Jag hade inte bara turen att råka se när mina hästnosar lekte. Jag råkade ha ännu mer tur att råka se när honan växlade över de små ynglen honan ruvat på till hanen, som nu tar över munruvarvården. Elfte dagen efter lek inträffade denna underbart intressanta händelse, som tydligen är få förunnat att få se. Även om jag har haft lite extra koll senaste dagarna så var ju inte chansen så jättestor att jag skulle få se det ändå. Borta hela dagar, träning och allt annat vardagligt gör ju att mycket kan hända emellan tid för betraktelser.
En larv, ett yngel i det fria precis när det är spottat innan hanen tar det i sin mun.
Under hur lång tid det hela pågick är jag lite osäker på. Först tänkte jag bara i tid då jag faktiskt insåg att det hände något udda och avvikande och betraktade skådespelet. Senare med lite reflektioner i backspegeln har jag kanske möblerat om lite i tid och rum. Hur som helst, när väl proceduren var uppenbar var det på sätt och vis väldigt likt hur dom betedde sig under leken. Väldigt diskret och stillsamt – i det stora hela, vid själva överlämnandet. Däremellan däremot, styrde och ställde honan med dominant, ja nästan aggressiv attityd gentemot hanen och såg mer eller mindre irriterad och förbannad ut på hanen. Ungefär som ”gubbjävel, fattar du inte eller, det är din tur att passa ungarna nu – allihop!” Hon for runt som ett yrväder och stångade till honom. Hanen såg ut som ett förvirrat frågetecken som försökte göra sitt bästa att behaga sin kvinna. Sen blev det plötsligt ömsint kärleksfullt och harmoniskt en stund när en utspottning var på gång.
Men det dröjde långt mellan spottningarna emellanåt. Tidvis kom två, tre ganska nära inpå. Ibland tog det åtskilliga minuter och såg ut att vara över. Antagligen upplevde dom javaormbunkens bladverk som trygg och säker plats för överlämnandet, för det var bara där dom utförde proceduren. Bra val för mig då det innebar första parkett och full insyn. Dom andra fiskarna lade inte märke alls till vad som skedde. Även om det var väldigt tydligt när honan gjorde sig redo för att spotta så var det inte lätt att räkna ut och ibland kunde hon avbryta processen och invänta nytt tillfälle. Och även om beteendet hade ett visst mönster kunde det bli utdraget och avvaktande. Överlämnandet föregicks av dels lite aggressivt bufflande mot hanen, men desto mer uppvaktande uppvisning, som påminde mycket om lek. Och när det var dags ställde hon sig diagonalt med nosen neråt, skakade med kroppen och liksom i en kräkliknande rörelse spottade hon ut ett yngel (eller larv tror jag de mer rätt och riktigt kallas i detta stadie), som hanen snabbt snappade upp. Följt av diskret ”låtsas som det regnar”.
Lyckades efter en längre stunds förtrollande betraktelse väckas av en tanke som knackade i huvet – För tusan, filma! Det var inte lätt att tajma och tog åtskilliga försök att pricka rätt. Har lite snålt med utrymme på mobilen så det fanns inte plats att låta kameran rulla på, utan fick bli många korta omtagningar tills det blev bulls eye. Att fånga det här på film har jag fått reda på, är tydligen ganska unikt. Ja nästan så att det inte finns. Vilket känns helt otroligt fantastiskt i så fall. Så håll till godo, om än väldigt kort sekvens.
Egentligen tror jag att det här pågick under betydligt längre tid än jag först trodde. När jag kom hem från jobbet denna dag och började med att mata fiskarna, blev jag först lite besviken – attans, hon har droppat tugget. För hon åt lite mer än vanligt (hon har kunnat äta lite sporadiskt vid matning ändå) och såg lite mindre rund ut om hakan och kinderna. Ja, ja tänkte jag. Inte ovanligt att det krävs några försök innan det lyckas. Däremot tyckter jag mig minnas nu i efterhand att hannen inte betedde sug lika glupskt som vanligt. Lite försiktig på ett sätt som inte kändes helt normalt. Tänkte dock inte så mycket på det just då utan stirrade mig mest blind på det faktum att honan troligen misslyckats. Nu efteråt är jag ganska säker på att dom faktiskt redan hade påbörjat överväxlingen redan då. Vilket innebär att det här var nåt som kanske fortgick sakta men säkert under flera timmar.
Helt fantastiskt intressant och rolig betraktelse och en höjdpunkt i min akvaristiska historia i en klass för sig – nördigt värre, men så är det.
Jomenvisst, samma kväll som föregående inlägg skrevs slog mina hästnosar till och började plötsligt leka. Inte bara flirta runt som dom brukar. Onej, nu lektes det på riktigt. Diskret, nästan omärkbart. Egentligen var det väl bara turen att jag råkade lägga märke till deras aktivitet och notera att det såg lite annorlunda ut. Väldigt hemlighetsfullt. Leken skedde i/på ”klippsprånget” som jag kallar skrevan i bakgrunden. Det är här dom har sitt ”basecamp” och verkar känna sig som hemma. Även om i princip hela karet är deras lekstuga. Härifrån har dom bra utsikt över karet samtidigt som insikten är begränsad från nyfikna Altosar och ilskna snäcklekare. Paracyprisarna är harmlöst mindre intresserade men om, så händer det att hästnosarna jagar väck dom emellanåt när dom är för mycket i skrevan. Annars så lever dom harmoniskt tillsammans. Ganska naturligt val av tillhåll för lek med andra ord.
Leken tog sin tid och inget som dom bara slätade över. En, två diskreta cirkulerande kring varandra och sedan låg dom där stillsamt en stund ömsom simmade hanen iväg en sväng och återkom. Sådär höll dom på ett bra tag innan akten avslutades. Första gången brukar vara svår att få nåt resultat av. För det mesta brukar det bara ta nån dag sen är rommen borta och allt är som vanligt igen. Nu har hon gått en vecka och tuggar än. Det verkar väldigt lovande, men jag har inga jättestora förväntningar. Det är en uthållighetsprövning som kan ta tid för en förstagångsruvare att lära sig hantera innan det funkar hela vägen. Sedan kommer nästa kritiska ögonblick. Eretmodus är biparantala munruvare, dvs båda föräldrarna delar på vårdnaden och med tiden kommer dom att byta med varandra så att hannen fortsätter med ruvningen i ett senare skede. Därefter när det är dags att ”spotta” för första gången kommer dom att dela på munruvningen sinsemellan. Att se en sån här växling hade vart kul, men kräver tur att bevittna just när det sker.
En mycket liten kort filmsnutt på leken
Hur jag gör om det blir yngel vet jag inte riktigt än. Skulle gärna vilja driva upp dom, men att fånga in dom kan bli ett större bekymmer än jag orkar genomleva. Inte bara för mig, det kan bli ett riskabelt stressmoment för hästnosarna också. Mitt kar är inte riktigt gjort för att lätt fånga in fisk precis. Något jag var och är väl medveten om att det är som det är. Har fått tips om att ett rör kan funka som gömma och fälla för att få upp ruvaren och yngel utan jakt. Vi får se hur det går och blir. Tror inte det är så värst stor kull därinne i munnen. För det otränade ögat syns ingen större skillnad på bilden däruppe, men lite bullig är hon om strupen. Däremot märker man det tydligt live när hon tumblar runt rommen därinne, och hennes frustrerande vilja att äta när det är matdags men på sin höjd bara lyckas få in nått enstaka småkorn ibland.
Andra som leker desto oftare, mest hela tiden. Är mina snäcklekare. Så långt har kullarna decimerats till ingenting, men hela tiden blivit fler, större och levt längre för varje gång. Den här gången verkar båda parens kullar överlevt såpass länge och börjat bli såpass stora att dom ser ut att överleva. Visserligen väldigt kul, men… samtidigt har jag ingen lust att få ett kar fullt av ilskna små ocellatusar. Det kommer förr eller senare leda till kaos om dom skulle etablera sig. Så, jag försökte suga upp dom och har nu spottat ut dom i ett yngelkar där dom får växa upp och till sig för sig själva. Men alla gick inte att fånga in tydligen. Några av dom större var helt enkelt för jäkla skickliga på att smita undan och gömma sig. Så det går fortfarande runt 6-7 yngel kvar i stora burken, som jag får försöka göra nåt åt vid senare tillfälle. Vill inte böka och störa mer än nödvändigt, mest för hästnosarnas skull. Intressant är dock att se hur små dom än är, så ser man redan tendenserna hur deras beteende och temperament är redan – typiskt snäcklekar beteende. Framför allt hos en av dom. Även om jag omöjligen kan påstå att jag vet något om könet på denna är jag rätt säker på att den tokigaste av dom är en hane. Han, och därför har jag döpt han till Hans, har redan börjat visa sitt släktdrag, vilket är skrämmande likt sin far – storhetsvansinne och ilsk. Hans är kanske bara dryga centimetern i skrivande stund men jagar redan resolut ut alla andra småyngel som kommer in en snäcka som han tydligen tycker sig äga. Vid ett tillfälle gjorde han till och med utfall mot sin morsa – snacka om kaxig.
Let there be light!
Jävlar!!!… ursäkta inte uttrycket – så vackert. Synd att inte ens hälften av upplevelsen går att förmedla på bild eller film. Försöker dock så gott det går ändå att bjuda på en del bilder och lite film i det här inlägget. Först en liten presentation av själva LED belysningen. Efter många om och men blev det överraskande ett inköp på hemmamarknaden. Var länge helt inne på en beställning från USA då marknaden för LED både är betydligt större och mer prisvärd/billigare än här hemma. Kanske, eller inte. Summa summarum med frakt och tull mm så är det nödvändigtvis inte så, möjligen plusminusnoll beroende på vad man vill ha. Gjorde ett europeiskt försök också men utbudet krymper och priserna ökar. Kina är stora på LED och utbudet på eBay är enormt och ibland nästan eller gratis frakt – dock väldigt svårt att få ett kvalitativt grepp om utbudet och lätt att bli förvirrad.
Kändes skönt att hitta ett bra alternativ här i Sverige. Med nära kontakt med försäljaren och garantitrygghet – enklare att lösa eventuella problem mm. Märket, eller produktnamnet på LEDen är JMB och är ett Holländskt företag med inriktning på akvariebelysning. Hemsida här JMB Aqualight (tyvärr bara på holländska – använd Google translate så fattar du lite mer). Holland liksom Tyskland är ett gigantland inom akvaristik, så magkänslan fick mig att må bra. Att jag läst positiv kritik på NCS (Nordiska Ciklid Sällskapet) forum, samt några andra utländska forum, gjorde ju inte saken mindre attraktiv. Återförsäljare här i Sverige för JMB är Aquatropic i Sala. Sidan saknar webshop och inget på sidan antyder att han säljer JMB’s Aqualights, men så är det och Janne som driver stället var oerhört snabb och trevlig att ha och göra med. Köpet gjordes upp via mailkontakt och leveransen tog bara 2 dagar.
I valet och kvalet hur lång ramp jag skulle köpa och vilken konstellation vitt/blått föll valet efter lite råd och rön på en 60cm med ration 4/1 – vita/blå. Totalt 18x1w dioder, 15 vita på 12000 kelvin och 3 blå på 450-470 nm. Alltså ganska så svalt och djupvattenlikt ljus, åt saltburkshållet till. Ser man på bilder och filmer från Tanganyika (och Malawi) ser man att vattnet ofta drar åt det blå hållet ute på djupare öppet vatten. Så ett kallare ljus känns helt biotopriktigt. Dessutom ville jag få det lite mörkare ut mot kanterna för att förstärka känslan av djup och klippskreva. Till det här funkade 60cm helt enkelt utmärkt perfekt att återskapa. Visste inte helt säkert vad jag behövde för att uppnå den hör effekten, men det blev i princip bulls eye. Möjligen något lite mer ljus och åt lite röda nyansen att spela med. Så framöver kanske jag kommer att komplettera med en vit/röd kombination. Enbart för den lilla, lilla extra piffen. Nördigt så det förslår.
Jag har nämligen försett mig med den förnäma möjligheten att kunna styra ljusflödet med en ”controller”. Så mer ljus behöver inte betyda mer, än bara lite, eller mycket. En eller två LED ramper betyder alltså inte per automatik dubbelt så mycket ljus, annat om jag vill uppnå det. Dessutom kan jag numera styra ljusflödets intensitet med fem olika scenarier under dagen. Det sägs att controllern även ska kunna programmeras för soluppgång och solnedgång med upp till 1 timmes fördröjning till max/min. Men jag har inte lyckats klura ut hur tusan man gör det än. Tyvärr enda minuset i det här paketet – att controlletn är jvlgt opedagogisk och jag tvivlar på att den där solupp och nedgången verkligen finns där. Nu när jag väl lyckats programmera dagscykler är jag däremot väldigt belåten och ser faktiskt ett större mervärde i den funktionen än sol upp/ned, att jag inte bryr mig om det faktiskt. Att kunna styra ljusintensiteten är både snyggt och praktiskt. Naturligtvis går det att styra ljuset manuellt efter önskemål när helst man känner för det också, med hjälp av en liten fjärrkontroll. På 10% av max ser det ut som sen kväll med solupplyst horisont och månen har börjat reflektera sitt svala sken. Har dock fortfarande mitt blå nattljus igång framåt småtimmarna efter att ljuset slocknat.
Monteringen var ett litet tänk och tänk och fundera innan det lös till i huvet på mig hur jag kunde göra, det enkelt för mig dock enbart provisoriskt, men väldigt smart, om jag får tycka det själv. Fast jag var beroende av ”man tager vad man haver” eftersom jag inte kunde komma fram till hur jag ville lösa det och eventuellt behöva köpa för ting. Helst ville jag komma på enklast möjliga – att behålla befintliga rampsystemet med luckor och allt. Annars är ett framtida mål sannolikt att bygga en helt ny ramp, eller modifiera den befintliga. Det blev en variant av det sistnämnda tills vidare.
– Bort med främre lysröret, plugga igen hållarna med ett perfekt passande plaströr i vardera ände snittade med skåror, en tillsågad gardinstång nedstoppad i skårorna på plaströren och buntband som stabiliserar. Och två buntband som håller fast LEDrampen i gardinstången – justerbar i längsled och lite vinklingsbar i via plaströren i lysrörshållarna. Funkar perfekt och befintliga rampen är helt intakt.
Det är ganska fantastiskt att det kan komma så mycket ljus från en så lite kompakt LED armatur. Ok för krävande växtakvarister räcker det sannolikt inte, utan då behövs kanske både två och en till. Plus inslag av rött färgspektrum, men vit/röd kombo finns också, liksom varmare kelvin för den som önskar det. Men till biotoper som saknar eller dekoreras med inte särskilt krävande växter som Javaormbunkar, Anubias osv räcker det här ljuset gott och väl. Jag mäter ljuskvalitet i ögonfröjds kudos och mätt och mått på den skalan ligger den här LEDen i toppklass. Mätt i andra siffror så är en annan stor fördel elförbrukningen. Mina två T8 rör drog tillsammans 76 watt. Den här LED rampen drar 18 watt – en vinst både för mig och miljön.
Nu sitter jag här och glor så ögonen tåras så fort jag får chansen, och känns som jag inte kan få nog av hur underbart vackert ljus kan se ut. Jämfört med hur vanligt lysrörsljus ser ut är det här trolsk magi. Ljuset lever och allt i akvariet ser mer levande ut, inte bara fiskarnas färg, mönster och nyanser kommer fram på ett helt annat sätt. Allt ser organiskt ut, krispigt, kontrastrikt och gnistrar som kristall. Vattnet ser klarare och friskare ut och ytvattnets rörelser glittrar och dansar över sand, stenar och klippbakgrunden.
En bild på Paracyprichromis nigripinnis ”Blue Neon” som får en helt annan lyster i det här LEDljuset. Det här är ljuset för nigripinnisar, helt klart. Med en tint av LED med rött inslag kan jag ana det optimala ljuset för denna fisk. Märkligt nog och trots det svala ljuset och snålt inslag av rött i ljuset lyser dess röda bottenfärg igenom.
Före och efter bilder – Övre bilden: Lysrör, Sera Brilliant Daylight 6000k och Sylvania Aquastar 10.000k. Totalt 76 watt.
Nedre bilden: JMB ip68 Aqualight 4/1 (vit/blå) – 12.000k och 460-470nm. 18 watt
Lysrör sprider ljuset vilt omkring sig i alla riktningar. En reflektor fokuserar och förbättrar ljuset påtagligt, men inte i närheten av hur ett bra LEDljus kan. Med LED riktas ljuset distinkt och faller mer likt solens strålar ner i vattnet. Lysrörsljus blir ofta ganska platt, livlöst och tråkigt. Enda nackdelen, som dock kan vändas till fördel, är att LED saknar samma breda spektrum som lysrör kan erbjuda. LED har ganska snävt färgspektrum, så 12000k har inte alls samma omfång som ett likvärdigt lysrör kan uppnå. Tex kan sällan enbart vita dioder uppfylla växternas behov fullt ut eftersom det kommer saknas tillräckligt mycket av rött och blått. Därför brukar LED armaturer ofta kompletteras med färgade dioder med önskvärda våglängder. Fördelen med detta är att färgspektrat peakar precis inom det omfånget där tex växter eller vissa koraller behöver för optimal utveckling. Samtidigt som ”onödigt” färgspektrum skalas ner – ljus som faktiskt kan ha onödigt positiv effekt på diverse alger som man inte vill gynna. Inte ovanligt att LED belysta kar faktiskt får mindre problem med alger (LED optimerat för akvariebruk) just för att våglängderna är snävare. Alger är dock inte bara av ondo och en kontrollerad etablering av vissa alger är enbart positivt och önskvärt ibland. Själv vill jag ha lite symbiotisk tillväxt av sunda alger i mitt kar. Det ligger tex i mina hästnosars natur att beta alger och dom behöver det för optimalt välbefinnande. Sen tycker jag att viss algtillväxt i karet enbart är snyggt och ser mer naturligt levande ut. Återstår att se hur det här ljuset inverkar algtillväxten. Har dock redan nu märkt att de mindre önskvärda algerna åt cyano och slemhållet (dock inte någon nämnvärt störande omfattning) har börjat backa och försvinna – så den sorten trivs uppenbarligen inte så bra under det här ljuset. Hur min javaormbunke kommer att trivas återstår att se. Vallisnerian bryr jag mig inte om, den ska bort sen ändå, dock intressant att se hur den kommer trivas (behåller ett tag till för att notera trivseln).
En fördel och nackdel med LED är påtagligt lägre värmeutveckling. Vilket betyder att mer ljus per watt och mindre energispill i form av värme – mer energieffektivt. Det här är bra i kar som kräver mycket ljus, som tex krävande växtkar och saltvatten med ljuskrävande koraller. I mindre ljuskrävande kar däremot betyder det mindre uppvärmning på köpet. Visserligen har jag noterat lite temperaturfall nu under vintern och tänkt skaffa en värmare oavsett (brukar hålla sig på ca 24 grader utan extra värmekälla), men efter att jag körde igång med LEDljuset började temperaturen krypa under 23 grader. Så det blev att investera i en värmare. Passade då på att lyxa till miljön för fiskarna och höjde till ca 26 grader. Ljuset och värmeökningen har trollat fram ett betydligt livligare och mer intressant beteende hos fisken efter detta.
Som den uppmärksamme du nu är noterade du säkert att jag nämnde ”produktnamn” tidigare. JMB tillverkas nämligen vare sig i Holland eller är något märke på LED belysningen. Det är enbart ett företagsnamn som kallar en produktlösning tillverkad efter specifika önskemål, för JMB. Belysningen kommer, inte särskilt överraskande, från Kina ursprungligen och tillverkas av ett företag som heter Jiangjing som är specialiserade på belysning inom en rad områden, bland annat akvaristik. Vilket inte på något sätt förändrar produktens kvalité. Det är ofta så hör det funkar. En snabb titt på alla LED lösningar och du kommer snart notera att många olika märken och modeller med största sannolikhet kommer från några samma fabriker som fått olika namn och kanske lite olika utföranden. Beställningsjobb helt enkelt.
Det här blev jag varse om och blev nyfiken på när jag fick ett meddelande från en person i gruppen Akvarister 2.0 på Facebook. Det visade sig senare att den här personen driver ett mindre akvarieföretag som heter Akvarieplantor.se Akvarieplantor.seoch han säljer i princip samma LEDbelysning, bara i något annorlunda utförande. Fast i namnlöst utförande och betydligt mycket billigare dessutom. Dock inte just det utförandet jag ville ha. Kanske kan det vara så att JMB som märke köpt specifika lösningar som skiljer sig från grundutförandet och därför något lite dyrare, inklusive att då JMB som produktnamn och företag vill tjäna lite pengar på det också. Något som varken stör mig eller känns konstigt. Sånt är konsumentlivet. Trots några hundralappar mer är jag mer än nöjd med just det ljuset jag fått, ångrar inget och värt vartenda öre.
LED is da shit! 😉 Några korta klipp på fiskarna och karet i nya vackra LEDljuset. Tyvärr försvinner en hel del av det högkvalitativa intrycket bort i kameran (filmat med iPhone) och ytterligare försvinner i videoprocessen. Så det här visar bara knappt halva intrycket hur snyggt och läckert ljuset faktiskt ser ut i verkligheten.
Dom hann bli någon vecka, ynglen. Sen försvann dom snabbt till antal. Tre överlevde hyffsat länge och växte till sig lite, sen var dom också puts väck en vacker dag. Förlustens orsak avslöjades aldrig, men Altosarna var med största sannolikhet en starkt bidragande orsak. Somliga kanske frivilligt gav sig iväg på egna äventyr. Vem vet, en vacker dag kanske nån skicklig överlevare plötsligt tittar fram. Andra bidragande orsaker kan vara den konkurrerande hannen. Han körde lite räder emellanåt och det är ju ett ganska typiskt vilddjursbeteende att vilja göra sig av med en konkurrerande hanes avkomma, försöka locka till sig den fertila honan och säkra sin egen fortplantning istället. Just den här hannen saknade dessutom en intresserad hona, eller verkade inte helt nöjd med den som fanns tillgänglig. Det kan också vara så att föräldrarna helt enkelt inte är tillräckligt mogna i sin förmåga att hantera sina yngel ännu. Kanske var det så att en ny kull kändes mer intressant. För i ungefär samma stund som ynglen försvann verkar det helt tydligt uppenbart att en ny äggläggning har skett rum – med tanke på deras närvaro och beteende i och kring snäckan. Så nu verkar alltså en ett ny kull och ett nytt försök på G. Lustigt nog verkade det klicka till mellan den ensamma hannen ungefär samtidigt, helt plötsligt. Ingen av dom har riktigt velat fatta tycke för varann alls innan. Nu är det helt klart en omgång yngel på gång även där. Kul.
Det här har triggat igång ett högintensivt spänningsläge mellan hannarna och härom dagen rök dom ihop rejält så sanden yrde. Runt 20 minuter höll fighten på, och det var allt annat än en uppvisning att bara vinna öra att framstå som störst bäst och vackrast. Det här var en kamp på liv och död eller i bästa fall – far åt helsike och lämna min sjö. Ingen ville ge sig. Den ena är helt klart starkare, egentligen, men den andre är sanslöst uthållig och envis. Två sorters styrkor som jämnade ut slaget till en jämn och brutalt hård kamp dör båda två vägrade att ge sig. Ett tag var jag nästan övertygad om att någon av dom skulle dö om ingen gav sig. Men… det slutade med att båda två gav upp. Dom orkade helt enkelt inte mer och återvände till var sitt revir totalt utmattade och rejält tilltuffsade. Därefter har det vart lugnt och dom har återhämtat sig fint, ser pigga och välmående ut.
Jomenvisst var det så. Efter 10-11 dagar (är ju inte helt bombus på när leken skedde) så började några yngel titta ut. Och inte bara försiktigt tittut. Rätt vågade och nyfikna. Dom gör små utstickare titt som tätt och en del har vandrat fram och tillbaka mellan snäckan och en grotta under en sten intill som hanen grävt ut. Då och då flyger morsan in och ser till att dom små tar sig djupt in i snäckan. Säkert en läroplan som hon ser till att lära ut vid fara, så att dom lär sig att söka skydd och trygghet snabbt. Hannen gör samma sak med honan. Sedan vad hannen gör när han ger sig in i snäckan vet jag inte, men honan blir fly förbannad när han gör det. Hannar ska man inte lita på helt och hållet. Även om dom försvarar reviret kan dom få för sig att käka upp yngel. Riktigt vad som triggar detta beteende vet man inte alltid. Men önskan om mer lek och bort med dom kan vara en anledning – som spårar ur. Det är ju bra om ungarna hinner växa till sig och klara sig hyffsat bra innan nya ska till. Annars skiter ju sig fortplantningsstrategin.
Små, små muppar. Frugan tycker dom liknar Beaker i mupparna, och det är väl ingen dum liknelse 😉
Andra hot är naturligtvis andra invånare, som ser en påse godis ligga där med mumsiga små troll i. Hästnosarna utgör knappast någon överhängande fara, men skulle säkert inte tacka nej om det kom ett litet yngel framför näsan. Däremot verkar dom inte nämnvärt intresserade av att sno åt sig några yngel. Även om dom ilsket jagas bort när dom kommer för nära så accepteras dom förvånandsvärt bra av Ocullatusarna när dom håller till kring, och ibland i, reviret. Altosarna däremot är ett riktigt hot som Ocullatusarna tar på största blodiga allvar. Altosar är rovdjur och yngel är en maträtt som värderas högt. Det är mer än inte sannolikt att ett och annat, kanske alla hamnar i ett Altosgap i slutändan. Tråkigt, men sån är verkligheten, i verkligheten också.
Här spöar Ocullatushanen upp Altosen
Det har inte undgått den ena av Altosarna (den som jag tror kan vara hanen) att det finns yngel i snäckan. Det roliga i det hela är trots allt att han visar sig mer än någonsin nu. Han är den som alltid varit väldigt försiktig, smyger omkring i kulisserna och helst inte visar sig mer än nödvändigt. Att låta sig fotograferas är något som varit näst intill lögn i helsike. Så fort kameran kommer fram glider han undan och tittar ut i en skreva med ett hånflin – trodde du va… Men nu när det vankas levande yngel så håller han sig inte borta längre stunder. Men det är en tuff uppgift att försöka sno yngel. Ocellatusarna försvarar sina yngel brutalt ilsket och Altosen har ingen egentlig chans. Annat om han försöker knö sig förbi barrikaden och genomlida getingattacken. Han har försökt den taktiken, men tvingas till slut backa. Den vanligaste metoden är smygjagartaktiken – att på typiskt Altosmanér extremt långsamt närma sig bytet. Det här är rätt effektivt eftersom det långsamma närmandet tydligen är lite klurigt att uppfatta som ett tydligt direkt hot. Dom liksom smälter in i omgivningen och bara finns där. Fast Ocellatusarna brukar genomskåda även det här, när han väl kommit för nära. Enda taktiken som funkat är den desperata blixtattacken, och då går det fort, och det funkar. Har inte sett om han lyckats få sig nåt och motattacken låter inte dröja. Vid ett tillfälle såg jag en sån här attack, där Altosen kom hela vägen fram till snäckan och lyckades få in gapet i öppningen. Gick fort som satan, sen for han tillbaka till sitt igen. Han passade på att vänta ut ett läge när hanen inte var i sitt revir och honan var lite ouppmärksam lite för långt ifrån snäckan. Dramatiskt och grymt spännande skådespel det här. Fast jag vill ju att Ocullatusarna ska vinna förståss.
Hade jag haft ett yngelkar redo kanske jag hade passat på att lyfta upp snäckan och låta dom växa upp själva. Eftersom dom flyr in i snäckan är dom lättfångade och inte helt omöjligt hade jag fått med honan också. Då hade jag kunnat följa yngelvården dessutom. Men nu är ödet i deras egna förmåga att hålla reviret och försvara det mot inkräktare. Förr eller senare kommer dock även föräldrarna att bli ett hot, när dom inte anser sig vilja behöva ta hand om dom mer och föser iväg dom. Då är det överlevnad på tu man hand efter bästa förmåga som gäller. Jag har dock inga större förväntningar att dom kommer klara sig, men inte omöjligt. Finns en del bra gömmor i karet att smyga omkring och hålla hus. Faktum kvarstår dock, Altosar är mästare på att söka upp och komma åt i extremt trånga öppningar.
Mera film. Den här gången på mina hästnäser – Eretmodus Marksmithi. Inget märkvärdigt alls som händer egentligen, utan simmar omkring och ser sig om. Vid ett par tillfällen kommer dom in på Calvus-revir så dom får man också en glimt av några kortare stunder.
Lite film på L. Ocellatus när honorna ryker ihop. Hannarna småbråkar bara ibland och kör mest uppvisningshot, med ett å annat tjuvnyp. Honorna däremot är betydligt vassare mot varann. Alfahonan vinner alltid kamperna men betahonan ger sig inte och försöker då och då att utmana henne. Men jag har bara sett dom bråka så här intensivt fysiskt en gång. Alfa- och betahannen verkar mer tillfreds med ordningen. Faktiskt tror jag att bägge uppfattar sig som den regerande kungen, fast på var sitt håll. Beta hannen får regera fritt rätt nära Alfahannen. Men man ser vem som är starkast när det gäller.
Nästa film är en av hannarna (betahannen) i full färd att justera och fixa med sitt nygamla snäckskal. Jag flyttade på ett av dom då det verkar som om han vill vara närmare honorna som slagit sig ner omkring alfahannens revir (nja, betahonan har egentligen inte funnit nåt fredat revirområde utan driver mer omkring där hon helst vill, men inte riktigt får vara). Får känslan av att även om hannarna håller revir och inte tillåter andra hannar i det, så verkar dom gilla att ha dom nära varandra. Förut simmade betahannen mest omkring och höll ett slags strövområde och grävde bara högst sporadiskt vid dom lediga snäckorna i andra ändan av karet. Slutade med att jag flyttade båda två. Nu gräver och donar han konstant med snäckorna. För det verkar inte bara vara så att en snäcka duger. Bägge hannarna har två som dom hela tiden växlar emellan – städar, flyttar, ändrar – gräver ner (gömmer), börjar om på den andre, ibland bägge snäckorna samtidigt. Så håller dom på, hela tiden. Snäckan på filmen var nedgrävd och gömd under sanden när jag kom hem från jobbet.
the Spacelake Aqvarium 