tuggande Hästnos och andra galna småyngel

Jomenvisst, samma kväll som föregående inlägg skrevs slog mina hästnosar till och började plötsligt leka. Inte bara flirta runt som dom brukar. Onej, nu lektes det på riktigt. Diskret, nästan omärkbart. Egentligen var det väl bara turen att jag råkade lägga märke till deras aktivitet och notera att det såg lite annorlunda ut. Väldigt hemlighetsfullt. Leken skedde i/på ”klippsprånget” som jag kallar skrevan i bakgrunden. Det är här dom har sitt ”basecamp” och verkar känna sig som hemma. Även om i princip hela karet är deras lekstuga. Härifrån har dom bra utsikt över karet samtidigt som insikten är begränsad från nyfikna Altosar och ilskna snäcklekare. Paracyprisarna är harmlöst mindre intresserade men om, så händer det att hästnosarna jagar väck dom emellanåt när dom är för mycket i skrevan. Annars så lever dom harmoniskt tillsammans. Ganska naturligt val av tillhåll för lek med andra ord.

Leken tog sin tid och inget som dom bara slätade över. En, två diskreta cirkulerande kring varandra och sedan låg dom där stillsamt en stund ömsom simmade hanen iväg en sväng och återkom. Sådär höll dom på ett bra tag innan akten avslutades. Första gången brukar vara svår att få nåt resultat av. För det mesta brukar det bara ta nån dag sen är rommen borta och allt är som vanligt igen. Nu har hon gått en vecka och tuggar än. Det verkar väldigt lovande, men jag har inga jättestora förväntningar. Det är en uthållighetsprövning som kan ta tid för en förstagångsruvare att lära sig hantera innan det funkar hela vägen. Sedan kommer nästa kritiska ögonblick. Eretmodus är biparantala munruvare, dvs båda föräldrarna delar på vårdnaden och med tiden kommer dom att byta med varandra så att hannen fortsätter med ruvningen i ett senare skede. Därefter när det är dags att ”spotta” för första gången kommer dom att dela på munruvningen sinsemellan. Att se en sån här växling hade vart kul, men kräver tur att bevittna just när det sker.

En mycket liten kort filmsnutt på leken

Hur jag gör om det blir yngel vet jag inte riktigt än. Skulle gärna vilja driva upp dom, men att fånga in dom kan bli ett större bekymmer än jag orkar genomleva. Inte bara för mig, det kan bli ett riskabelt stressmoment för hästnosarna också. Mitt kar är inte riktigt gjort för att lätt fånga in fisk precis. Något jag var och är väl medveten om att det är som det är. Har fått tips om att ett rör kan funka som gömma och fälla för att få upp ruvaren och yngel utan jakt. Vi får se hur det går och blir. Tror inte det är så värst stor kull därinne i munnen. För det otränade ögat syns ingen större skillnad på bilden däruppe, men lite bullig är hon om strupen. Däremot märker man det tydligt live när hon tumblar runt rommen därinne, och hennes frustrerande vilja att äta när det är matdags men på sin höjd bara lyckas få in nått enstaka småkorn ibland.

Andra som leker desto oftare, mest hela tiden. Är mina snäcklekare. Så långt har kullarna decimerats till ingenting, men hela tiden blivit fler, större och levt längre för varje gång. Den här gången verkar båda parens kullar överlevt såpass länge och börjat bli såpass stora att dom ser ut att överleva. Visserligen väldigt kul, men… samtidigt har jag ingen lust att få ett kar fullt av ilskna små ocellatusar. Det kommer förr eller senare leda till kaos om dom skulle etablera sig. Så, jag försökte suga upp dom och har nu spottat ut dom i ett yngelkar där dom får växa upp och till sig för sig själva. Men alla gick inte att fånga in tydligen. Några av dom större var helt enkelt för jäkla skickliga på att smita undan och gömma sig. Så det går fortfarande runt 6-7 yngel kvar i stora burken, som jag får försöka göra nåt åt vid senare tillfälle. Vill inte böka och störa mer än nödvändigt, mest för hästnosarnas skull. Intressant är dock att se hur små dom än är, så ser man redan tendenserna hur deras beteende och temperament är redan – typiskt snäcklekar beteende. Framför allt hos en av dom. Även om jag omöjligen kan påstå att jag vet något om könet på denna är jag rätt säker på att den tokigaste av dom är en hane. Han, och därför har jag döpt han till Hans, har redan börjat visa sitt släktdrag, vilket är skrämmande likt sin far – storhetsvansinne och ilsk. Hans är kanske bara dryga centimetern i skrivande stund men jagar redan resolut ut alla andra småyngel som kommer in en snäcka som han tydligen tycker sig äga. Vid ett tillfälle gjorde han till och med utfall mot sin morsa – snacka om kaxig.