Smått å Gott, Livet och Döden

Drabbades av mitt första dödsfall häromveckan. Nåt som brukar hända förr eller senare. Tråkigt men inte bedrövad, sånt som händer helt enkelt. Altos hanen kastade in handduken. Jag hade mina aningar att nåt illavarslande var på gång kvällen innan. När jag kom hem låg han fridfullt insomnad på botten. Vad orsaken kan ha vart är och förblir en gåta. Nån dag tidigare noterade jag att han var lite skyggare än vanligt, och var inte lika ”het” vid matning – men han åt och betedde sig som sedvanligt emellanåt. Dagen innan ville han dock inte vara med alls. Andades tungt, åt inte och höll sig undan. Ett klassiskt tecken på buksot och, kanske inte helt omöjligt att det kan ha varit detta. Annars inga andra tecken – ingen trådig tunn bajs, inga hostningar. Nu är ju buksot mer av ett samlingsbegrepp på mag/tarmproblem än preciserad diagnos. Hur som helst så undviker jag helst panikåtgärder utan uppenbara skäl – att medicinera enbart på diffusa tecken, blir mer som att försöka bota sin egen rädsla. Alla andra såg pigga och friska ut och ingen annan har ännu råkat ut för något liknande.

Dröjde inte så många dagar förrän en ny Altos fick dyka ner i karet. På Nols Ciklidhobby finns nästan alltid ett gäng av olika sorters Altosar inne som tur är. A. calvus ”black Zaire” i detta fall. Tyvärr så är nästan alltid köpklara exemplar alltid väldigt små. Och på detta växer dessutom Altosar oerhört långsamt jämfört med många andra arter. Min hona är idag ca 7cm och den nya hanen är knappt omkring 5cm. Låter kanske inte mycket, men i volym mätt så är skillnaden påtagligt stor. Det här kan bli en lite tuff och aggressivt tid för den lille nye hanen. Honan som nu kunnat röra sig kungligt fritt har snabbt etablerat sig som karets naturliga ordningsvakt och ledare. Inte bråkig, men bestämd vart vem får vara var beroende på vad hon tycker för stunden. Hanen som både är mindre och ny betraktades till en början som inkräktare och jagades abrupt undan så fort han syntes. Nu har hon lugnat sig lite, men håller järnkoll på vart han är och tillåter inga utsvävningar. Nu har han hittat ett fredat område där han faktiskt verkar få vara även om honan ser och vet att han är där. Som tur är, så är den här lille hanen faktiskt rätt tuff. Betydligt tuffare än honan var när hon var mindre och ny i karet och han är framme mitt i yran vid matning och roffar åt sig mat med stor pondus. Börjat jaga hästnosar som kommer för nära sitt lilla ”revir” har han också börjat med. Undrar just vad det är med Altosar och Hästnosar just.

Intressant betraktelse som fått mig att fundera lite. I samma stund som hanen gick bort blev honan oerhört aktiv och ”öppen” och började bete sig helt annorlunda. Rör sig mer på öppet vatten och ser väldigt engagerad ut i omgivningen. Flrut var hon mer tillbakadragen, av naturliga skäl – väl påpassad av hanen. Hon fick inte/kunde inte röra sig helt fritt utan vidare då hanen i en blandning av nyfikenhet och en slags avvaktande aggressivitet styrde upp hennes liv. Samtidigt var det aldrig fråga om definitiva eller hårda aggressioner. Detta och skillnader i utseende gjorde att det kändes helt uppenbart att det var en hane och hona. Men nu beter sig honan ungefär som hanen gjorde tidigare. Och om detta tidigare förhållande har påverkat mitt visuella intryck av deras fysiska utseende vet jag inte, men fasen nu tycker jag att honans form har förändrats på senare lilla tid. Vilket borde vara omöjligt, kanske. Å andra sidan har bilder betraktade av andra pekat ut en övervägande sannolikhet vem som var vem och att det var en hona och en hane. Men plötsligt är jag lite osäker. Tänk kanske om honan egentligen var en ” kamouflerad” hane som börjat morpha till sig sitt riktiga jag. Tiden får visa på hur det ligger till.

Här tittar den lille hanen fram. Lite modigare nu och håller till på annan plats.

Härom dagen upptäckte jag ännu en matvägrare – eller snarare påtvingad avhållsamhet. Händer ibland att nigripinnisarna samlar på sig en massa mat i ivern ibland och tuggar en stund. Men jag såg ganska snart det här var nåt annat än mat. En honorna ruvar. Har dock sett att mindre smulor mat slinker in i munnen emellanåt. Funderade just på vad som hände med leklusten som plötsligt försvann. En gång har jag sett en tuggande hona, men det höll bara i sig ett dygn sen var det borta. Sen dess har det till synes vart resultatlöst och jag har bara sett antydningar till lek i startgropen. Den här gången har tuggandet hållt igång i två dygn i alla fall. Inga ambitioner driva upp ett gäng i nuläget ändå visserligen men hade vart kul att se ett lyckat försök hela vägen fram till yngel. Överlevnadschansen naturligt i karet är troligen en nästintill osannolik möjlighet. Rovfisk som Altosar har blick för små levande godsaker.

Ser jobbigt ut att simma runt med en påse popcorn i munnen. Troligen ingen stor kull, men ser lite ansträngande ut.

I övrigt i lekväg så har båda snäcklekarparen mer eller mindre konstant en kull på gång. Ibland två generationer samtidigt. Kullarna har tendens till att bli större och större för var gång. Liksom livslängden blir längre och längre. Men hittills har ingen lyckats överleva till större storlek för att inte uppfattas som mat. Troligen har väl Altosarna käkat upp dom flesta. Men det är kanske bara en tidsfråga innan dom blir såpass många som hinner växa till sig tillräckligt för att överleva.

En bra dag kan plötsligt falla och bli tung och oväntat förvandlas till oersättlig förlust. Idag somnade vår katt Russin hastigt och oväntat in i den eviga sömnen. Riktigt vad som hände vet vi inte. Det mest sannolika är att hon avled till följd av medfött fel. Hon har varit död en gång tidigare och återuppstått. Hon dog under sövning när hon kastrerades, men kom tillbaka. Enligt veterinären kan en sådan reaktion eventuellt tyda på hjärtfel. För några vintrar sen blev hon nyfiken på utelivet och var försvunnen en vecka i 20 minusgraders kyla. Annars har hon haft ett lekfullt och bekvämt inomhusliv med sin halvsyster och två hundar. En helt underbart mjuk själ som älskade att ligga i för trånga papplådor eller på akvariet. Där hon också kunde ligga med huvudet hängande ner över kanten och titta på fiskarna långa stunder.

Vila i frid underbara Russin – du har en stor plats i vårt minne, men kommer sakna din närvaro i livet.

Blå Neoner

Nä, inte neontetror – Paracyprichromis nigripinnis, som också kallas Blue Neon, på grund av sina intensivt blåskimrande ränder på kroppen. Speciellt tydligt på främst hanarna, men inget man bjuds på gratis hur som helst. I ordinärt ljus kan dessa fiskar te sig som ganska färglösa, svagt gråbeige med lött ton åt gråblå och rött. Mycket beroende på ljusets färgton, men också beroende av hur fisken själv har färgat ut, rang, mognad etc. Honorna är dock generellt alltid lite färgsvagare. Utöver det blå så har dom faktiskt en rödorange bottenfärg, som under rätt omständigheter uppenbarar sig tydligt och klart. I rätt ljus blir dom alltså intensivt rödoranga med gnistrande blå markeringar och förvandlas till sanslöst vackra fiskar. Men personligen tycker jag att dom är vackra även när färgprakten inte syns sådär uppenbart. Kanske lite så att den där antydan av färgpotentialen, som hela tiden hägrar och uppenbarar sig i skiftande former (inte alltid allt på en gång) gör att att dom blir väldigt intressanta i sitt till synes färglösa yttre.

I blixtljus som bilden här nedanför, avslöjas färgprakten direkt. Tyvärr är det svårt att uppnå så kraftfull effekt på annat sätt, men under rätt ljusförhållande kan man uppnå betydligt mer färg än inte alls. Många förespråkar dunkelt ljus för att Paracyprisar ska komma till sin fulla rätt och bli riktigt snygga. Jag håller inte riktigt helt med om det, men delvis rätt. Har noterat att optimal färgprakt uppstår när dom befinner sig i mörkare områden när det finns en stark ljuskälla i närheten. Samtidigt som ljusvinkeln spelar stor betydelse. Har sett fina färger även full belysning när ljusvinkeln faller rätt – eller när fisken befinner sig i en gynnsam position. Enbart dunkelt ljus är ingen lösning på att locka fram mer färg.

Den här bilden är tagen i befintligt ljus, så visst fan kan man se färgpotentialen utan modifierade tilltag. Det här lurspelet med Paacyprisarnas färgteckning förgyller värdet samtidigt – att man får invänta glimtar och stunder då dom bokstavligen exploderar i färgkaskader gör dom intressantare och lite mer spännande att titta på.

Sen så tycker jag att fiskens form i sig är vacker, plus ett väldigt harmoniskt beteende. P. nigripinnis är en stimfisk, eller lever i alla fall i större grupper och räknas väl in bland frisimmarna, även om dom inte är utpräglade sådana. Dom är ändock bundna vid klippbiotoper där oftast hanarna håller till i och omkring större grottor och skrevor. Icke dominanta hanar och honor simmar ofta i större eller mindre grupperingar på mer öppna ytor i närheten av klippor. En klipplevande frisimmare helt enkelt. Det här gör att dom fyller en estetiskt väldigt bra funktion i ett akvarium, tycker jag. För dom nyttjar både håligheter och akvariets öppna ytor – gärna i karets mellersta och en del av akvariets övre skikt. Nära botten kan dom också känna sig hemma mellan varven. Väldigt bra art att få liv i akvariets alla delar.

Harmlös och fredlig mot andra arter, men inte vek. Dom accepterar att flytta på sig men ser inte ut att påverkas negativt och andra arter tolererar deras närvaro väl utan bråk. De båda hanarna har faktiskt valt Altosarnas tillhåll som sina också och den stora Paracyprishanen jagar till och med bort Altosen från stora skrevan i vänstra hörnet. Så att tro att Paracyprisar skulle vara veka är en grov missbedömning. I Altoshonans grotta däremot har det uppstått ett slags ömsesidigt accepterande av varandras närvaro. Liksom med dom flesta andra arter kan dom däremot vara ganska aggressiva inom arten, men inte heller här är det fråga om lika våldsamma aggressioner på samma sätt som hos många andra, där artfränder mer än gärna kan tänka sig att jaga ihjäl varandra. Dock ett stressmoment som kan bli ett tråkigt inslag om man inte optimerar tillvaron på något sätt. Eftersom Paracyprisar är en stimlevande fisk så gör dom sig bäst i större grupper och en tumregel på minimal grupp brukar vara runt 10-12 individer. Inte en regel utan undantag försåts, färre kan funka hur bra som helst om man har tur, eller bra omständigheter helt enkelt. För min del är det för närvarande undantaget som gäller då jag har 7 st som så långt kommer väldigt bra överens. Det är ju så, att fiskarna har inte läst instruktionsboken. Nu är de flesta i gruppen förvisso inte helt utväxta och kanske inte helt könsmogna ännu så mycket troligt är det lugnt av den anledningen. Målet är dock att införskaffa 3-5 st till framöver. När lek och dominans kommer in i bilden kommer det sannolikt bli lite tuffare tag i gruppen. Utöver att Paracyprisar helt enkelt gör sig i större grupper så fyller en större grupp ett viktigt syfte. Det jämnar ut aggressiviteten – fler individer delar på aggressionerna och risken för enskild utmobbning minskar.

Den stora hanen tittar fram ur sin stora skreva.

Mina Paracyprichromis är helt klart ett grymt trevligt och harmoniskt inslag i mitt akvarium. Livliga, men inte stirriga. Dom är framme mest hela tiden och förflyttar sig mycket i karet. Kanske inte lika mycket de två större hanarna förstås, som valt ut var sin ände av karet som sitt hem och tillhåll där dom helst håller till i och kring. Men även dom ger sig tidvis ut under dagen och joinar gruppen. De två dominerande hanarnas naturliga beteende är tydligt. Dom håller till i och kring sin skreva och inväntar en lämplig hona att attrahera. Är hon könsmogen kommer han att försöka locka in henne i reviret – annars jagas hon snart bort. Honorna och ickedominanta hanar simmar omkring tillsammans i akvariets mer öppna ytor. Sinsemellan gruppen ser man emellanåt både lite lättare uppvaktning och lite mildare hierarkigruff.

En kul grej med dessa Paracyprisar är att dom simmar lite som om dom befann sig i ett tyngdlöst tillstånd där upp eller ner inte existerar. Inte sällan slickar dom bergväggens formation med buken tätt emot underlaget. Både med nosen uppåt, neråt och även liggande på sidan. Såhär kan man även se dom göra ute på fritt vatten ibland. Särskilt nattetid när enbart nattljuset lyser. Då kan man se hur dom ibland liksom hänger i ”luften” med stjärten neråt spanar upp mot ytan. I övrigt oerhört mörkeraktiv fisk som inte går å lägger sig. När nattljuset faller blir dom än mer aktiva och rörliga. Så nattljus är ett bra tips att investera i om man har dessa. Dessutom kan dom se fantastiskt imponerande läckra ut när blåskenet speglar neonfärgen.

Här en liten film på Paracyprichromisar i nattljuset

nya Grejer o nya Fiskar

Lite trött på cirkulationspumpen – Eheim compact 1000. Jädra bra pump egentligen, bra tryck å så, men… Den har ett enerverande brumljud som jag inte trivs med. Blev lite tystare efter några veckor, men inte helt tillfredsställande. Har haft ny pump i sikte men inte riktigt vågat slå till eftersom man aldrig får nån enhetlig bild när man plöjer igenom omdömen. Verkar lite som roulett att få tag på en garanterat tyst cirkulationspump, även av samma modell och märke. Har läst många som tex vart väldigt nöjda med sin nästan ljudlösa Compact 1000. Antingen är dom hörselskadade eller så skiljer det enormt i tillverkning från pump till pump.

Valde istället att slå på stort och köpte mig ett ytterfilter. Då slipper man i alla fall eventuell resonans i akvariet. Dessutom har man alltid möjligheten att bygga in och ljudisolera ett ytterfilter om det låter. Att verkligen köpa ett nu var däremot inte en helt färdigklar tanke. Inte heller märke eller modell. Fick ett spontant ryck att bege mig till Hornbach efter jobbet i fredags. Var kanske rätt mycket inne på ett Fluval, men dom hade bara FX5 inne. Lite overkill och långt över min budget. JBL visste jag egentligen inte så mycket om, men såpass att dom brukar göra bra grejer. Noll koll på deras ytterfilter däremot. Dom hade en go feting i hyllorna som lockade gott i köpnerven. Bra pris, till och med billigt. Alltså ytterfilter i budgetklassen, så lite skeptisk var jag och fick både lust och ångest. Tog en snabbkoll på nätet efter omdömen och det jag hittade var positivt. Ingen garanti alls, men tillräckligt för att slå till.

Dessutom kunde jag utnyttja deras givmilda prisgaranti som innebär att om man hittar samma vara billigare så får man det för det priset, plus 10% rabatt. Kanoners, ingen jättesumma men nästan 200:- billigare blev det. Ett JBL CristalProfi e1501 för 1160:- blev det 🙂

En stor rejäl pjäs på 12 liter och pumpkapacitet på 1400 l/h. Men cirkulationskapaciteten är enbart räknat på pumpens prestanda. Med filtermedium och vattenvägar genom rören hamnar den faktiska flödeskapaciteten på runt 8 -900 l/h, vilket JBL faktiskt informerar om. Det tycker jag är snyggt och ärligt gjort, sånt inger förtroende. Hur som helst så räcker den kapaciteten gott och väl eftersom liter i timmen genom filter i syfte att filtrera vattnet och bryta ner partiklar inte är det mest väsentliga. Ett lågt flöde genom ett effektivt filter är bättre än ett högt flöde genom ett dåligt filter. Eller – för bra fart kan hämma filtrets förmåga att fungera effektivt (och naturligtvis tvörtom). Hög kapacitet är egentligen mer intressant ur syreomsättningssynpunkt. Nu räcker 8-900 l/h i ett 240 liters gott och väl till att både syresätta och filtrera som det är, men som extra grädde på moset så kör jag även på med en streamer som enbart cirkulerar och syresätter vattnet lite extra. Denna går enbart dagtid (eftersom den inte fyller någon nedbrytande filterfunktion tar inte vattenkvaliten nån skada av att stå avstängd nattetid).

Filtermediet består till största delen av blå filtermatta av olika grovlek och en avdelning keramiska ringar av sintrat glas. Med tanke på att jag redan har en stor filterkammare inbyggd i bakgrunden vore det onödigt slöseri med utrymme att inte utnyttja det befintliga filtret. Så därför placerade jag insuget i filterfacket där pumpen satt, och vips så har jag fått en megafiltervolym på drygt 30 liter totalt. Nu består inte hela denna volym av packat filtermedium förståss, en del tomrum finns emellan. Och det är önskvärt för att skapa turbulens och syreberikning.

Nu har jag aldrig haft något ytterfilter tidigare och har ingenting att jämföra med. Det här är mitt första ytterfilter någonsin, så det är en ny erfarenhet. Men så långt är jag grymt nöjd med filtret. Gediget och enkelt. Inga tekniska krussiduller eller överdesignade lösningar. Sköljde ur filtermediet, fyllde upp filtertanken som fick stå medan jag passade in och monterade rören i akvariet. Själva delarna var ju inget problem i sig att montera, utan det trixiga var att få till det eftersom bakgrunden tar plats och inte var tänkt att inhysa ett ytterfilter från början. Det gick dock att lösa ganska bra. Blev bara tvungen att knäcka av en bit av locket i ena hörnet och göra en uppvinklad lucka – inget som stör det minsta.

Att prima, starta upp och få igång filtret visade sig vara förvånandsvärt busenkelt. Har läst så oerhört många historier om bångstyriga ytterfilter som hostar, gurglar, kämpar och skramlar ett bra tag innan dom går igång ordentligt. Hostade till ett par gånger och spottade lite luft nån minut sen tuffa det på för fullt och sa inte ett oljud på hela kvällen/natten. Bara några diskreta små spott med luftbubblor lite då och då bara.

Ok, inte ljudlös är den inte. Men betydligt lägre ljudnivå och om inte annat, behagligare ljud än Eheimpumpen. Compact 1000 pumpen hade en minst sagt enerverande brumfrekvens. JBL ytterfiltret surrar mest, lite lent och försynt och långt ifrån störande. Kort och gott JBL CristalProfi e1501 är en grymt bra maskin värt varenda krona, så långt. Återkommer med långtidsrapport om det består.

Blev lite fundersam när jag öppnade filterbehållaren först – det var blött innuti!? Vaa! Har jag fått ett använt filter eller… nä det visade sig vara ett stickprovsex från en tillverkningsbatch. Det kändes ju enbart positivt att få ett ex som blivit testat redan i fabriken.

Det här blev ett jädrans avlångt inlägg. Om du lyckats komma ända hit är du antagligen genuint intresserad eller är läsglad i största allmänhet.
ja, så har jag skaffat ett gäng nya fiskar också
Paracyprichromis nigripinnis ”blue neon”
Det här är ett gäng som jag inväntat och väntat på sedan uppstarten att införskaffa. Lite svåra att få tag på, speciellt till ett hyffsat bra pris. Prismässigt just för att man behöver ha ett litet gäng på helst runt 10 individer eller fler för optimal harmoni. Färre kan funka, men risken finns att det uppstår utstöttingar som inte stortrivs så bra. Men som jag och många andra säger ibland ”fiskarna har inte läst boken”. Fick rätt bra pris av Kent på Nol Ciklidhobby faktiskt, men dyrt nog för att inte ha råd i nuläget med en grupp på 10+. Så jag nöjde mig med 7 så länge och hoppas på att dom kan upprätthålla någorlunda positiv harmoni. Planen är dock minst 10st så några till kommer att utöka sällskapet framöver. Köpte först 5st (2+3) då jag lovat frugan att inte gå loss på ekonomin för hårt. Ringde och berättade om resultatet och fick som svar ”jasså inte dyrare, då kunde du ju köpt några till”. Halvvägs mot perongen till pendeln vände jag tillbaka och köpte två till. Lite glad i lyckans hatt glömde jag hålla kollen på fördelning hona hane där, så nu vet jag inte helt 100 på fördelningen. Undergivna hannar kan se snarlika ut honor – i alla fall för en med otränat öga som jag. Nu har dom svävat runt i karet några timmar och ser ut att trivas fint. Jo dom svävar liksom mer än simmar. Den stora hannen har börjat färga till sig riktigt snyggt.

Mer om dessa firrar och fler bilder kommer i ett senare inlägg. Gôtt mos 😉