rätt. Problemet är att det inte finns någon rätt kombination. Det är en illusion av bra känslor – som öppnar upp nya möjligheter. Och så håller det på, man hittar hela tiden något nytt som känns lite bättre. Sen inser man att det man lyckades få till innan var bättre än det som tycktes bli bättre just nu, med lite justeringar. Och… ja ni vet, det tar aldrig slut – det är en evighetsmaskin.

Fram till nu har jag bestämt mig för att vara nöjd. Det var jag innan också, men nu är jag ännu mer nöjd. Visserligen kände jag en helt ok tillfredsställelse med den sparsmakade stilen jag redan hade klar. Men det saknades lite spänning, stilrent med en twist. Alltså lite mer, men utan att tynga ner inredningen med för mycket. Den vägen var inte lätt och det blev snabbt kraftfullt övermöblerad, stökigt och disharmoniskt. Kul för fiskarna kanske men inte särskilt rogivande. Jag vill också trivas med vad jag ser. Fördelen med att slå på storpukan är att man till slut testat nästan varenda möjlig variant hur stenarna passar ihop med varandra. Sedan plockar man bort allt bit för bit tills man hittar den där eftertraktade luftiga atmosfären. Det tog sin tid och blev många, många ommöbleringar innan jag till slut blev jävligt nöjd. Fortfarande hyffsat enkelt trots betydligt mer sten men ändå öppet och luftigt. Precis som jag vill ha det. Nu fattas bara lite växter och nån eller några högar med snäckor till snäcklekarna. Platsen längst ut till vänster är i nuläget dedikerad till en kommande snäckhög, var mer får vi se.

Sand i & Hardscape

Nu har blästersanden från Jula fyllts på. Lite mer hardscaping, bara några små justeringar – en sten till och grejat med småstenarna lite. Annars ungefär som det såg ut sist. Det är lätt att falla för stora feta stenar, men störst är inte alltid bäst. Och de handplockade småstenarna har lika stor visuell inverkan som de större. Bara stora stenar och sand ser lätt lite kalt ut. Nånstans runt 15kg sand har det blivit. Kan hända att jag får fylla på mer senare när det kommer i vatten och en del av sanden sätter sig och sjunker in i diverse skrymslen och vrår. Det var en fröjd att jobba med torr sand och slippa klabbig våt sand. Jobbade upp lagret med en skopa och kunde lätt fylla ut och komma åt att få sanden dit jag ville. Under sanden i hörnen och lite runt de större stenarna ligger ett lager till med småsten. Här har jag nämligen tänkt lägga snäckbäddar till snäcklekarna som ska få bo här. Dels för att funka som barriär mot frigolitbotten, men också för att funka som naturlig extragömma åt eventuella yngel en del snäcklekare utnyttjar i sin vårdstrategi. Småstenarna och den gropformiga frigolitbotten kommer tillsammans skapa bra förutsättningar för snäcklekarna att bygga sina system, tror jag, hoppas jag.

Sanden ser betydligt ljusare och mer vit ut på bild än den upplevs live. Går mer åt röda, lite grå hållet och inte alls så ljus. När den blir våt kommer den mörkna lite till.

En lite närmare titt och en sidovy på resultatet så lång. Löjligt förtjust i den stora liggande stenen där till höger – ett riktigt toppenfynd (100m hemifrån).

Blir lika glad varje gång jag kommer in i rummet och tittar in i karet. Saknar dock vattnet och invånarna. Kommer tyvärr dröja till månadsskiftet oktober/november. Kommande lön måste gå till diverse andra nödvändiga investeringar som ny pump, nya rör mm. Sen så väntar ommålning av rummet – den fulgröna färgen ska äntligen bort. Nån gång i mitten av oktober eller så kommer jag fylla på vatten och tömma i omgångar, vilket är brukligt när man byggt en sån här bakgrund, för att laka ur husfix och andra eventuella rester som kan påverka vattenmiljön negativt.

Vadå husfix, jag har ju lackat. Tja, man kan ha missat nån fläck, nånstans kanske färgen är olackad, vilket inte borde vara så allvarligt eftersom det är hyffsat oskyldig vattenfärg. Själva lacken kan också innehålla spår av flyktiga rester som följer med ut. Bakom bakgrunden döljer sig en större filtergömma som jag valt att vara olackad – bara lackad runt kanterna och där färg har runnit. Anledningen till varför jag inte lackat här är dels för att husfix har en viss önskvärd inverkan på vattnets hårdhet (höjande) och kanske lite Ph också, vilket enbart är positivt för bland annat Tanganyikaciklider. Antagligen inte så jättestor men ändå. Jag kommer självklart hjälpa vattnet på traven att bli hårt, alkaliskt och välbuffrat på andra sätt också. Dessutom inbillar jag mig att den sträva ojämna ytan kan bidra med positiv filtereffekt – bra fäste för små partiklar och lite utökad biologisk nedbrytning, kanske, tror, inbillar och hoppas jag.

Efter detta, när jag lakat ur karet några gånger kommer jag fylla upp det permanent, plantera lite växter och starta pumparna – nånstans 1-2 veckor innan planerat fiskinköp.

Köp inte akvariesand

om du vill ha finkornig sand i alla fall. Utan köp blästersand på Jula tex. Biltema ska också ha nåt liknande. För pengarna du sparar kan du köpa nåt annat kul eller ta en fika när du ändå är ute och åker. 59:- kostar en säck på 25kg. Tvättad och klar och nästan dammfri. Man ska inte ens behöva skölja den här sanden. Perfekt då hardscaping är mycket enklare och smidigare än med fuktig, våt sand. Garanterat ofarlig och välbeprövad bland nyfikna, smarta DIY och ekonomiska akvarister. I en zooaffär tvärs över gatan kan man hitta ungefär precis samma sand för 250:- Tror till och med det var mindre än 25kg. Någon tjänar väldigt mycket pengar på att sälja sand.

Nästa inlägg kommer innehålla sand i ett akvarium.

Seven and out: Bakgrunden monterad och klar

the End of the FrigoilitBakgrundsÄventyr. Trodde väl att monteringen skulle bli lite silikon, mindre justering, lite extra längs med kanterna där behovet fanns för det. Och jo, så var det väl – extra allt. Det blev betydligt lite kladdigare än väntat när det kom till finjustering. Trångt på sina håll att komma åt snyggt och smidigt helt enkelt. Borde kanske tänkt före innan efter på en del mer trixiga vrår. Som runt filterhuset där pumpen ska sitta tex. En av modulerna var visst inte helt plan dessutom. Men allt löste sig och bästa lösningen var att inte försöka finlira helt i onödan för mycket. Det blev bara tvärtemot finlir och snyggt. Näe, bättre att helt enkelt låta det få det gjort och städa bort missanpassat silikon efteråt istället. Ohärdad silikon jävlas enbart, hur man än gör i princip. Härdad kan man skava bort med rakblad, helt mycket enklare. På med vad som behövs, låt spillkladd vara och raka bort det sedan. Mö mycke bättre.

Här ligger karet på sidan i sängen. Tyckte det var enklare att böka in och montera i liggande läge. Dessutom enklare att skapa tryck mellan glas och bakgrunden medan silikonet härdar genom att lägga tyngder som pressar fast det hela.

Naaa, riktigt så hemskt var det inte, eller… mindre skitkul kanske. Allt gick i alla fall bra till slut och satte sig där det skulle och det som ser mindre proffsigt ut syns bara om man rotar med ögonen, och orkar bry sig.

En annan sak som satte igång bryderier var hur modulerna var tänkta att användas. När bakgrunden väl satt på plats kände jag intuitivt en opassande känsla som störde min etiska blick. Tanken och valet av modulernas form och placering under skapandet passade helt enkelt inte ihop med resultatet av helheten. Inte bestörtande, men kanske lite retfullt. En utmaning snarare än problem att lösa. Så brukar jag se och tänka. Så här är det nu, hur löser jag det på bästa sätt?

NemaProblema. Mekade runt, vände och vred tills jag hittade en ok lösning som kändes funkar. Kanske bättre än jag tänkte och trodde till och med, jo fan. Yes och jäklar va gött. Nu sitter den där. Satt och mös i omgångar hela dagen och dagen efter. Sen kunde jag inte hålla mig längre. Jag vill inreda. Hade samlat på mig massor av stenar som jag släpat hem i tid och otid som låg på balkongen och minglade.

Stenar och glas är en kuslig kombination. Därför är en billig försäkring mot klantiga olyckor som en frigolitskiva tex ovärderlig. Här kom jag utan en tanke på det innan, på att jag kunde använda den gamla Juwelbakgrunden som satt i innan, som underlag. Återvinning är alltid bra. Svart och läckert strukturerad som gör att om botten blottas så slipper man störas av en tråkig vit frigolitskiva. Har man grävande ciklider, som jag tänkt skaffa, är det en grymt smart och snygg lösning. Det kommer bara se ut som en klippbotten blottas om sanden blottar botten. Egentligen ser det faktiskt riktigt snyggt ut som det är utan sand och det hade kunnat funka utmärkt om man har fiskar som inte bryr sig om sand. Eller tänkt plantera växter. Men det finns säkert en snygg lösning på det med i så fall. Men nu ska jag ha finkornig sand i, senare.

Bra tips oavsett hur du tänker att du vill, kanske eller är helt säker på hur du vill inreda med sten. Plocka mycket mer än du tror att du vill ha. Stora, större och mindre, olika färger och former. För du kommer garanterat tänka fram och om och tillbaka fler än många gånger. Till detta behövs många alternativa lösningar och goda tillgångar på lika många fler idéer som dyker upp under tiden du tänker, gör och kommer på helt plötsligt. De flesta stenarna faller ofta bort i slutändan och precis som man brukar säga inom foto – ”kill your darlings” – den och den fina fräcka stenen, och den och den. Välj enbart dom som absolut passar in och skapar en känsla av harmoni. Less is more är en mer än bra devis att sträva efter många gånger.

Vilket kanske rimmar sådär med tanke på den komplexa bakgrunden, som kanske inte är särskilt less is more. Just därför kändes det ännu viktigare att jämna ut tyngdpunkten och inte övermöblera botten med för mycket sten. Det hade lätt blivit antiklimax overkill. Dessutom ville jag gärna framhäva bakgrunden och inte stöka ner intrycket. Annars är ju en massa grottor en kul grej för många fiskar att ha tillgång till. Risken är samtidigt stor att för många gömslen blir så tryggt att fiskarna hellre simmar omkring under och bakom inredningen. Så det vinnande konceptet blev en ganska sparsmakad stendesign. En ”darling” har jag använt av en massa kandidater som föll bort. Och det är den liggande stenen i högra hörnet under klipphänget. Den erbjuder både en skreva baktill, på sidan och en trång grotta under. Perfekt form som ger mycket. Dom andra stenarna är några av dom jag från början trodde mindre på. Men gjorde sig mycket bättre rent estetiskt än många andra häftigare stenar, som enbart tyngde ner och stökade till intrycket och skapade obalans.

Så långt är jag fortfarande skitnöjd med hur det blivit. Trots att jag fick tänka om lite med några moduldelar. Det ser ut som det det mesta ska kunna gå samma väg som jag. Om ni undrar om den hängande modulen uppe i högra hörnet så fyller den ett syfte och hänger inte bara där för att se fräck ut. Den ska dölja en streamer, som jag prompt fått för mig att vilja använda. Snyggast kanske hade det vart utan, men i kombo med stenarna under och bakgrunden gör den sig rätt ok ändå. Den kommer sticka upp över vattenytan och förhoppningsvis se ut som en bit klippa som sticker ner från ytan, typ.

Part six – Lack on the Rock

Äntligen var så hela stenbiotopen lackad och klar. De två stora bakgrundsdelarna var mer än envist krävande att låta sig lackas och krävde en välskruvad uthållighet. Bra att veta för den som tänker innan och kanske vill komma undan smidigt, att mycket skrymslen, skarvar och vrår gör allt betydligt jobbigare än enkelt. Å andra sidan är det värt besväret när det väl är genomfört. Det gäller att låta frustrationen omvandlas till jävlar anamma energi, fokusera och älska utmaningen. Det är bra att ha många olika penslar tillgängliga, små och stora – och gott om tid och inget som stör. Har man väl börjat vill man gärna fortsätta, oavbrutet, tills man är klar. Första lagret var olidligt jobbigt att lägga, andra gick betydligt snabbare och och enklare.

På sina ställen fick jag ödsla flödigt med lacken, med risk för vita fuktmärken. Höll de värsta ansamlingarna i schack genom att ”torrdutta” och kladda ut lacken med jämna mellanrum under tiden övrig lackning fortskred. Funkade tydligen, för några påtagliga vita märken uppstod aldrig. Inte mer än ljusare spår som mer liknar helt naturliga strukturer i stenen än vitnad lack.

Ser lite exklusivt ut med den där extremt glasblanka ytan, men tyvärr inte särskilt verklighetstroget. Som tur är försvinner glansen under vatten. Några nyanser mörkar får man också på köpet, på gott och ont. Samtidigt blir ytan sällsamt påverkad av hur ljuset faller mot ytan och nyansen påverkas påtagligt av vilken färgtemperatur ljuskällan har. I vissa vinklar och ljus kan det nästan se gråsvart ut och i ett annat ljus mer brunt/gult och nästan rödaktigt. Återstår att se hur det ser ut i akvariet med vatten. För vatten påverkar hur ljuset framställer färger och nyanser lite annorlunda än på torra land. Ska bli väldigt spännande.

Hyffsat sliten efter det här, men grymt nöjd och belåten över resultatet. Möjligen skulle jag kanske kunna valt nån nyans ljusare färgton. Kanske lite mer variation i färgsättning. Ändå är jag nöjd över hur det blev ändå. Och kanske hade jag tyckt tvärtom om jag valt det. Svårt att få fram rätt färgnyanser och toner på bild (tagna med en iPhone – redigerade i en padda). I verkligheten är bakgrunden mer nyansrik i färgskiftningarna än bilderna visar. Nu väntar snart montering i akvariet. Fruktansvärt spännande, och spänt. Kommer det se ut som jag förväntar mig – och hur svårt kommer silikonböket att bli.

del 5 Lack kapitel 1

Dags för en omgång lack. Eftersom jag inte påbörjat målningen av den stoora bakgrunden så får den stora omfamningen vänta. Nu är det dags för modulerna och topplocken. Och… håligheterna i bakgrunden. Eftersom mina kreativa utsvävningar att skapa små grottsystem i själva bakgrunden under ”locken” som sedan ska limmas fast, så innebär det ett litet omständigt merjobb. Vill inte lämna något åt slumpen – typ vita omålade grottöppningar som eventuellt blottar sig. Det vore tråkigt fult. Så då får jag måla grottorna, torka och sedan lacka, innan jag sätter på locken, målar och lackar bakgrunden. Lika bra när man ändå håller på att måla hela grottorna.

Eftersom andra lyckats bra så körde jag på Nordsjö Epolan V Epoxylack. Enligt deras produktblad ska den blandas 1:1. Visserligen mätt i viktenheter, men jag har svårt att tro att så små satser åt gången som behövs kan bli tokfel. Men för att göra det så noggrant jag kunde kom jag på den smarta idéen att använda en stor spruta. Mer exakt än så utan våg kan det knappast bli. Dessutom i princip inget hällsöl. Viktigt dock att spola ur sprutan mellan dopp i vardera gryta. Röra om ordentligt både i vardera burk innan och den färdiga blandningen får man inte heller glömma – med rengjort verktyg för varje burkröra.

Om jag tyckte svärtningen vid målning var lite kusligt när allt blev kolsvart, så var det här minst lika ännu mer kusligt. Lack är inte genomskinligt utan mjölkvitt innan det börjar reagera och härda. Så allt blir först kusligt blekt mjölkvitt. För säkerhets skull kollade jag dock efter, ifall jag råkat få en lack med kulör. Lackens färg stod av någon underlig på finska. Google translate svarade färglös – phuu! Under tiden jag fortsatte blev områdena som vilat en stund mer och mer transparenta.

Till skillnad från övriga arbetet så långt med bakgrunden, så var inte det här lika kul eller särskilt spännande alls. Det var mer ett jobb. Gillade framför allt inte konsistensen, lite trögflytande och inte helt lätt att applicera sådär smidigt. Man ska kunna spä den med vatten, men hade inte lust att experimentera och kanske ställa till med något onödigt. Eftersom både moduler och bakgrund är ganska grov i strukturen, med många fördjupningar och trånga utrymmen var det här ett rätt slitsamt jobb som krävde mycket koncentration. På en del mindre nogaräknade ställen, som ändå inte skulle synas, slabba jag på lite mer ymnigt för att kunna komma åt ordentligt. Där kände jag ingen oro för risk att det skulle bli vita nyanser i lacken. För tjock anstrykning kan ju ge vita märken i lacken när fukt blir inkapslat, mindre ansamlingar brukar dock försvinna med tiden. Trots ymnigt lager på sina ställen blev resultatet dock helt genomskinligt ändå.

Andra omgången lack var betydligt lättare att stryka på och det gick åt betydligt mindre lack. Överlag så är lack oerhört drygt och jag lyckades göra mer än jag behövde båda gångerna, trots att jag halverade mängden inför andra lackningen. Hellre lite för mycket än för lite dock. Lacken kommer räcka mer än väl till det som återstår. Eftersom det här var första gången jag någonsin lackat. Med varning på burkarna att 2 komponentlack endast är för professionellt bruk. Så kände jag mig inte helt säker på vad jag sysslade med. Men det kändes bra. Förutom en liten detalj, som gjorde mig lite nervös. Efter drygt 20 timmer var dom lackade ytorna fortfarande lite klibbiga. Kusligt. Tänk om jag misslyckats fatalt med blandningen – hur gör jag då? Andas lungt. Dagen efter och många timmar senare kunde jag slappna av. Stenhårt och klibbfritt, och ultrablankt. Inte lika snyggt som den matta olackade ytan men den effekten försvinner när det hela kommer ner i vattnet. Några nyanser mörkare blir de lackade stenarna också. Effekten är den samma som skillnaden mellan en torr och våt sten, ungefär, fast inte lika markant.

Så, och nu, väntar målningen av den stora bakgrunden. Det ska bli så grymt jävla kul att släppa loss penseln och nyansera fram känslan av sten.

Del f4a: Börjar måla

Nu så är delar av frigolitbakgrunden målad. De så kallade modulerna som ska komplettera den stora scenen. Och om det vart roligt på alla sätt och vis fram till nu. Så var det här grädden på moset. Färgläggningen var sjukt kul och hypnotiskt exalterande. Egentligen blev det snabbt och ganska enkelt rätt snyggt, sedan snyggare, läckert, häftigt och…. ja så kan det nog hålla på tills det går åt helvete och man får börja om. Man måste helt enkelt bestämma sig för att man är nöjd när man börjar komma upp i runt 90% tillfredsställd. Det är lätt att köra fast och stirra sig blind på detaljer ingen någonsin antagligen kommer att fundera över.

För egen del kan jag lätt påstå att den rådande inställningen för stunden hade stor inverkan. Vilket betyder att om jag skulle göra det i morgon kanske resultatet blivit helt annorlunda. Man kan väl säga att man lätt rycks med i en intuitiv hänförelse där man blir en del av förvandlingen och resan. Den inre bilden fanns där, men bytte skepnad under tiden färgerna förvandlades. Hypnotiskt och avkopplande. Nu blev det som det blev, vilket innebär att jag måste återvända till denna plats när jag målar resten.

Varför jag agerade så hör psykedeliskt har dock sina orsaker. Har aldrig målat frigolitstenar. Är inte van att jobba med vattenfärger och hur dom interagerar med varandra och bara sex basic färger att jobba med. Valde dock att jobba med vattenfärger eftersom det skulle innebära maximal felmarginal mot klantiga beslut. Risken för lagerbildning är obefintligt med vattenfärg. Istället måste man ha mer fokuserad uthållighet och tålamod för att sakta, sakta bygga upp intensitet, nyans och ton. Det är inte bara att måla en eller två gånger sen är det klart. Utan det krävs otal omgångar med skiftande blandningar av flera olika färger tills man hittar det som funkar och sedan bygga vidare – tills man är nöjd. Vilket man egentligen aldrig blir.

I början var jag väldigt stel och försiktig. Ju längre in i processen och varm i kläderna jag blev, desto mer intuitivt började penseln dansa fram och hoppa omkring i färgerna. Till slut gick det nästan av sig själv och jag bara tittade på och rättade till handens val av färg. Ok, nu är det väl så att jag har tecknar, målar och skaparbakgrund – amatörmässig, självlärd sådan. Och den kom till god hjälp, även om jag är ringrostig på färgfronten. Målade en hel del förr och längre tillbak i tiden brukade jag anamma en speciell teknik på små figurer och byggsatser, som jag försökte återerövra.

Jag började med väldigt ljusa toner för att långsamt mörka dom allt eftersom, samtidigt som jag ganska fritt skifta färgnyanser för att se effekten hur det inverkade helheten. Använde minimalt med rena färger utan blandade sporadiskt skiftande flera färger med varandra. Rena färger bli ganska platt och livlöst. En blandning av flera färger i samma pensel som dessutom skiftar i nyanser från ena stunden till den andra ger ett mer naturligt och levande intryck – även om resultatet till synes eventuellt ser enhetligt ut. Man kan med fördel vara betydligt mer nyansrik än jag varit, som hållt färgskiftningarna ganska enhetligt. Men som första projekt och inte helt erfaren över min förmåga att skapa balans ville jag ligga lågt för att undvika en potpurri av färg.

Märkte ganska snabbt att man kan slappna av och ta det cool lugnt med rädslan för risken att göra fel, för den är väldigt liten. Man kan misslyckas ganska ordentligt med en idé till färgblandning utan risk att måla in sig i ett hörn och få panik. Detta är den stora fördelen med vattenfärg. Det är i det stora hela bara att köra på och se vart det bär hän. Ja, och så är det bra att låta det du målar vila och torka mellan varven, dels för att kunna påverka färgsättningen eftersom konstant blöt ny färg enbart blir sunkigt tråkig annars. Sedan så är det skillnad på torr och blöt färg och svårt att se resultatet i torrt tillstånd.

Många använder omvänd teknik. Målar först i en mörk, nästan svart ton och ljusar sedan upp för att skapa relief och djupkänsla. Detta kräv en lite mer krävande färgsättningsteknik som innebär att man mer eller mindre torrmålar ”drybrushing” hela bakgrunden i önskad färgnyans. Det är minst sagt jobbigt eftersom torrmålning inte är lika lätt att styra mer spontant och intuitivt. Du måste vara mer klar och bestämd över hur du vill ha det. Jag använder också både svärtning och drybrushing för att skapa djup och reliefkänsla men kör detta efter att själva grundfärgen är klar.

Själva svärtningen, som jag kallar den, är en ganska både brutal och i första anseende lite kuslig procedur. Den är också väldigt sölig, men grymt enkel och effektiv. När du är nöjd med din målning så målar du allt kolsvart med någon tjockare sort av färg än vattenfärg. Typ allmogefärg eller liknande – OBS! vattenbaserad färg ska det fortfarande vara. Spä den lite med vatten så den blir lite mer vattnig. Ok, nu är allt kusligt kolsvart. Sedan tar du en blomspruta och duschar (med dimmstråle) så att den svarta färgen rinner av tills önskad effekt uppstår. Vänd och vrid objektet så att du blir av med överflödet och rinner in i alla små fördjupningar. Du kan även experimentera med hur tjock svart färg du vill måla med och spruta olika hårt. Det är önskvärt att få en viss ojämn svärtning på själva grundfärgen, även om tonen mörknar något, eftersom det ger en intressant naturligt härjad effekt. Låt torka och gör ev om proceduren om du vill få en starkare effekt.

När jag är nöjd med svärtningen kör jag en eller flera omgångar med drybrushing för att förstärka djup och relief ännu mer. Det här gör man med ljusa färgtoner som domineras av vitt, med blandade skiftande inslag av andra färger för att ge lite extra dimension i helhetsintrycket. Drybrusching är ingen svår teknik, men kräver lite inkänning innan den sitter. Och för att det ska funka måste färgen nästan vara som det låter – torr, men blöt nog för att fastna på penseln och kunna fastna på underlaget, knappt. Kan tillägga att det är lite svårare med vattenfärg än en redan mer trög och pigmentstar färg – typ allmogefärg. Den här tekniken är när den väl sitter, magiskt rolig att pyssla med.

Så, nu är det klart. Nu ska det bara torka och sedan lackas. Nu har jag bara bakgrunden kvar att måla. SeaU 😉

Fångar sten och hittar kompisar

Bakgrundsbygget vilar. Tänkte ge mig ut på stenjakt och börja samla ihop lite stenar som jag ska inreda med framöver. Lika bra att börja innan det blir för kallt och regnigt. Vi har en bäck som rinner alldeles inpå knutarna och det är lågt vattenstånd där nu. Bara att traska rätt i och hitta. Men bara för att det är mycket massor gör det inte lättare att välja. Det finns alltid en sten som är lite bättre, eller… Man blir lätt formfixerad och pedantisk i valet så att det blir löjligt. Efter en stund lugnade jag dock ner mig och bara plockade lite hur som helst. Va tusan, det är gratis sten i massor och jag kan plocka mer när som helst om det inte duger.

Mitt i sökandet uppstod plötsligt ett mycket intressant och förvånande möte. Lyfte på en sten och såg något stort röra sig i en håla där i sanden. Va tusan – en kräfta! Här, mitt i en obeskedlig liten skitbäck. Och den levde, i allra högsta grad. När jag viftade med fingret framför den viftade den hotfullt tillbaka med sin ena klo. Lade försiktigt tillbaka stenen och kände mig väldigt glad. Kul, kräftor i bäcken, där ser man.