tuggande Hästnos och andra galna småyngel

Jomenvisst, samma kväll som föregående inlägg skrevs slog mina hästnosar till och började plötsligt leka. Inte bara flirta runt som dom brukar. Onej, nu lektes det på riktigt. Diskret, nästan omärkbart. Egentligen var det väl bara turen att jag råkade lägga märke till deras aktivitet och notera att det såg lite annorlunda ut. Väldigt hemlighetsfullt. Leken skedde i/på ”klippsprånget” som jag kallar skrevan i bakgrunden. Det är här dom har sitt ”basecamp” och verkar känna sig som hemma. Även om i princip hela karet är deras lekstuga. Härifrån har dom bra utsikt över karet samtidigt som insikten är begränsad från nyfikna Altosar och ilskna snäcklekare. Paracyprisarna är harmlöst mindre intresserade men om, så händer det att hästnosarna jagar väck dom emellanåt när dom är för mycket i skrevan. Annars så lever dom harmoniskt tillsammans. Ganska naturligt val av tillhåll för lek med andra ord.

Leken tog sin tid och inget som dom bara slätade över. En, två diskreta cirkulerande kring varandra och sedan låg dom där stillsamt en stund ömsom simmade hanen iväg en sväng och återkom. Sådär höll dom på ett bra tag innan akten avslutades. Första gången brukar vara svår att få nåt resultat av. För det mesta brukar det bara ta nån dag sen är rommen borta och allt är som vanligt igen. Nu har hon gått en vecka och tuggar än. Det verkar väldigt lovande, men jag har inga jättestora förväntningar. Det är en uthållighetsprövning som kan ta tid för en förstagångsruvare att lära sig hantera innan det funkar hela vägen. Sedan kommer nästa kritiska ögonblick. Eretmodus är biparantala munruvare, dvs båda föräldrarna delar på vårdnaden och med tiden kommer dom att byta med varandra så att hannen fortsätter med ruvningen i ett senare skede. Därefter när det är dags att ”spotta” för första gången kommer dom att dela på munruvningen sinsemellan. Att se en sån här växling hade vart kul, men kräver tur att bevittna just när det sker.

En mycket liten kort filmsnutt på leken

Hur jag gör om det blir yngel vet jag inte riktigt än. Skulle gärna vilja driva upp dom, men att fånga in dom kan bli ett större bekymmer än jag orkar genomleva. Inte bara för mig, det kan bli ett riskabelt stressmoment för hästnosarna också. Mitt kar är inte riktigt gjort för att lätt fånga in fisk precis. Något jag var och är väl medveten om att det är som det är. Har fått tips om att ett rör kan funka som gömma och fälla för att få upp ruvaren och yngel utan jakt. Vi får se hur det går och blir. Tror inte det är så värst stor kull därinne i munnen. För det otränade ögat syns ingen större skillnad på bilden däruppe, men lite bullig är hon om strupen. Däremot märker man det tydligt live när hon tumblar runt rommen därinne, och hennes frustrerande vilja att äta när det är matdags men på sin höjd bara lyckas få in nått enstaka småkorn ibland.

Andra som leker desto oftare, mest hela tiden. Är mina snäcklekare. Så långt har kullarna decimerats till ingenting, men hela tiden blivit fler, större och levt längre för varje gång. Den här gången verkar båda parens kullar överlevt såpass länge och börjat bli såpass stora att dom ser ut att överleva. Visserligen väldigt kul, men… samtidigt har jag ingen lust att få ett kar fullt av ilskna små ocellatusar. Det kommer förr eller senare leda till kaos om dom skulle etablera sig. Så, jag försökte suga upp dom och har nu spottat ut dom i ett yngelkar där dom får växa upp och till sig för sig själva. Men alla gick inte att fånga in tydligen. Några av dom större var helt enkelt för jäkla skickliga på att smita undan och gömma sig. Så det går fortfarande runt 6-7 yngel kvar i stora burken, som jag får försöka göra nåt åt vid senare tillfälle. Vill inte böka och störa mer än nödvändigt, mest för hästnosarnas skull. Intressant är dock att se hur små dom än är, så ser man redan tendenserna hur deras beteende och temperament är redan – typiskt snäcklekar beteende. Framför allt hos en av dom. Även om jag omöjligen kan påstå att jag vet något om könet på denna är jag rätt säker på att den tokigaste av dom är en hane. Han, och därför har jag döpt han till Hans, har redan börjat visa sitt släktdrag, vilket är skrämmande likt sin far – storhetsvansinne och ilsk. Hans är kanske bara dryga centimetern i skrivande stund men jagar redan resolut ut alla andra småyngel som kommer in en snäcka som han tydligen tycker sig äga. Vid ett tillfälle gjorde han till och med utfall mot sin morsa – snacka om kaxig.

FightClub

Dom hann bli någon vecka, ynglen. Sen försvann dom snabbt till antal. Tre överlevde hyffsat länge och växte till sig lite, sen var dom också puts väck en vacker dag. Förlustens orsak avslöjades aldrig, men Altosarna var med största sannolikhet en starkt bidragande orsak. Somliga kanske frivilligt gav sig iväg på egna äventyr. Vem vet, en vacker dag kanske nån skicklig överlevare plötsligt tittar fram. Andra bidragande orsaker kan vara den konkurrerande hannen. Han körde lite räder emellanåt och det är ju ett ganska typiskt vilddjursbeteende att vilja göra sig av med en konkurrerande hanes avkomma, försöka locka till sig den fertila honan och säkra sin egen fortplantning istället. Just den här hannen saknade dessutom en intresserad hona, eller verkade inte helt nöjd med den som fanns tillgänglig. Det kan också vara så att föräldrarna helt enkelt inte är tillräckligt mogna i sin förmåga att hantera sina yngel ännu. Kanske var det så att en ny kull kändes mer intressant. För i ungefär samma stund som ynglen försvann verkar det helt tydligt uppenbart att en ny äggläggning har skett rum – med tanke på deras närvaro och beteende i och kring snäckan. Så nu verkar alltså en ett ny kull och ett nytt försök på G. Lustigt nog verkade det klicka till mellan den ensamma hannen ungefär samtidigt, helt plötsligt. Ingen av dom har riktigt velat fatta tycke för varann alls innan. Nu är det helt klart en omgång yngel på gång även där. Kul.

Det här har triggat igång ett högintensivt spänningsläge mellan hannarna och härom dagen rök dom ihop rejält så sanden yrde. Runt 20 minuter höll fighten på, och det var allt annat än en uppvisning att bara vinna öra att framstå som störst bäst och vackrast. Det här var en kamp på liv och död eller i bästa fall – far åt helsike och lämna min sjö. Ingen ville ge sig. Den ena är helt klart starkare, egentligen, men den andre är sanslöst uthållig och envis. Två sorters styrkor som jämnade ut slaget till en jämn och brutalt hård kamp dör båda två vägrade att ge sig. Ett tag var jag nästan övertygad om att någon av dom skulle dö om ingen gav sig. Men… det slutade med att båda två gav upp. Dom orkade helt enkelt inte mer och återvände till var sitt revir totalt utmattade och rejält tilltuffsade. Därefter har det vart lugnt och dom har återhämtat sig fint, ser pigga och välmående ut.

Här är ett filmklipp på den legendariska fighten.

Yngel

Jomenvisst var det så. Efter 10-11 dagar (är ju inte helt bombus på när leken skedde) så började några yngel titta ut. Och inte bara försiktigt tittut. Rätt vågade och nyfikna. Dom gör små utstickare titt som tätt och en del har vandrat fram och tillbaka mellan snäckan och en grotta under en sten intill som hanen grävt ut. Då och då flyger morsan in och ser till att dom små tar sig djupt in i snäckan. Säkert en läroplan som hon ser till att lära ut vid fara, så att dom lär sig att söka skydd och trygghet snabbt. Hannen gör samma sak med honan. Sedan vad hannen gör när han ger sig in i snäckan vet jag inte, men honan blir fly förbannad när han gör det. Hannar ska man inte lita på helt och hållet. Även om dom försvarar reviret kan dom få för sig att käka upp yngel. Riktigt vad som triggar detta beteende vet man inte alltid. Men önskan om mer lek och bort med dom kan vara en anledning – som spårar ur. Det är ju bra om ungarna hinner växa till sig och klara sig hyffsat bra innan nya ska till. Annars skiter ju sig fortplantningsstrategin.

Små, små muppar. Frugan tycker dom liknar Beaker i mupparna, och det är väl ingen dum liknelse 😉

Andra hot är naturligtvis andra invånare, som ser en påse godis ligga där med mumsiga små troll i. Hästnosarna utgör knappast någon överhängande fara, men skulle säkert inte tacka nej om det kom ett litet yngel framför näsan. Däremot verkar dom inte nämnvärt intresserade av att sno åt sig några yngel. Även om dom ilsket jagas bort när dom kommer för nära så accepteras dom förvånandsvärt bra av Ocullatusarna när dom håller till kring, och ibland i, reviret. Altosarna däremot är ett riktigt hot som Ocullatusarna tar på största blodiga allvar. Altosar är rovdjur och yngel är en maträtt som värderas högt. Det är mer än inte sannolikt att ett och annat, kanske alla hamnar i ett Altosgap i slutändan. Tråkigt, men sån är verkligheten, i verkligheten också.

Här spöar Ocullatushanen upp Altosen

Det har inte undgått den ena av Altosarna (den som jag tror kan vara hanen) att det finns yngel i snäckan. Det roliga i det hela är trots allt att han visar sig mer än någonsin nu. Han är den som alltid varit väldigt försiktig, smyger omkring i kulisserna och helst inte visar sig mer än nödvändigt. Att låta sig fotograferas är något som varit näst intill lögn i helsike. Så fort kameran kommer fram glider han undan och tittar ut i en skreva med ett hånflin – trodde du va… Men nu när det vankas levande yngel så håller han sig inte borta längre stunder. Men det är en tuff uppgift att försöka sno yngel. Ocellatusarna försvarar sina yngel brutalt ilsket och Altosen har ingen egentlig chans. Annat om han försöker knö sig förbi barrikaden och genomlida getingattacken. Han har försökt den taktiken, men tvingas till slut backa. Den vanligaste metoden är smygjagartaktiken – att på typiskt Altosmanér extremt långsamt närma sig bytet. Det här är rätt effektivt eftersom det långsamma närmandet tydligen är lite klurigt att uppfatta som ett tydligt direkt hot. Dom liksom smälter in i omgivningen och bara finns där. Fast Ocellatusarna brukar genomskåda även det här, när han väl kommit för nära. Enda taktiken som funkat är den desperata blixtattacken, och då går det fort, och det funkar. Har inte sett om han lyckats få sig nåt och motattacken låter inte dröja. Vid ett tillfälle såg jag en sån här attack, där Altosen kom hela vägen fram till snäckan och lyckades få in gapet i öppningen. Gick fort som satan, sen for han tillbaka till sitt igen. Han passade på att vänta ut ett läge när hanen inte var i sitt revir och honan var lite ouppmärksam lite för långt ifrån snäckan. Dramatiskt och grymt spännande skådespel det här. Fast jag vill ju att Ocullatusarna ska vinna förståss.

Hade jag haft ett yngelkar redo kanske jag hade passat på att lyfta upp snäckan och låta dom växa upp själva. Eftersom dom flyr in i snäckan är dom lättfångade och inte helt omöjligt hade jag fått med honan också. Då hade jag kunnat följa yngelvården dessutom. Men nu är ödet i deras egna förmåga att hålla reviret och försvara det mot inkräktare. Förr eller senare kommer dock även föräldrarna att bli ett hot, när dom inte anser sig vilja behöva ta hand om dom mer och föser iväg dom. Då är det överlevnad på tu man hand efter bästa förmåga som gäller. Jag har dock inga större förväntningar att dom kommer klara sig, men inte omöjligt. Finns en del bra gömmor i karet att smyga omkring och hålla hus. Faktum kvarstår dock, Altosar är mästare på att söka upp och komma åt i extremt trånga öppningar.

Litet filmklipp på ynglen och föräldrarna

Snäcklek

Ok, en vecka sedan ungefär här och, nu. När det hände sig vetom jag ej, men från ena dagen till den andre befann sig en alfahonan i betahannens revir – mer eller mindre parkerad utanför en av snäckorna. Då och då slinker hon in och fladdrar friskt med fenorna. Ibland försvinner hon så djupt in att hon försvinner. Dom där snäckorna är rymligare än man kan tro. Hannen håller benhårt revir strax utanför med omnejd. Emellanåt bråkar han friskt med alfahsnnen… men vänta nu. Borde det inte vara alfanannen som fått sig ett nyp och äran att välja och bli vald. Inte som jag ser det faktiskt. Hanen som lekt är inte den starkaste och hårdaste av dom två. Andra hannen inger betydligt större respekt på sin rival än hannen som fick och tog sig en hona. Problemet med alfahannen som jag ser det, är att han är för aggressiv och revirstark och jagar skiten ur allt som närmar sig. Han har liksom ingen kontroll på sin praktfulla styrka och pondus. Eller så är inte honorna starka nog för att vara värdiga att bli hans partner.

Nåväl. Hans stund kommer nog en dag – om han coolar ner sig lite. Nu har det gått en vecka sedan honan parkerade i och utanför sin snäcka. Och jag har svårt att tro annat än att det är yngel på gång. Hon gräver inte, mer än städar undan lite sand emellanåt och vaktar ihärdigt ett litet område kring snäckan. Då och då simmar hon bort en bit och sprätter omkring sand, liksom för att forma landskapet omkring sig. Säkert nån strategisk byggplan. Verkar som hon strävar efter att snäckan och ingången liksom ska ligga på en kulle, som hon kan speja och från och få bra sikt runtom. Hanen hjälper till, lite längre ifrån och formar sanden så att det uppstår kullar och dalar och små gropigheter runtom. Det här är ett arbete som pågår konstant. Fast ibland sprätter han sand så det yr kring honan och snäckan. Då skyndar hon att städa och kolla läget inne snäckan. Nattetid sover hon inne i snäckan.

Det är kul att se hur både honan och hannen ibland verkar trigga varandra ömsesidigt genom att göra utfall mot varandra i syfte att visa försvarsvilja. Hanen kan kaxa upp sig och attackera honan och jagar in henne i snäckan, sticker hon in blir han nöjd och slutar. Ibland är det honan som kaxar upp sig mot hannen och retar upp honom, som därefter ger sig ut i revirets yttre gränser och moppsar upp sig. Ser ut som om dom tränar anfall och försvar helt enkelt. Och troligen är det precis vad det handlar om.

Försöker snegla så gott jag kan in i snäcköppningen lite då och då för att se om jag kan se nåt. Men det är djupt in till kröken i rummet längst därinne. Och dom är troligen väldigt små och inte så nyfikna på världen utanför än på ett tag. Annars har jag väldigt bra utsikt med snäcköppningen ett par cm från framrutan.

Uppföljning kommer. Och hur det går och blir återstår att se. Att överleva i akvariet blir en tuff utmaning, men samtidigt ett spännande och intressant. Alternativet är att lyfta ur snäckan vid en väl vald tid och föda upp dom i ett yngelkar. Har ett mindre helglas på 40 liter stående, men inga tillbehör. Pump och värmare är ett gångbart minimum för att kunna lyckas i så fall.

L. Ocellatus fight & bygge

Lite film på L. Ocellatus när honorna ryker ihop. Hannarna småbråkar bara ibland och kör mest uppvisningshot, med ett å annat tjuvnyp. Honorna däremot är betydligt vassare mot varann. Alfahonan vinner alltid kamperna men betahonan ger sig inte och försöker då och då att utmana henne. Men jag har bara sett dom bråka så här intensivt fysiskt en gång. Alfa- och betahannen verkar mer tillfreds med ordningen. Faktiskt tror jag att bägge uppfattar sig som den regerande kungen, fast på var sitt håll. Beta hannen får regera fritt rätt nära Alfahannen. Men man ser vem som är starkast när det gäller.

Nästa film är en av hannarna (betahannen) i full färd att justera och fixa med sitt nygamla snäckskal. Jag flyttade på ett av dom då det verkar som om han vill vara närmare honorna som slagit sig ner omkring alfahannens revir (nja, betahonan har egentligen inte funnit nåt fredat revirområde utan driver mer omkring där hon helst vill, men inte riktigt får vara). Får känslan av att även om hannarna håller revir och inte tillåter andra hannar i det, så verkar dom gilla att ha dom nära varandra. Förut simmade betahannen mest omkring och höll ett slags strövområde och grävde bara högst sporadiskt vid dom lediga snäckorna i andra ändan av karet. Slutade med att jag flyttade båda två. Nu gräver och donar han konstant med snäckorna. För det verkar inte bara vara så att en snäcka duger. Bägge hannarna har två som dom hela tiden växlar emellan – städar, flyttar, ändrar – gräver ner (gömmer), börjar om på den andre, ibland bägge snäckorna samtidigt. Så håller dom på, hela tiden. Snäckan på filmen var nedgrävd och gömd under sanden när jag kom hem från jobbet.

Första Fiskarna

Så då äntligen har dom första fiskarna anlänt. Eller ja, dom kom redan i fredags och har simmat runt i akvariet nu i 3 dagar. Att jag inte legat på och uppdaterat beror på att jag har tyckt att det har varit betydligt roligare att kolla titten på fiskarna än att skriva. I fredags åkte jag alltså till Nol Ciklidhobby med en kylbag i högsta hugg. Tog en stund innan jag hittade stället. Första gången jag varit där och hade bara lite däromkring nånstans koll på vart det låg. Det är inte Mediamarkt exponering precis. Riktigt häftigt – en liten obeskedlig skylt utanför en källaringång, ett hål i marken skulle man kunna uttrycka det. Det första som slog mig när jag kom in, var – dimma. Mina glasögon immade igen totalt när jag klev in. Här var det varmt och fuktigt. Jösse så mycket fisk, å grejer på liten yta. Typisk hobbyaffär. Maxad användning av ytan – som en grotta, en guldgruva. Den som förväntar sig en snygg och stilrent utformad butik kommer få en chock. Det här är hardcore.

Gick omkring rätt länge bara för att se mig omkring innan jag bestämde mig för vad jag ville ha. Även om jag till 99% var rätt övertygad om vad jag ville ha. Men jag är ju alltid lite öppen för nyckfulla överraskningar som plötsligt poppar upp i huvet. Så helt säker kan jag aldrig vara. Men det slutade ungefär precis som jag ville.

Valet föll på Lamprologus Ocellatus gold, vars ursprungliga fångstplats är Kigoma, och har en egen liten historia. Det rör sig om en unik variant som bara hittats i vilt tillstånd en gång i sjön. Idag är det en av de mest populära och vanliga varianterna av L. Ocellatus. Troligen rör det sig om en naturlig hybrid i sjön som råkat uppstå högst tillfälligt, som man sedan avlat vidare på inom akvaristiken. Det blev 2+2. Nån snäcklekare var jag klar över att jag ville ha, dock inte helt säker på vilken art.

Andra valet av fisk var jag mest tvärsäker på. Nån Altolamprologus, Calvus eller Compressiceps och vilken variant var jag inte så himla noga med. Dom är skitläckra och störtcoola allihop. Han hade inte en massa inne att välja på, men antagligen fler än de flesta i landet kan erbjuda. Rätt små var dom också. Men jag tycker det kan vara kul att se ungfiskar långsamt växa upp i akvariet innan dom blir fullvuxna. Problemet är bara att det är lite vanskligt att könsbestämma arten när dom är såpass unga. Valet föll på ett par A. Calvus black. Motsvarigheten heter white. Och skillnaden är ungefär som det låter, även om skillnaden ibland inte alltid är så överdrivet stor. När dom är så här små ca 6-7cm är skillnaden inte jättestor, utan det är nåt som kommer fram mer med åldern. Sen så skiftar dom snabbt i nyans med humör och omgivning. Nu återstår att hoppas på att det verkligen är ett par jag har. På grund av att dom är såpass små ännu gick det inte helt klart avgöra skillnaden. Han trodde det var en av varje, men om det är två samma så rör det sig sannolikt om två hannar. Om, så skulle jag få byta en mot en hona. Med tanke på min inredning är tyvärr fiske ett mindre lustfyllt tilltag, ja i stort sett nästan omöjligt om fisken väljer rätt gömma. Så, om, så får jag kanske helt enkelt chansa på att köpa två honor – nema problema och hoppas att hannarna inte går loss fullständigt på varandra. Den risken finns, det innebär att en kommer att bli illa tilltygad. För ”there can be only one” mentaliteten är stark. Men man kan ha nån slags tur. Nu återstår att se hur dom agerar gentemot varandra och se om jag kan få nån hint framöver om könsfördelningen.

Ja och på detta köpte jag några äkta Tanganyika snäckor – Neothauma, som är betydligt snyggare och tåligare än vinbergssnäckor. Bara fyra stycken till en början. Skaffar väl fler framöver, för L. Ocellatus gillar att byta snäckor och ibland har dom två byggprojekt på G samtidigt. En större snäcka till A. Calvus blev det också. Dom väljer gärna en större snäcka att leka i om dom känner för det. Så jag gav dom en utifall att som aktetnativ.

So far so good – har hänt en del i karet sen jag skaffade fiskarna nu. Inte så mycket på Calvussidan, däremot så har snöcklekarna kommit igång rejält och håller på. Men jag tänkte tråka ut mig här och nu och tar en uppdate i nästa inlägg. Kommer massor kul bilder. Här en bild på Altolamprologus Calvus black och Lamprologus Ocellatus gold i alla fall, strax efter nedsläpp.