Andra halvlek och spelarbyte – och ett unikt filmklipp

Jag hade inte bara turen att råka se när mina hästnosar lekte. Jag råkade ha ännu mer tur att råka se när honan växlade över de små ynglen honan ruvat på till hanen, som nu tar över munruvarvården. Elfte dagen efter lek inträffade denna underbart intressanta händelse, som tydligen är få förunnat att få se. Även om jag har haft lite extra koll senaste dagarna så var ju inte chansen så jättestor att jag skulle få se det ändå. Borta hela dagar, träning och allt annat vardagligt gör ju att mycket kan hända emellan tid för betraktelser.

En larv, ett yngel i det fria precis när det är spottat innan hanen tar det i sin mun.

Under hur lång tid det hela pågick är jag lite osäker på. Först tänkte jag bara i tid då jag faktiskt insåg att det hände något udda och avvikande och betraktade skådespelet. Senare med lite reflektioner i backspegeln har jag kanske möblerat om lite i tid och rum. Hur som helst, när väl proceduren var uppenbar var det på sätt och vis väldigt likt hur dom betedde sig under leken. Väldigt diskret och stillsamt – i det stora hela, vid själva överlämnandet. Däremellan däremot, styrde och ställde honan med dominant, ja nästan aggressiv attityd gentemot hanen och såg mer eller mindre irriterad och förbannad ut på hanen. Ungefär som ”gubbjävel, fattar du inte eller, det är din tur att passa ungarna nu – allihop!” Hon for runt som ett yrväder och stångade till honom. Hanen såg ut som ett förvirrat frågetecken som försökte göra sitt bästa att behaga sin kvinna. Sen blev det plötsligt ömsint kärleksfullt och harmoniskt en stund när en utspottning var på gång.

Men det dröjde långt mellan spottningarna emellanåt. Tidvis kom två, tre ganska nära inpå. Ibland tog det åtskilliga minuter och såg ut att vara över. Antagligen upplevde dom javaormbunkens bladverk som trygg och säker plats för överlämnandet, för det var bara där dom utförde proceduren. Bra val för mig då det innebar första parkett och full insyn. Dom andra fiskarna lade inte märke alls till vad som skedde. Även om det var väldigt tydligt när honan gjorde sig redo för att spotta så var det inte lätt att räkna ut och ibland kunde hon avbryta processen och invänta nytt tillfälle. Och även om beteendet hade ett visst mönster kunde det bli utdraget och avvaktande. Överlämnandet föregicks av dels lite aggressivt bufflande mot hanen, men desto mer uppvaktande uppvisning, som påminde mycket om lek. Och när det var dags ställde hon sig diagonalt med nosen neråt, skakade med kroppen och liksom i en kräkliknande rörelse spottade hon ut ett yngel (eller larv tror jag de mer rätt och riktigt kallas i detta stadie), som hanen snabbt snappade upp. Följt av diskret ”låtsas som det regnar”.

Lyckades efter en längre stunds förtrollande betraktelse väckas av en tanke som knackade i huvet – För tusan, filma! Det var inte lätt att tajma och tog åtskilliga försök att pricka rätt. Har lite snålt med utrymme på mobilen så det fanns inte plats att låta kameran rulla på, utan fick bli många korta omtagningar tills det blev bulls eye. Att fånga det här på film har jag fått reda på, är tydligen ganska unikt. Ja nästan så att det inte finns. Vilket känns helt otroligt fantastiskt i så fall. Så håll till godo, om än väldigt kort sekvens.

Egentligen tror jag att det här pågick under betydligt längre tid än jag först trodde. När jag kom hem från jobbet denna dag och började med att mata fiskarna, blev jag först lite besviken – attans, hon har droppat tugget. För hon åt lite mer än vanligt (hon har kunnat äta lite sporadiskt vid matning ändå) och såg lite mindre rund ut om hakan och kinderna. Ja, ja tänkte jag. Inte ovanligt att det krävs några försök innan det lyckas. Däremot tyckter jag mig minnas nu i efterhand att hannen inte betedde sug lika glupskt som vanligt. Lite försiktig på ett sätt som inte kändes helt normalt. Tänkte dock inte så mycket på det just då utan stirrade mig mest blind på det faktum att honan troligen misslyckats. Nu efteråt är jag ganska säker på att dom faktiskt redan hade påbörjat överväxlingen redan då. Vilket innebär att det här var nåt som kanske fortgick sakta men säkert under flera timmar.

Helt fantastiskt intressant och rolig betraktelse och en höjdpunkt i min akvaristiska historia i en klass för sig – nördigt värre, men så är det.

tuggande Hästnos och andra galna småyngel

Jomenvisst, samma kväll som föregående inlägg skrevs slog mina hästnosar till och började plötsligt leka. Inte bara flirta runt som dom brukar. Onej, nu lektes det på riktigt. Diskret, nästan omärkbart. Egentligen var det väl bara turen att jag råkade lägga märke till deras aktivitet och notera att det såg lite annorlunda ut. Väldigt hemlighetsfullt. Leken skedde i/på ”klippsprånget” som jag kallar skrevan i bakgrunden. Det är här dom har sitt ”basecamp” och verkar känna sig som hemma. Även om i princip hela karet är deras lekstuga. Härifrån har dom bra utsikt över karet samtidigt som insikten är begränsad från nyfikna Altosar och ilskna snäcklekare. Paracyprisarna är harmlöst mindre intresserade men om, så händer det att hästnosarna jagar väck dom emellanåt när dom är för mycket i skrevan. Annars så lever dom harmoniskt tillsammans. Ganska naturligt val av tillhåll för lek med andra ord.

Leken tog sin tid och inget som dom bara slätade över. En, två diskreta cirkulerande kring varandra och sedan låg dom där stillsamt en stund ömsom simmade hanen iväg en sväng och återkom. Sådär höll dom på ett bra tag innan akten avslutades. Första gången brukar vara svår att få nåt resultat av. För det mesta brukar det bara ta nån dag sen är rommen borta och allt är som vanligt igen. Nu har hon gått en vecka och tuggar än. Det verkar väldigt lovande, men jag har inga jättestora förväntningar. Det är en uthållighetsprövning som kan ta tid för en förstagångsruvare att lära sig hantera innan det funkar hela vägen. Sedan kommer nästa kritiska ögonblick. Eretmodus är biparantala munruvare, dvs båda föräldrarna delar på vårdnaden och med tiden kommer dom att byta med varandra så att hannen fortsätter med ruvningen i ett senare skede. Därefter när det är dags att ”spotta” för första gången kommer dom att dela på munruvningen sinsemellan. Att se en sån här växling hade vart kul, men kräver tur att bevittna just när det sker.

En mycket liten kort filmsnutt på leken

Hur jag gör om det blir yngel vet jag inte riktigt än. Skulle gärna vilja driva upp dom, men att fånga in dom kan bli ett större bekymmer än jag orkar genomleva. Inte bara för mig, det kan bli ett riskabelt stressmoment för hästnosarna också. Mitt kar är inte riktigt gjort för att lätt fånga in fisk precis. Något jag var och är väl medveten om att det är som det är. Har fått tips om att ett rör kan funka som gömma och fälla för att få upp ruvaren och yngel utan jakt. Vi får se hur det går och blir. Tror inte det är så värst stor kull därinne i munnen. För det otränade ögat syns ingen större skillnad på bilden däruppe, men lite bullig är hon om strupen. Däremot märker man det tydligt live när hon tumblar runt rommen därinne, och hennes frustrerande vilja att äta när det är matdags men på sin höjd bara lyckas få in nått enstaka småkorn ibland.

Andra som leker desto oftare, mest hela tiden. Är mina snäcklekare. Så långt har kullarna decimerats till ingenting, men hela tiden blivit fler, större och levt längre för varje gång. Den här gången verkar båda parens kullar överlevt såpass länge och börjat bli såpass stora att dom ser ut att överleva. Visserligen väldigt kul, men… samtidigt har jag ingen lust att få ett kar fullt av ilskna små ocellatusar. Det kommer förr eller senare leda till kaos om dom skulle etablera sig. Så, jag försökte suga upp dom och har nu spottat ut dom i ett yngelkar där dom får växa upp och till sig för sig själva. Men alla gick inte att fånga in tydligen. Några av dom större var helt enkelt för jäkla skickliga på att smita undan och gömma sig. Så det går fortfarande runt 6-7 yngel kvar i stora burken, som jag får försöka göra nåt åt vid senare tillfälle. Vill inte böka och störa mer än nödvändigt, mest för hästnosarnas skull. Intressant är dock att se hur små dom än är, så ser man redan tendenserna hur deras beteende och temperament är redan – typiskt snäcklekar beteende. Framför allt hos en av dom. Även om jag omöjligen kan påstå att jag vet något om könet på denna är jag rätt säker på att den tokigaste av dom är en hane. Han, och därför har jag döpt han till Hans, har redan börjat visa sitt släktdrag, vilket är skrämmande likt sin far – storhetsvansinne och ilsk. Hans är kanske bara dryga centimetern i skrivande stund men jagar redan resolut ut alla andra småyngel som kommer in en snäcka som han tydligen tycker sig äga. Vid ett tillfälle gjorde han till och med utfall mot sin morsa – snacka om kaxig.

HästnosFilm

Mera film. Den här gången på mina hästnäser – Eretmodus Marksmithi. Inget märkvärdigt alls som händer egentligen, utan simmar omkring och ser sig om. Vid ett par tillfällen kommer dom in på Calvus-revir så dom får man också en glimt av några kortare stunder.