Smått å Gott, Livet och Döden

Drabbades av mitt första dödsfall häromveckan. Nåt som brukar hända förr eller senare. Tråkigt men inte bedrövad, sånt som händer helt enkelt. Altos hanen kastade in handduken. Jag hade mina aningar att nåt illavarslande var på gång kvällen innan. När jag kom hem låg han fridfullt insomnad på botten. Vad orsaken kan ha vart är och förblir en gåta. Nån dag tidigare noterade jag att han var lite skyggare än vanligt, och var inte lika ”het” vid matning – men han åt och betedde sig som sedvanligt emellanåt. Dagen innan ville han dock inte vara med alls. Andades tungt, åt inte och höll sig undan. Ett klassiskt tecken på buksot och, kanske inte helt omöjligt att det kan ha varit detta. Annars inga andra tecken – ingen trådig tunn bajs, inga hostningar. Nu är ju buksot mer av ett samlingsbegrepp på mag/tarmproblem än preciserad diagnos. Hur som helst så undviker jag helst panikåtgärder utan uppenbara skäl – att medicinera enbart på diffusa tecken, blir mer som att försöka bota sin egen rädsla. Alla andra såg pigga och friska ut och ingen annan har ännu råkat ut för något liknande.

Dröjde inte så många dagar förrän en ny Altos fick dyka ner i karet. På Nols Ciklidhobby finns nästan alltid ett gäng av olika sorters Altosar inne som tur är. A. calvus ”black Zaire” i detta fall. Tyvärr så är nästan alltid köpklara exemplar alltid väldigt små. Och på detta växer dessutom Altosar oerhört långsamt jämfört med många andra arter. Min hona är idag ca 7cm och den nya hanen är knappt omkring 5cm. Låter kanske inte mycket, men i volym mätt så är skillnaden påtagligt stor. Det här kan bli en lite tuff och aggressivt tid för den lille nye hanen. Honan som nu kunnat röra sig kungligt fritt har snabbt etablerat sig som karets naturliga ordningsvakt och ledare. Inte bråkig, men bestämd vart vem får vara var beroende på vad hon tycker för stunden. Hanen som både är mindre och ny betraktades till en början som inkräktare och jagades abrupt undan så fort han syntes. Nu har hon lugnat sig lite, men håller järnkoll på vart han är och tillåter inga utsvävningar. Nu har han hittat ett fredat område där han faktiskt verkar få vara även om honan ser och vet att han är där. Som tur är, så är den här lille hanen faktiskt rätt tuff. Betydligt tuffare än honan var när hon var mindre och ny i karet och han är framme mitt i yran vid matning och roffar åt sig mat med stor pondus. Börjat jaga hästnosar som kommer för nära sitt lilla ”revir” har han också börjat med. Undrar just vad det är med Altosar och Hästnosar just.

Intressant betraktelse som fått mig att fundera lite. I samma stund som hanen gick bort blev honan oerhört aktiv och ”öppen” och började bete sig helt annorlunda. Rör sig mer på öppet vatten och ser väldigt engagerad ut i omgivningen. Flrut var hon mer tillbakadragen, av naturliga skäl – väl påpassad av hanen. Hon fick inte/kunde inte röra sig helt fritt utan vidare då hanen i en blandning av nyfikenhet och en slags avvaktande aggressivitet styrde upp hennes liv. Samtidigt var det aldrig fråga om definitiva eller hårda aggressioner. Detta och skillnader i utseende gjorde att det kändes helt uppenbart att det var en hane och hona. Men nu beter sig honan ungefär som hanen gjorde tidigare. Och om detta tidigare förhållande har påverkat mitt visuella intryck av deras fysiska utseende vet jag inte, men fasen nu tycker jag att honans form har förändrats på senare lilla tid. Vilket borde vara omöjligt, kanske. Å andra sidan har bilder betraktade av andra pekat ut en övervägande sannolikhet vem som var vem och att det var en hona och en hane. Men plötsligt är jag lite osäker. Tänk kanske om honan egentligen var en ” kamouflerad” hane som börjat morpha till sig sitt riktiga jag. Tiden får visa på hur det ligger till.

Här tittar den lille hanen fram. Lite modigare nu och håller till på annan plats.

Härom dagen upptäckte jag ännu en matvägrare – eller snarare påtvingad avhållsamhet. Händer ibland att nigripinnisarna samlar på sig en massa mat i ivern ibland och tuggar en stund. Men jag såg ganska snart det här var nåt annat än mat. En honorna ruvar. Har dock sett att mindre smulor mat slinker in i munnen emellanåt. Funderade just på vad som hände med leklusten som plötsligt försvann. En gång har jag sett en tuggande hona, men det höll bara i sig ett dygn sen var det borta. Sen dess har det till synes vart resultatlöst och jag har bara sett antydningar till lek i startgropen. Den här gången har tuggandet hållt igång i två dygn i alla fall. Inga ambitioner driva upp ett gäng i nuläget ändå visserligen men hade vart kul att se ett lyckat försök hela vägen fram till yngel. Överlevnadschansen naturligt i karet är troligen en nästintill osannolik möjlighet. Rovfisk som Altosar har blick för små levande godsaker.

Ser jobbigt ut att simma runt med en påse popcorn i munnen. Troligen ingen stor kull, men ser lite ansträngande ut.

I övrigt i lekväg så har båda snäcklekarparen mer eller mindre konstant en kull på gång. Ibland två generationer samtidigt. Kullarna har tendens till att bli större och större för var gång. Liksom livslängden blir längre och längre. Men hittills har ingen lyckats överleva till större storlek för att inte uppfattas som mat. Troligen har väl Altosarna käkat upp dom flesta. Men det är kanske bara en tidsfråga innan dom blir såpass många som hinner växa till sig tillräckligt för att överleva.

En bra dag kan plötsligt falla och bli tung och oväntat förvandlas till oersättlig förlust. Idag somnade vår katt Russin hastigt och oväntat in i den eviga sömnen. Riktigt vad som hände vet vi inte. Det mest sannolika är att hon avled till följd av medfött fel. Hon har varit död en gång tidigare och återuppstått. Hon dog under sövning när hon kastrerades, men kom tillbaka. Enligt veterinären kan en sådan reaktion eventuellt tyda på hjärtfel. För några vintrar sen blev hon nyfiken på utelivet och var försvunnen en vecka i 20 minusgraders kyla. Annars har hon haft ett lekfullt och bekvämt inomhusliv med sin halvsyster och två hundar. En helt underbart mjuk själ som älskade att ligga i för trånga papplådor eller på akvariet. Där hon också kunde ligga med huvudet hängande ner över kanten och titta på fiskarna långa stunder.

Vila i frid underbara Russin – du har en stor plats i vårt minne, men kommer sakna din närvaro i livet.

Yngel

Jomenvisst var det så. Efter 10-11 dagar (är ju inte helt bombus på när leken skedde) så började några yngel titta ut. Och inte bara försiktigt tittut. Rätt vågade och nyfikna. Dom gör små utstickare titt som tätt och en del har vandrat fram och tillbaka mellan snäckan och en grotta under en sten intill som hanen grävt ut. Då och då flyger morsan in och ser till att dom små tar sig djupt in i snäckan. Säkert en läroplan som hon ser till att lära ut vid fara, så att dom lär sig att söka skydd och trygghet snabbt. Hannen gör samma sak med honan. Sedan vad hannen gör när han ger sig in i snäckan vet jag inte, men honan blir fly förbannad när han gör det. Hannar ska man inte lita på helt och hållet. Även om dom försvarar reviret kan dom få för sig att käka upp yngel. Riktigt vad som triggar detta beteende vet man inte alltid. Men önskan om mer lek och bort med dom kan vara en anledning – som spårar ur. Det är ju bra om ungarna hinner växa till sig och klara sig hyffsat bra innan nya ska till. Annars skiter ju sig fortplantningsstrategin.

Små, små muppar. Frugan tycker dom liknar Beaker i mupparna, och det är väl ingen dum liknelse 😉

Andra hot är naturligtvis andra invånare, som ser en påse godis ligga där med mumsiga små troll i. Hästnosarna utgör knappast någon överhängande fara, men skulle säkert inte tacka nej om det kom ett litet yngel framför näsan. Däremot verkar dom inte nämnvärt intresserade av att sno åt sig några yngel. Även om dom ilsket jagas bort när dom kommer för nära så accepteras dom förvånandsvärt bra av Ocullatusarna när dom håller till kring, och ibland i, reviret. Altosarna däremot är ett riktigt hot som Ocullatusarna tar på största blodiga allvar. Altosar är rovdjur och yngel är en maträtt som värderas högt. Det är mer än inte sannolikt att ett och annat, kanske alla hamnar i ett Altosgap i slutändan. Tråkigt, men sån är verkligheten, i verkligheten också.

Här spöar Ocullatushanen upp Altosen

Det har inte undgått den ena av Altosarna (den som jag tror kan vara hanen) att det finns yngel i snäckan. Det roliga i det hela är trots allt att han visar sig mer än någonsin nu. Han är den som alltid varit väldigt försiktig, smyger omkring i kulisserna och helst inte visar sig mer än nödvändigt. Att låta sig fotograferas är något som varit näst intill lögn i helsike. Så fort kameran kommer fram glider han undan och tittar ut i en skreva med ett hånflin – trodde du va… Men nu när det vankas levande yngel så håller han sig inte borta längre stunder. Men det är en tuff uppgift att försöka sno yngel. Ocellatusarna försvarar sina yngel brutalt ilsket och Altosen har ingen egentlig chans. Annat om han försöker knö sig förbi barrikaden och genomlida getingattacken. Han har försökt den taktiken, men tvingas till slut backa. Den vanligaste metoden är smygjagartaktiken – att på typiskt Altosmanér extremt långsamt närma sig bytet. Det här är rätt effektivt eftersom det långsamma närmandet tydligen är lite klurigt att uppfatta som ett tydligt direkt hot. Dom liksom smälter in i omgivningen och bara finns där. Fast Ocellatusarna brukar genomskåda även det här, när han väl kommit för nära. Enda taktiken som funkat är den desperata blixtattacken, och då går det fort, och det funkar. Har inte sett om han lyckats få sig nåt och motattacken låter inte dröja. Vid ett tillfälle såg jag en sån här attack, där Altosen kom hela vägen fram till snäckan och lyckades få in gapet i öppningen. Gick fort som satan, sen for han tillbaka till sitt igen. Han passade på att vänta ut ett läge när hanen inte var i sitt revir och honan var lite ouppmärksam lite för långt ifrån snäckan. Dramatiskt och grymt spännande skådespel det här. Fast jag vill ju att Ocullatusarna ska vinna förståss.

Hade jag haft ett yngelkar redo kanske jag hade passat på att lyfta upp snäckan och låta dom växa upp själva. Eftersom dom flyr in i snäckan är dom lättfångade och inte helt omöjligt hade jag fått med honan också. Då hade jag kunnat följa yngelvården dessutom. Men nu är ödet i deras egna förmåga att hålla reviret och försvara det mot inkräktare. Förr eller senare kommer dock även föräldrarna att bli ett hot, när dom inte anser sig vilja behöva ta hand om dom mer och föser iväg dom. Då är det överlevnad på tu man hand efter bästa förmåga som gäller. Jag har dock inga större förväntningar att dom kommer klara sig, men inte omöjligt. Finns en del bra gömmor i karet att smyga omkring och hålla hus. Faktum kvarstår dock, Altosar är mästare på att söka upp och komma åt i extremt trånga öppningar.

Litet filmklipp på ynglen och föräldrarna

HästnosFilm

Mera film. Den här gången på mina hästnäser – Eretmodus Marksmithi. Inget märkvärdigt alls som händer egentligen, utan simmar omkring och ser sig om. Vid ett par tillfällen kommer dom in på Calvus-revir så dom får man också en glimt av några kortare stunder.

Presentation av Fiskarna

Gokväll. Storm på G och livet utanför har tydligen mer eller mindre stannat upp. Själv har jag bara latat mig idag och tittat in i akvariet. Ledig efter helgpass. Gôtt mos 😉

Nu har firrarna simmat omkring i akvariet i 3 dagar och boat in sig lite. Efter inkoppning (anpassningsprocedur inför dopp i stora grytan) dök nästan alla ner och installerade sig på samma ställe. En valde att gömma sig bakom en sten och stannade där till dagen efter – en Ocellatus. Annars höll både Calvusarna och de tre andra Ocellatusarna ihop och spökade tillsammans hela kvällen och natten (så länge månskensbelysningen stod på). Dagen efter missade jag äventyrsutflykterna eftersom jag jobbade. Men när jag kom hem hade alla snäcklekare valt ut var sin snäcka och grävde sand omkring sig, eller. Nä, en hona som tidigt fattade tycke för en trång skreva under en sten stod fast vid sitt val och har inte gett upp sitt fynd än. Hon (antar att det är en av honorna) är den mest stationära av alla snäckisar och håller sig inom en väldigt liten radie som hon aldrig lämnar. Dom andra fluktar runt lite längre sträckor emellanåt.

Väldigt kul att se hur det grävs och flyttas sand både med hjälp av munnen och genom att virvla bort sand med sprattlande ålande kroppsrörelser. Det blir både gropar, kullar och gångar runt snäckorna. Nånstans finns en slags outgrundlig strategi som är svår att först sig på. Med jämna mellanrum sticker dom in i snäckan och städar ur lite sand eller bara kollar läget. Målet verkar primärt i alla fall att försöka täcka snäckan så mycket som möjligt så att bara öppningen syns. En av hanarna har flyttat en snäcka drygt fem centimeter. Inget dåligt styrkelyft för en knappt 5cm fisk. Så gör dom tydligen när dom inte är helt nöjda med var den ligger och hur den ligger. Något som dom byter åsikt om och tycker annorlunda rätt som det är. Då kan dom gräva ner snäckan, gömma den och påbörja ett nytt projekt. Sådär håller en av hanarna på nu. Han har lagt beslag på två snäckor som han byter tycke för och har grävt igen, bytt, grävt upp, bytt och grävt igen några gånger.

Dom två andra snäckorna ligger i akvariets andra halva omkring 40cm ifrån varandra så där har en av hanarna lite problem att välja vilken han tycker bäst om. Så den ene tog en hona i besittning och grävde i ett tag. Den här hanen är inte alls lika ambitiös och gräver inte alls lika entusiastiskt. Faktum är att han hellre verkar vilja simma runt och kolla läget och bara gräva ibland. Honorna verkar ungefär lika ambitiösa och entusiastiska med grävandet men är inte lika energiska, och mer nöjda med det dom håller på med. En hona gav dock upp sitt grävande och snäcka helt plötsligt utan synbar anledning en dag.

Den här honan visade sig senare under dagen blivit uppraggad av en hanne och det var plötsligt extremt livat runt en av hanarnas snäckbyggen. Båda två grävde och terraformade omgivningen intensivt. Mellan varven spände hanen upp sig och flirtade med ryckande knyckningar runt honan. Det såg väldigt upprymt ut. Men efter middagen när jag skulle kolla läget var honan puts väck. Upptäckte henne efter en stund tätt intill en sten platt mot sanden (bra kamouflage) och såg rätt stressad ut. När hannen hittade henne var han envist på och verkade lite tjurig för att hon inte ville vara med honom. Samtidigt började även den andre hannen att pock lika brutalt på honans uppmärksamhet. Lite ung och kåt syndrom blandat med stenåldersdating – klubba en hona och släpa hem (nae riktigt så gick det nog inte till förståss). Men helt uppenbart har dom här krabaterna inte alltför finstämt förhållande till motsatta könet och kan alltså gå ganska hårt sina honor.

Den här honan började senare gräva på sin tillflyktsort och byggde ganska snabbt upp ett djupt hål under en sten. Då och då kom en av hanarna på besök och det blev lite ilsket och bråkigt, men rätt som det var blev hon förbannad och visade att hon kunde bita ifrån. Men lite uppstressad blev hon. Det märktes/märks framför allt på färgsättningen som blir påtagligt mörk och lite sotgul. Mitt i allt började de två hannarna småbråka i det här. Tidigare hade den ena hane sitt revir för sig själv och höll sig där. Den andre har inte skaffat sig något markant revir än, utan håller mer bara till i akvariets andra halva. Där han förvisso har ett snäckbygge på G, men något direkt revir känns det inte som han engagerar sig i. Något regelrätt bråk eller grövre aggressivitet har det inte vart i närheten av. Utan det är mer hotfulla utmanande uppvisningar. Riktigt kul att titta på och när dom spänner sig blir dom sjukt snygga. Ibland är honan med också och även hon blir vacker i bråket. Fast hon ger upp snabbt, känner sig utsatt och flyr undan rätt snart. Det blev en föränderlig och showig Ocellatuskväll dag 3. Dag 4 rådde nästan en slags stiltje och inte så värst mycket utöver det vanliga grävandet har hänt. Lite oroväckande bara att honan valt att ligga och trycka bakom en sten. Lite stressymptom, men kommer fram ibland och har ätit lite. Så helt nöd går det nog inte på henne, än. Mycket återstår att uppleva och erfara med dessa krabater. Och jag funderar på att skaffa två honor till, med tanke på hannarnas hårda uppbackning – några till så kan dom dela på bördan.

Här kommer en liten bildkavalkad på mina Lamprologus Ocellatus gold.

Ja och Calvusarna då. Ja på den fronten är det inte alls lika livat. Dom lever ett sävligt lugnt och avvaktande liv så långt. En blandning av skygghet och helt naturligt beteende. De är till naturen en väldigt lugn art som smyger omkring långsamt i periferin i jakt på byten. Så det är rätt normalt att dom väljer att hålla till bland dunkla skrevor och gömmer sig. Fast just nu är mina Calvusar extremt försiktiga och visar sig inte mer än nödvändigt och vistas ogärna längre bort än några cm från bakgrundens trygga skrev och hålor. Dom anpassar sig långsamt och försiktigt så jag har inga förväntningar att dom ska hoppla runt i karet sådär hejsan svejsan. Dessutom är dom fortfarande både unga och små (ca 6-7cm) och säkert försiktiga av den anledningen. Dom växer låångsamt och det kommer ta ett tag innan dom når sin fulla storlek – hannarna blir runt 15cm, honan lite mindre.

Det är ganska häftigt att se hur deras färgsättning förändras efter omgivningen. Inne i dom mörkare hålorna är dom påtagligt mörka och ränderna är kolsvarta och prickarna på kroppen får ett grymt läckert blågrönt pärkemorsskimmer. Då och då när dom kommer fram, som att fånga mat tex, så bleknar dom påtagligt ju längre ut i öppet vatten där ljuset och omgivningen är ljusare. En annan kul och typisk grej är att dom har en liten retfull egenskap att liksom glida emellan och bara vara i vägen, för att dom kan. Det här har dom visat prov på lite med snäckisarna när dom gräver kring sina snäckor. Långsamt kommer en av Calvusarna glidande och står lite retfullt där tätt inpå och bara finns. Samma beteende har kommit fram när Ocellatus-hannarna bråkat som mest. Då kan en Calvus komma nyfiket och titta på och plötsligt befinna sig mitt i bråket och bara finns dör lite retfullt. Det hör kan dock vara en tolkning från Calvusarna att det rör sig om lek och väntar in en möjlighet att snabbt sno åt sig romkorn, för det är lite typiskt Altolamprologus-beteende att omärkt befinna sig nästan mitt i leken genom att stillsamt bara vara där och ta sig en munsbit hastigt och plötsligt, från ingenstans. Inte ens det lekande paret märker av rovet.

För tillfället hänger dom inte ihop någonting utan huserar i var sin ände i akvariet som erbjuder fina myshålor och skrevor att simma längs med. När månskensljuset tar vid brukar dom däremot ge sig ut på små turer en bra bit ut i akvariet och smyger runt långsamt och försiktigt. Även om dom ännu är små bjuder dom på en grymt majestätisk och cool känsla. Det här är inga stressade fiskar som måste leva livet intensivt för sin överlevnad och fortplantning. Dom är extremt stillsamt fokuserade, men blixtsnabba när det behövs. Många tycker kanske att det här är ju en rött trist tråkfisk, men dom ser inte det jag och många andra ser hos Altolamprologus – en asgrymt cool fisk med helt unikt utseende och i mina ögon en av de absolut läckraste sötvattensfiskarna som finns.

Tyvärr har jag inte lyckats få så bra bilder på mina Calvusar än. Lite skygga och håller sig gärna där mörkret gör det svårt att fånga optimalt bra bildkvalité. Ju längre bak desto sämre kvalitet blir det dessutom på grund av glaset och mängden vatten som ljusets bryts igenom.

Första Fiskarna

Så då äntligen har dom första fiskarna anlänt. Eller ja, dom kom redan i fredags och har simmat runt i akvariet nu i 3 dagar. Att jag inte legat på och uppdaterat beror på att jag har tyckt att det har varit betydligt roligare att kolla titten på fiskarna än att skriva. I fredags åkte jag alltså till Nol Ciklidhobby med en kylbag i högsta hugg. Tog en stund innan jag hittade stället. Första gången jag varit där och hade bara lite däromkring nånstans koll på vart det låg. Det är inte Mediamarkt exponering precis. Riktigt häftigt – en liten obeskedlig skylt utanför en källaringång, ett hål i marken skulle man kunna uttrycka det. Det första som slog mig när jag kom in, var – dimma. Mina glasögon immade igen totalt när jag klev in. Här var det varmt och fuktigt. Jösse så mycket fisk, å grejer på liten yta. Typisk hobbyaffär. Maxad användning av ytan – som en grotta, en guldgruva. Den som förväntar sig en snygg och stilrent utformad butik kommer få en chock. Det här är hardcore.

Gick omkring rätt länge bara för att se mig omkring innan jag bestämde mig för vad jag ville ha. Även om jag till 99% var rätt övertygad om vad jag ville ha. Men jag är ju alltid lite öppen för nyckfulla överraskningar som plötsligt poppar upp i huvet. Så helt säker kan jag aldrig vara. Men det slutade ungefär precis som jag ville.

Valet föll på Lamprologus Ocellatus gold, vars ursprungliga fångstplats är Kigoma, och har en egen liten historia. Det rör sig om en unik variant som bara hittats i vilt tillstånd en gång i sjön. Idag är det en av de mest populära och vanliga varianterna av L. Ocellatus. Troligen rör det sig om en naturlig hybrid i sjön som råkat uppstå högst tillfälligt, som man sedan avlat vidare på inom akvaristiken. Det blev 2+2. Nån snäcklekare var jag klar över att jag ville ha, dock inte helt säker på vilken art.

Andra valet av fisk var jag mest tvärsäker på. Nån Altolamprologus, Calvus eller Compressiceps och vilken variant var jag inte så himla noga med. Dom är skitläckra och störtcoola allihop. Han hade inte en massa inne att välja på, men antagligen fler än de flesta i landet kan erbjuda. Rätt små var dom också. Men jag tycker det kan vara kul att se ungfiskar långsamt växa upp i akvariet innan dom blir fullvuxna. Problemet är bara att det är lite vanskligt att könsbestämma arten när dom är såpass unga. Valet föll på ett par A. Calvus black. Motsvarigheten heter white. Och skillnaden är ungefär som det låter, även om skillnaden ibland inte alltid är så överdrivet stor. När dom är så här små ca 6-7cm är skillnaden inte jättestor, utan det är nåt som kommer fram mer med åldern. Sen så skiftar dom snabbt i nyans med humör och omgivning. Nu återstår att hoppas på att det verkligen är ett par jag har. På grund av att dom är såpass små ännu gick det inte helt klart avgöra skillnaden. Han trodde det var en av varje, men om det är två samma så rör det sig sannolikt om två hannar. Om, så skulle jag få byta en mot en hona. Med tanke på min inredning är tyvärr fiske ett mindre lustfyllt tilltag, ja i stort sett nästan omöjligt om fisken väljer rätt gömma. Så, om, så får jag kanske helt enkelt chansa på att köpa två honor – nema problema och hoppas att hannarna inte går loss fullständigt på varandra. Den risken finns, det innebär att en kommer att bli illa tilltygad. För ”there can be only one” mentaliteten är stark. Men man kan ha nån slags tur. Nu återstår att se hur dom agerar gentemot varandra och se om jag kan få nån hint framöver om könsfördelningen.

Ja och på detta köpte jag några äkta Tanganyika snäckor – Neothauma, som är betydligt snyggare och tåligare än vinbergssnäckor. Bara fyra stycken till en början. Skaffar väl fler framöver, för L. Ocellatus gillar att byta snäckor och ibland har dom två byggprojekt på G samtidigt. En större snäcka till A. Calvus blev det också. Dom väljer gärna en större snäcka att leka i om dom känner för det. Så jag gav dom en utifall att som aktetnativ.

So far so good – har hänt en del i karet sen jag skaffade fiskarna nu. Inte så mycket på Calvussidan, däremot så har snöcklekarna kommit igång rejält och håller på. Men jag tänkte tråka ut mig här och nu och tar en uppdate i nästa inlägg. Kommer massor kul bilder. Här en bild på Altolamprologus Calvus black och Lamprologus Ocellatus gold i alla fall, strax efter nedsläpp.