YngelUtfodring

Simpelt, Smart och Enkelt sätt att mata yngel. Med vad spelar mindre roll och, egentligen är det kanske inte ens nödvändigt alltid. Har fått yngel som klarat sig bra och växt upp till starka krabater förr utan jox å trix. Uppenbarligen finner dom smått och gott i den befintliga miljön utan extra tillskott. Men, om man vill och känner för det så skadar inte lite punktinsatser för att öka tillgången på lite extra matglädje. Artemia är väl generellt sett som det mest optimala, men jag har faktiskt aldrig kläckt upp Artemia för att mata yngel, och det har som sagt gått utmärkt bra. Dessutom passar det bättre med Artemia om man föder upp yngel i ett separat kar. Fördelen med Artemia är väl annars att det är en mer optimal näringskälla.

Nåväl och hur som helst så gör jag det enkelt för mig. Pulvriserar vanliga ciklidpellets i en mortel – samma mat som övriga får som basföda, plus lite Spirulina. Räkmix funkar också bra att göra så här med, men är den finfördelad redan innan behöver man naturligtvis inte göra annat än tunna ut det med lite vatten. När ciklidpelletsen har pulvrats så blandar jag ut det med vatten. Det som sjunker till botten suger jag upp med en pipett. Sen är det bara att sticka ner armen i karet och trycka ut innehållet där ynglen håller till. Så, där fick dom det lilla extra kosttillskottet.

Yngel

Jomenvisst var det så. Efter 10-11 dagar (är ju inte helt bombus på när leken skedde) så började några yngel titta ut. Och inte bara försiktigt tittut. Rätt vågade och nyfikna. Dom gör små utstickare titt som tätt och en del har vandrat fram och tillbaka mellan snäckan och en grotta under en sten intill som hanen grävt ut. Då och då flyger morsan in och ser till att dom små tar sig djupt in i snäckan. Säkert en läroplan som hon ser till att lära ut vid fara, så att dom lär sig att söka skydd och trygghet snabbt. Hannen gör samma sak med honan. Sedan vad hannen gör när han ger sig in i snäckan vet jag inte, men honan blir fly förbannad när han gör det. Hannar ska man inte lita på helt och hållet. Även om dom försvarar reviret kan dom få för sig att käka upp yngel. Riktigt vad som triggar detta beteende vet man inte alltid. Men önskan om mer lek och bort med dom kan vara en anledning – som spårar ur. Det är ju bra om ungarna hinner växa till sig och klara sig hyffsat bra innan nya ska till. Annars skiter ju sig fortplantningsstrategin.

Små, små muppar. Frugan tycker dom liknar Beaker i mupparna, och det är väl ingen dum liknelse 😉

Andra hot är naturligtvis andra invånare, som ser en påse godis ligga där med mumsiga små troll i. Hästnosarna utgör knappast någon överhängande fara, men skulle säkert inte tacka nej om det kom ett litet yngel framför näsan. Däremot verkar dom inte nämnvärt intresserade av att sno åt sig några yngel. Även om dom ilsket jagas bort när dom kommer för nära så accepteras dom förvånandsvärt bra av Ocullatusarna när dom håller till kring, och ibland i, reviret. Altosarna däremot är ett riktigt hot som Ocullatusarna tar på största blodiga allvar. Altosar är rovdjur och yngel är en maträtt som värderas högt. Det är mer än inte sannolikt att ett och annat, kanske alla hamnar i ett Altosgap i slutändan. Tråkigt, men sån är verkligheten, i verkligheten också.

Här spöar Ocullatushanen upp Altosen

Det har inte undgått den ena av Altosarna (den som jag tror kan vara hanen) att det finns yngel i snäckan. Det roliga i det hela är trots allt att han visar sig mer än någonsin nu. Han är den som alltid varit väldigt försiktig, smyger omkring i kulisserna och helst inte visar sig mer än nödvändigt. Att låta sig fotograferas är något som varit näst intill lögn i helsike. Så fort kameran kommer fram glider han undan och tittar ut i en skreva med ett hånflin – trodde du va… Men nu när det vankas levande yngel så håller han sig inte borta längre stunder. Men det är en tuff uppgift att försöka sno yngel. Ocellatusarna försvarar sina yngel brutalt ilsket och Altosen har ingen egentlig chans. Annat om han försöker knö sig förbi barrikaden och genomlida getingattacken. Han har försökt den taktiken, men tvingas till slut backa. Den vanligaste metoden är smygjagartaktiken – att på typiskt Altosmanér extremt långsamt närma sig bytet. Det här är rätt effektivt eftersom det långsamma närmandet tydligen är lite klurigt att uppfatta som ett tydligt direkt hot. Dom liksom smälter in i omgivningen och bara finns där. Fast Ocellatusarna brukar genomskåda även det här, när han väl kommit för nära. Enda taktiken som funkat är den desperata blixtattacken, och då går det fort, och det funkar. Har inte sett om han lyckats få sig nåt och motattacken låter inte dröja. Vid ett tillfälle såg jag en sån här attack, där Altosen kom hela vägen fram till snäckan och lyckades få in gapet i öppningen. Gick fort som satan, sen for han tillbaka till sitt igen. Han passade på att vänta ut ett läge när hanen inte var i sitt revir och honan var lite ouppmärksam lite för långt ifrån snäckan. Dramatiskt och grymt spännande skådespel det här. Fast jag vill ju att Ocullatusarna ska vinna förståss.

Hade jag haft ett yngelkar redo kanske jag hade passat på att lyfta upp snäckan och låta dom växa upp själva. Eftersom dom flyr in i snäckan är dom lättfångade och inte helt omöjligt hade jag fått med honan också. Då hade jag kunnat följa yngelvården dessutom. Men nu är ödet i deras egna förmåga att hålla reviret och försvara det mot inkräktare. Förr eller senare kommer dock även föräldrarna att bli ett hot, när dom inte anser sig vilja behöva ta hand om dom mer och föser iväg dom. Då är det överlevnad på tu man hand efter bästa förmåga som gäller. Jag har dock inga större förväntningar att dom kommer klara sig, men inte omöjligt. Finns en del bra gömmor i karet att smyga omkring och hålla hus. Faktum kvarstår dock, Altosar är mästare på att söka upp och komma åt i extremt trånga öppningar.

Litet filmklipp på ynglen och föräldrarna

Snäcklek

Ok, en vecka sedan ungefär här och, nu. När det hände sig vetom jag ej, men från ena dagen till den andre befann sig en alfahonan i betahannens revir – mer eller mindre parkerad utanför en av snäckorna. Då och då slinker hon in och fladdrar friskt med fenorna. Ibland försvinner hon så djupt in att hon försvinner. Dom där snäckorna är rymligare än man kan tro. Hannen håller benhårt revir strax utanför med omnejd. Emellanåt bråkar han friskt med alfahsnnen… men vänta nu. Borde det inte vara alfanannen som fått sig ett nyp och äran att välja och bli vald. Inte som jag ser det faktiskt. Hanen som lekt är inte den starkaste och hårdaste av dom två. Andra hannen inger betydligt större respekt på sin rival än hannen som fick och tog sig en hona. Problemet med alfahannen som jag ser det, är att han är för aggressiv och revirstark och jagar skiten ur allt som närmar sig. Han har liksom ingen kontroll på sin praktfulla styrka och pondus. Eller så är inte honorna starka nog för att vara värdiga att bli hans partner.

Nåväl. Hans stund kommer nog en dag – om han coolar ner sig lite. Nu har det gått en vecka sedan honan parkerade i och utanför sin snäcka. Och jag har svårt att tro annat än att det är yngel på gång. Hon gräver inte, mer än städar undan lite sand emellanåt och vaktar ihärdigt ett litet område kring snäckan. Då och då simmar hon bort en bit och sprätter omkring sand, liksom för att forma landskapet omkring sig. Säkert nån strategisk byggplan. Verkar som hon strävar efter att snäckan och ingången liksom ska ligga på en kulle, som hon kan speja och från och få bra sikt runtom. Hanen hjälper till, lite längre ifrån och formar sanden så att det uppstår kullar och dalar och små gropigheter runtom. Det här är ett arbete som pågår konstant. Fast ibland sprätter han sand så det yr kring honan och snäckan. Då skyndar hon att städa och kolla läget inne snäckan. Nattetid sover hon inne i snäckan.

Det är kul att se hur både honan och hannen ibland verkar trigga varandra ömsesidigt genom att göra utfall mot varandra i syfte att visa försvarsvilja. Hanen kan kaxa upp sig och attackera honan och jagar in henne i snäckan, sticker hon in blir han nöjd och slutar. Ibland är det honan som kaxar upp sig mot hannen och retar upp honom, som därefter ger sig ut i revirets yttre gränser och moppsar upp sig. Ser ut som om dom tränar anfall och försvar helt enkelt. Och troligen är det precis vad det handlar om.

Försöker snegla så gott jag kan in i snäcköppningen lite då och då för att se om jag kan se nåt. Men det är djupt in till kröken i rummet längst därinne. Och dom är troligen väldigt små och inte så nyfikna på världen utanför än på ett tag. Annars har jag väldigt bra utsikt med snäcköppningen ett par cm från framrutan.

Uppföljning kommer. Och hur det går och blir återstår att se. Att överleva i akvariet blir en tuff utmaning, men samtidigt ett spännande och intressant. Alternativet är att lyfta ur snäckan vid en väl vald tid och föda upp dom i ett yngelkar. Har ett mindre helglas på 40 liter stående, men inga tillbehör. Pump och värmare är ett gångbart minimum för att kunna lyckas i så fall.

HästnosFilm

Mera film. Den här gången på mina hästnäser – Eretmodus Marksmithi. Inget märkvärdigt alls som händer egentligen, utan simmar omkring och ser sig om. Vid ett par tillfällen kommer dom in på Calvus-revir så dom får man också en glimt av några kortare stunder.

Hästnosar

Nya invånare till akvariet – Eretmodus Marksmithi, Kigoma. De hör till artsläktet Eretmodni, även kallat Gobyciklider och Tanganyikasjöns Gobyciklider brukar kallas ”hästnosar” eftersom deras huvud i stora drag liknar en häst, speciellt sett rakt framifrån. Dom kallas även för TanganyikaClowner, både för utseendet och beteendet. En karismatisk, alert och nyfiken fisk som livar upp vilket akvarium som helst. I naturen lever dom i sjöns bränningszon bland klippor och sten ned till omkring 3 meters djup. Till skillnad från majoriteten av TanganyikaCikliderna så domineras födan av alger som dom betar på stenar, men åtskilliga mindre kräftdjur och dylikt åker med, så dom är samtidigt allätare. Deras tänder är dock speciellt utformade för att skrapa alger från sten och mag/tarmsystemet är utvecklat för vegetarisk kost i första hand. Dom gillar turbulent och syrerikt vatten så mycket bra cirkulation är klart önskvärt i ett akvarium. Livsbetingelserna i sjön för dessa arter har under evolutionen inneburit att deras simblåsa har tillbakabildats, så dom saknar flytkraft som de flesta andra fiskar har. Dom är ändå rätt goda simmare, men har en karakteristisk simstil som blir lite ryckig och hoppig. E. Marksmithi är en munruvande ciklid och därtill biparantal, vilket innebär att honan och hannen delar på ruvningen. Efter en tid i honans mun växlar dom och hanen tar över.

Stod länge och väl och funderade på vad och om jag skulle köpa mig nån fisk nu när jag var i Nol senast. Fastnade redan tidigt framför karet med dom här hästnosarna i och hamnade där hela tiden. Hästnosar har visserligen hela tiden stått högt upp på önskelistan, men har inte vart helt säker om det skulle bli så. Nu fanns det ingen direkt konkurrens i urvalet för dagen i affären och dom här två hästnosarna charmade mig mer och mer för varje gång jag tittade på dom. Kruxet var att dom var lite dyra eftersom dom var viltfångade. Men, jag kunde inte hålla mig – så vansinnigt gulliga och charmiga, måste bara ha. Turligt nog så råkade det vara en hane och hona dessutom. Omkring 6cm stora och några cm kvar att växa, hanen blir omkring 8 och honan något mindre.

Ett problem som kan uppstå med dessa ciklider är att dom kan få väldigt plötsliga humörsvängningar och hannen kan bokstavligt talat bli galen och i värsta fall slå ihjäl honan (nja slå – jaga livet ur henne). Riktigt vad som triggar detta beteende vet man inte, men en möjlig orsak kan vara att hannen får kåtslag, eller att hon helt enkelt inte duger och inte vill ha henne som partner och vill få bort henne från sitt närområde. Sett ur detta scenario är egentligen en mindre grupp på runt 6 djur det bästa sättet att hålla dessa fiskar. Beteendet kan slå till ändå men aggressionen behöver nödvändigtvis inte slå ensidigt på en individ. Har dock hänt att en hanne i princip slagit ihjäl alla artfränder omkring sig – om det slår slint riktigt illa. Men det kan och har funkat med ett par också, så jag får hoppas på det bästa. Det här kan dock uppstå hastigt och lustigt efter år av harmoni mellan ett par. Just nu är det fröjdefullt mellan mitt par i alla fall.

Det här är dom mest aktiva fiskarna i akvariet just nu. Sett till nyfikenhet och vari akvariet dom håller till – mest lite överallt, men har några favorittillhåll, men… Dom är hårt bevakade och eftersom dom kom in sist så ser övriga arter i akvariet det här paret lite som objudna gäster just nu. Det innebär att dom inte riktigt hittat eller fått någon direkt fredad zon ännu. Men det är på gång. Ett bra trick och knep är att göra om lite i akvariet, störa ordningen lite. Så jag la i några fler stenar och utgick från var hästnosarna helst verkar vilja hålla till. Så jag skärmade av den ena L. Ocellatus hannens revirområde med en sten och likaså den ena Calvusens närområde i ena hörnet. Nu har dom en mindre grotthåla och litet sandområde där dom brukar kunna ligga utan för mycket uppmärksamhet, och dom verkar gilla tillhållet.

Men dom är oerhört aktiva och nyfikna som sagt och ger sig ofta ut på simturer mest överallt och känner nog till alla hörn, hålor och skrymslen i akvariet nu. Dom har rekat området väl och har hittar bra stråk där dom kan röra sig fredat. Riktigt kul att se hur dom utnyttjar ”sprickorna” och ”klipphyllorna” i bakgrunden som vandringsstigar och viloplatser. I och med höstnosarnas ankomst så har plötsligt Calvusarna blivit mer aktiva och nyfikna och är framme betydligt mer. Samtidigt ser man nu att dom håller hårt om sina platser som ses som deras revir och några höstnosar tillåts definitivt inte där. Tyvärr ser dom i princip hela bakgrundens nedre regioner med hålor och fördjupningar som deras, vilket höstnosarna nyfiket trotsar när det går. Tror dock att de här revirområden kommer krympa med tiden när samspelet mellan invånarna harmoniserar – vänjer sig vid varandras närvaro. Men vid eventuell lek och ruvning kommer det troligen bli tufft igen. Annars så är helt klart L. Ocellatus utan konkurrens de klart aggressivaste fiskarna. Oerhört ettriga och tuffa. Hästnosarna lärde sig snabbt att undvika dessa gula små monster. Calvusarna är rätt tuffa dom med, men det är lite mer avvaktande karaktär på deras revirbeteende och inte lika intensivt.

Nu är hästnosarna fortfarande såpass nya och behöver tid att känna sig hemma och vågar helt enkelt inte ta plats. Det är tuffingar egentligen och tids nog kommer det troligen se helt annorlunda ut och inte helt otroligt kommer dom säkert både börja utmana och slå tillbaka, kanske till och med sno åt sig nya revirområden.

L. Ocellatus fight & bygge

Lite film på L. Ocellatus när honorna ryker ihop. Hannarna småbråkar bara ibland och kör mest uppvisningshot, med ett å annat tjuvnyp. Honorna däremot är betydligt vassare mot varann. Alfahonan vinner alltid kamperna men betahonan ger sig inte och försöker då och då att utmana henne. Men jag har bara sett dom bråka så här intensivt fysiskt en gång. Alfa- och betahannen verkar mer tillfreds med ordningen. Faktiskt tror jag att bägge uppfattar sig som den regerande kungen, fast på var sitt håll. Beta hannen får regera fritt rätt nära Alfahannen. Men man ser vem som är starkast när det gäller.

Nästa film är en av hannarna (betahannen) i full färd att justera och fixa med sitt nygamla snäckskal. Jag flyttade på ett av dom då det verkar som om han vill vara närmare honorna som slagit sig ner omkring alfahannens revir (nja, betahonan har egentligen inte funnit nåt fredat revirområde utan driver mer omkring där hon helst vill, men inte riktigt får vara). Får känslan av att även om hannarna håller revir och inte tillåter andra hannar i det, så verkar dom gilla att ha dom nära varandra. Förut simmade betahannen mest omkring och höll ett slags strövområde och grävde bara högst sporadiskt vid dom lediga snäckorna i andra ändan av karet. Slutade med att jag flyttade båda två. Nu gräver och donar han konstant med snäckorna. För det verkar inte bara vara så att en snäcka duger. Bägge hannarna har två som dom hela tiden växlar emellan – städar, flyttar, ändrar – gräver ner (gömmer), börjar om på den andre, ibland bägge snäckorna samtidigt. Så håller dom på, hela tiden. Snäckan på filmen var nedgrävd och gömd under sanden när jag kom hem från jobbet.

Presentation av Fiskarna

Gokväll. Storm på G och livet utanför har tydligen mer eller mindre stannat upp. Själv har jag bara latat mig idag och tittat in i akvariet. Ledig efter helgpass. Gôtt mos 😉

Nu har firrarna simmat omkring i akvariet i 3 dagar och boat in sig lite. Efter inkoppning (anpassningsprocedur inför dopp i stora grytan) dök nästan alla ner och installerade sig på samma ställe. En valde att gömma sig bakom en sten och stannade där till dagen efter – en Ocellatus. Annars höll både Calvusarna och de tre andra Ocellatusarna ihop och spökade tillsammans hela kvällen och natten (så länge månskensbelysningen stod på). Dagen efter missade jag äventyrsutflykterna eftersom jag jobbade. Men när jag kom hem hade alla snäcklekare valt ut var sin snäcka och grävde sand omkring sig, eller. Nä, en hona som tidigt fattade tycke för en trång skreva under en sten stod fast vid sitt val och har inte gett upp sitt fynd än. Hon (antar att det är en av honorna) är den mest stationära av alla snäckisar och håller sig inom en väldigt liten radie som hon aldrig lämnar. Dom andra fluktar runt lite längre sträckor emellanåt.

Väldigt kul att se hur det grävs och flyttas sand både med hjälp av munnen och genom att virvla bort sand med sprattlande ålande kroppsrörelser. Det blir både gropar, kullar och gångar runt snäckorna. Nånstans finns en slags outgrundlig strategi som är svår att först sig på. Med jämna mellanrum sticker dom in i snäckan och städar ur lite sand eller bara kollar läget. Målet verkar primärt i alla fall att försöka täcka snäckan så mycket som möjligt så att bara öppningen syns. En av hanarna har flyttat en snäcka drygt fem centimeter. Inget dåligt styrkelyft för en knappt 5cm fisk. Så gör dom tydligen när dom inte är helt nöjda med var den ligger och hur den ligger. Något som dom byter åsikt om och tycker annorlunda rätt som det är. Då kan dom gräva ner snäckan, gömma den och påbörja ett nytt projekt. Sådär håller en av hanarna på nu. Han har lagt beslag på två snäckor som han byter tycke för och har grävt igen, bytt, grävt upp, bytt och grävt igen några gånger.

Dom två andra snäckorna ligger i akvariets andra halva omkring 40cm ifrån varandra så där har en av hanarna lite problem att välja vilken han tycker bäst om. Så den ene tog en hona i besittning och grävde i ett tag. Den här hanen är inte alls lika ambitiös och gräver inte alls lika entusiastiskt. Faktum är att han hellre verkar vilja simma runt och kolla läget och bara gräva ibland. Honorna verkar ungefär lika ambitiösa och entusiastiska med grävandet men är inte lika energiska, och mer nöjda med det dom håller på med. En hona gav dock upp sitt grävande och snäcka helt plötsligt utan synbar anledning en dag.

Den här honan visade sig senare under dagen blivit uppraggad av en hanne och det var plötsligt extremt livat runt en av hanarnas snäckbyggen. Båda två grävde och terraformade omgivningen intensivt. Mellan varven spände hanen upp sig och flirtade med ryckande knyckningar runt honan. Det såg väldigt upprymt ut. Men efter middagen när jag skulle kolla läget var honan puts väck. Upptäckte henne efter en stund tätt intill en sten platt mot sanden (bra kamouflage) och såg rätt stressad ut. När hannen hittade henne var han envist på och verkade lite tjurig för att hon inte ville vara med honom. Samtidigt började även den andre hannen att pock lika brutalt på honans uppmärksamhet. Lite ung och kåt syndrom blandat med stenåldersdating – klubba en hona och släpa hem (nae riktigt så gick det nog inte till förståss). Men helt uppenbart har dom här krabaterna inte alltför finstämt förhållande till motsatta könet och kan alltså gå ganska hårt sina honor.

Den här honan började senare gräva på sin tillflyktsort och byggde ganska snabbt upp ett djupt hål under en sten. Då och då kom en av hanarna på besök och det blev lite ilsket och bråkigt, men rätt som det var blev hon förbannad och visade att hon kunde bita ifrån. Men lite uppstressad blev hon. Det märktes/märks framför allt på färgsättningen som blir påtagligt mörk och lite sotgul. Mitt i allt började de två hannarna småbråka i det här. Tidigare hade den ena hane sitt revir för sig själv och höll sig där. Den andre har inte skaffat sig något markant revir än, utan håller mer bara till i akvariets andra halva. Där han förvisso har ett snäckbygge på G, men något direkt revir känns det inte som han engagerar sig i. Något regelrätt bråk eller grövre aggressivitet har det inte vart i närheten av. Utan det är mer hotfulla utmanande uppvisningar. Riktigt kul att titta på och när dom spänner sig blir dom sjukt snygga. Ibland är honan med också och även hon blir vacker i bråket. Fast hon ger upp snabbt, känner sig utsatt och flyr undan rätt snart. Det blev en föränderlig och showig Ocellatuskväll dag 3. Dag 4 rådde nästan en slags stiltje och inte så värst mycket utöver det vanliga grävandet har hänt. Lite oroväckande bara att honan valt att ligga och trycka bakom en sten. Lite stressymptom, men kommer fram ibland och har ätit lite. Så helt nöd går det nog inte på henne, än. Mycket återstår att uppleva och erfara med dessa krabater. Och jag funderar på att skaffa två honor till, med tanke på hannarnas hårda uppbackning – några till så kan dom dela på bördan.

Här kommer en liten bildkavalkad på mina Lamprologus Ocellatus gold.

Ja och Calvusarna då. Ja på den fronten är det inte alls lika livat. Dom lever ett sävligt lugnt och avvaktande liv så långt. En blandning av skygghet och helt naturligt beteende. De är till naturen en väldigt lugn art som smyger omkring långsamt i periferin i jakt på byten. Så det är rätt normalt att dom väljer att hålla till bland dunkla skrevor och gömmer sig. Fast just nu är mina Calvusar extremt försiktiga och visar sig inte mer än nödvändigt och vistas ogärna längre bort än några cm från bakgrundens trygga skrev och hålor. Dom anpassar sig långsamt och försiktigt så jag har inga förväntningar att dom ska hoppla runt i karet sådär hejsan svejsan. Dessutom är dom fortfarande både unga och små (ca 6-7cm) och säkert försiktiga av den anledningen. Dom växer låångsamt och det kommer ta ett tag innan dom når sin fulla storlek – hannarna blir runt 15cm, honan lite mindre.

Det är ganska häftigt att se hur deras färgsättning förändras efter omgivningen. Inne i dom mörkare hålorna är dom påtagligt mörka och ränderna är kolsvarta och prickarna på kroppen får ett grymt läckert blågrönt pärkemorsskimmer. Då och då när dom kommer fram, som att fånga mat tex, så bleknar dom påtagligt ju längre ut i öppet vatten där ljuset och omgivningen är ljusare. En annan kul och typisk grej är att dom har en liten retfull egenskap att liksom glida emellan och bara vara i vägen, för att dom kan. Det här har dom visat prov på lite med snäckisarna när dom gräver kring sina snäckor. Långsamt kommer en av Calvusarna glidande och står lite retfullt där tätt inpå och bara finns. Samma beteende har kommit fram när Ocellatus-hannarna bråkat som mest. Då kan en Calvus komma nyfiket och titta på och plötsligt befinna sig mitt i bråket och bara finns dör lite retfullt. Det hör kan dock vara en tolkning från Calvusarna att det rör sig om lek och väntar in en möjlighet att snabbt sno åt sig romkorn, för det är lite typiskt Altolamprologus-beteende att omärkt befinna sig nästan mitt i leken genom att stillsamt bara vara där och ta sig en munsbit hastigt och plötsligt, från ingenstans. Inte ens det lekande paret märker av rovet.

För tillfället hänger dom inte ihop någonting utan huserar i var sin ände i akvariet som erbjuder fina myshålor och skrevor att simma längs med. När månskensljuset tar vid brukar dom däremot ge sig ut på små turer en bra bit ut i akvariet och smyger runt långsamt och försiktigt. Även om dom ännu är små bjuder dom på en grymt majestätisk och cool känsla. Det här är inga stressade fiskar som måste leva livet intensivt för sin överlevnad och fortplantning. Dom är extremt stillsamt fokuserade, men blixtsnabba när det behövs. Många tycker kanske att det här är ju en rött trist tråkfisk, men dom ser inte det jag och många andra ser hos Altolamprologus – en asgrymt cool fisk med helt unikt utseende och i mina ögon en av de absolut läckraste sötvattensfiskarna som finns.

Tyvärr har jag inte lyckats få så bra bilder på mina Calvusar än. Lite skygga och håller sig gärna där mörkret gör det svårt att fånga optimalt bra bildkvalité. Ju längre bak desto sämre kvalitet blir det dessutom på grund av glaset och mängden vatten som ljusets bryts igenom.

Första Fiskarna

Så då äntligen har dom första fiskarna anlänt. Eller ja, dom kom redan i fredags och har simmat runt i akvariet nu i 3 dagar. Att jag inte legat på och uppdaterat beror på att jag har tyckt att det har varit betydligt roligare att kolla titten på fiskarna än att skriva. I fredags åkte jag alltså till Nol Ciklidhobby med en kylbag i högsta hugg. Tog en stund innan jag hittade stället. Första gången jag varit där och hade bara lite däromkring nånstans koll på vart det låg. Det är inte Mediamarkt exponering precis. Riktigt häftigt – en liten obeskedlig skylt utanför en källaringång, ett hål i marken skulle man kunna uttrycka det. Det första som slog mig när jag kom in, var – dimma. Mina glasögon immade igen totalt när jag klev in. Här var det varmt och fuktigt. Jösse så mycket fisk, å grejer på liten yta. Typisk hobbyaffär. Maxad användning av ytan – som en grotta, en guldgruva. Den som förväntar sig en snygg och stilrent utformad butik kommer få en chock. Det här är hardcore.

Gick omkring rätt länge bara för att se mig omkring innan jag bestämde mig för vad jag ville ha. Även om jag till 99% var rätt övertygad om vad jag ville ha. Men jag är ju alltid lite öppen för nyckfulla överraskningar som plötsligt poppar upp i huvet. Så helt säker kan jag aldrig vara. Men det slutade ungefär precis som jag ville.

Valet föll på Lamprologus Ocellatus gold, vars ursprungliga fångstplats är Kigoma, och har en egen liten historia. Det rör sig om en unik variant som bara hittats i vilt tillstånd en gång i sjön. Idag är det en av de mest populära och vanliga varianterna av L. Ocellatus. Troligen rör det sig om en naturlig hybrid i sjön som råkat uppstå högst tillfälligt, som man sedan avlat vidare på inom akvaristiken. Det blev 2+2. Nån snäcklekare var jag klar över att jag ville ha, dock inte helt säker på vilken art.

Andra valet av fisk var jag mest tvärsäker på. Nån Altolamprologus, Calvus eller Compressiceps och vilken variant var jag inte så himla noga med. Dom är skitläckra och störtcoola allihop. Han hade inte en massa inne att välja på, men antagligen fler än de flesta i landet kan erbjuda. Rätt små var dom också. Men jag tycker det kan vara kul att se ungfiskar långsamt växa upp i akvariet innan dom blir fullvuxna. Problemet är bara att det är lite vanskligt att könsbestämma arten när dom är såpass unga. Valet föll på ett par A. Calvus black. Motsvarigheten heter white. Och skillnaden är ungefär som det låter, även om skillnaden ibland inte alltid är så överdrivet stor. När dom är så här små ca 6-7cm är skillnaden inte jättestor, utan det är nåt som kommer fram mer med åldern. Sen så skiftar dom snabbt i nyans med humör och omgivning. Nu återstår att hoppas på att det verkligen är ett par jag har. På grund av att dom är såpass små ännu gick det inte helt klart avgöra skillnaden. Han trodde det var en av varje, men om det är två samma så rör det sig sannolikt om två hannar. Om, så skulle jag få byta en mot en hona. Med tanke på min inredning är tyvärr fiske ett mindre lustfyllt tilltag, ja i stort sett nästan omöjligt om fisken väljer rätt gömma. Så, om, så får jag kanske helt enkelt chansa på att köpa två honor – nema problema och hoppas att hannarna inte går loss fullständigt på varandra. Den risken finns, det innebär att en kommer att bli illa tilltygad. För ”there can be only one” mentaliteten är stark. Men man kan ha nån slags tur. Nu återstår att se hur dom agerar gentemot varandra och se om jag kan få nån hint framöver om könsfördelningen.

Ja och på detta köpte jag några äkta Tanganyika snäckor – Neothauma, som är betydligt snyggare och tåligare än vinbergssnäckor. Bara fyra stycken till en början. Skaffar väl fler framöver, för L. Ocellatus gillar att byta snäckor och ibland har dom två byggprojekt på G samtidigt. En större snäcka till A. Calvus blev det också. Dom väljer gärna en större snäcka att leka i om dom känner för det. Så jag gav dom en utifall att som aktetnativ.

So far so good – har hänt en del i karet sen jag skaffade fiskarna nu. Inte så mycket på Calvussidan, däremot så har snöcklekarna kommit igång rejält och håller på. Men jag tänkte tråka ut mig här och nu och tar en uppdate i nästa inlägg. Kommer massor kul bilder. Här en bild på Altolamprologus Calvus black och Lamprologus Ocellatus gold i alla fall, strax efter nedsläpp.

Dag 20, Växer så det knakar

Nu har det gått 20 dagar sedan uppstart och i morgon blir det förhoppningsvis premiärdopp för fisk. Under den här tiden har vattnet stabiliserat sig på Ph 8,3 och Kh 12, med hjälp av bikarbonat ca 2msk. Räknar på att jag har en total vattenvolym på 200 liter, minst 40 går bort på grund av inredning. Kanske mer men jag dividerar enkelt och jämnar ut det till 200. Plusminus skillnaden är inte så jädra noga. Jag hör till dom som förespråkar lite salt i karet, beroende på vad man kör för biotop. I Tanga och Malawi tycker jag det är bra att köra med lite salt – ca 1dl per 100 liter är ett bra riktvärde. Men för att inte chocka växterna har jag ökat dosen långsamt. Och dom verkar inte bry sig det minsta för det var jäklar vad dom har börjat komma igång.

Vallisnerian verkar ha rotat sig fint och ser ut att stortrivas. Massor nya skott och dessutom skjutit iväg ett antal löpare där ny blad sticker upp och drar iväg med dryga centimetern om dagen. Javaormbunken är ju ingen turboväxare och reagerar likaså lite långsamt på eventuella förändringar. Så långt är den dock lika ståtlig som när jag köpte den och ett antal nya blad har börjat rulla upp sig från rotknölen. Ett ensamt blad med sytrådssmal rot som lossade när jag planterade den här, kilade jag fast vid en sten och den har både tagit sig och växt lite. Så, växterna har etablerat sig oväntat bra. Historiskt har jag sällan lyckats så bra med växter. Bra idé med lång uppstart innan fisk, många vattenbyten, växtgödning och co2 (lowtech flytande form – Easy Carbo).

Och just vattenbyten har jag varit frikostig med under den här perioden. 9 vattenbyten där jag varvat 25% och 50%. Det här har troligen hjälpt till att hålla algerna stången. Har historiskt aldrig haft så lite alger någonsin under inkörningsperioden som nu. Kan ju hända att det händer grejer när fiskarna kommer. Men det här är i alla fall ett bra intro. Har bara haft lite mindre mängder kiselalger som kommit och gått, men backat mer än det etablerar sig. Men lite har börjat hända, och det ser jag enbart som positivt. Lite alger på inredningen tycker jag är snyggt, ser mer levande ut med en patina av alger på inredningen. Små antydningar av grönt och lite småtofsigt, knappt synbart har börjat dyka upp. En del svävalger hade jag däremot en period i början. Troligen var det dock mest damm från sanden och avlagringar från husfixen (filtret är som nämnts inte lackat) som svävade runt. Nästan på dagen 14 dagar vände det påtagligt och nu är det i princip kritallklart.

Min lilla Physiasnäcka gör dessutom ett grymt effektivt jobb och håller en del algpåväxt i schack. Igår kväll sopa den en sten med alger (inte mycket dock men) sopren. Å andra sidan skiter den som en häst.

Belysningen var jag sparsam med första veckan – ca 7 timmar. Sedan har jag ökat på och kör idag på ca 11 timmar. Det blir väl där ungefär belysninstimmarna landar. Mitt nattljus skapar på detta en förlängning av betrakteksetiden med mersmak, så på kvällen när huvudbelysningen släcks kan jag fortfarande betrakta livet i akvariet flera timmar. Och eftersom akvariet står bredvid min sängsida kan jag ligga i sängen och glo mig till sömns om jag vill, och det lär jag göra i början. Det gör jag redan nu, utan fisk i. Så rogivande och mysigt är det.

Intressanta FilterBetraktelser

Först fattade jag inte riktigt alls hur det gick till, men nu fattar jag lite mer. Men långtifrån fullständigt. I brist på fysiska ingenjörskunskaper blir det hela delvis lite mystiskt. En sak har jag definitivt förstått, och det är att det beror på filterkonstruktionen i kombination med jäkla bra drag i pumpen. Filtret som är inbyggt i bakgrunden är toppmatat – öppet upptill, och har horisontellt flöde längs ca 3/4 av akvariets längd. Grovt räknat är den totala volymen ca 20-22 liter. I slutet av ”rännan” viker flödet ner mot botten till en mindre kammare (ganska öppen yta med kalkstenskross och snäckskal) och vänder sedan uppåt till sista kammaren där pumpen sitter. Filterdiametern skiftar en del från insug fram till pumpen, men inte någonstans trängre än omkring 6-7cm. Filtermaterialet består till största del av filtermatta rivna i olika form och storlek och grovlek. Mer grov i början och mer fin mot slutet. Sista biten innan ”U-svängen) är fylld med grov filtermatta och luftigt PET trassel. Samma PET trassel har jag i första filterkammaren (insuget) där det fungerar som grovmekanisk skitrens av synliga partiklar (bra fritt flöde här alltså). Insidan av filtret består av sträv ruggad husfix som är olackad. Här lite bilder innan pumpen var på plats och vatten var påfyllt hur filtret ser ut i stora drag.

Fördelen och varför jag valt denna konstruktion var att det är lätt att komma åt att rengöra/byta ut innehåll vid behov. Det är också ett sätt att tvinga vattnet rinna genom så mycket filteryta som möjligt. Inbillar mig även att det kanske är en fördel att en stor del av filterflödet har kontakt med ytan och möjligen bidrar med något högre syresättning. Att jag valt en U-sväng beror på att jag ville förlänga filtret och få till en lättåtkomlig placering av pumpen. Plus kunna göra en liten mer öppen kammare för kalkmaterial som inte kloggar igen. Och samtidigt skapa ett utrymme där vattnet kan cirkulera upp mot pumpen tämligen obehindrat. Slutligen står pumpen på en grov och en tunnare finporig filtermatta. Dels för att minimera mängden småpartiklar in i pumphuset men också för att dämpa vibrationer från pumpen.

Ja det här var en presentation, tankar och genomgång av filtret. Nu till hur det fungerar. Vilket jag inte kan veta så mycket om än eftersom jag inte belastar det med någon fisk i nuläget. Däremot rent praktiskt synbart. Och… det är här är en intressant betraktelse. Och det hela beror på – jvlgt bra drag i pumpen i kombination med kanske något underdimensionerad filterutrymme, mest då kanske i U-svängen. Även om en cirkulationspump nu inte suger vatten utan förflyttar det, så uppstår en såpass hög effekt att vattenvolymen i pumpkammaren sjunker i förhållande till övriga karets vattennivå och i princip suger upp det inkommande vattnet med sådan kraft att det uppstår ett undertryck i pumpkammaren. Det intressanta är att effekten syns och verkar redan i insugskammaren. Trots både ganska stor friflödande yta/volym och väl tilltaget rasterinsug på ca 4x12cm så är ytvattnet i insugskammaren ca 2cm lägre än i akvariet. Men det slutar inte där. Längs med rännan sänks vattenytan ytterligare ca1 cm fram till hålan där vattnet sugs ner i U-svängen. Slutligen så, i själva pumpkammaren är vattennivån hela 5cm lägre än i akvariet. Tänkte först att filtermaterialet var för tätt packat, men efter lite test med lite luftigare fyllning uppstod ingen större skillnad. Även om pumpen aktivt drar till sig vattnet så uppstår samtidigt en litet passivt bäck i miniatyr där vattnet faller neråt. Helcool 🙂 Några mindre bra bilder på filtret in action. Svårt att se kanske men notera glasrutan och där ramen tar vid. Ute i själva akvariet går vattnet strax ovanför den här undre ramkanten. Ganska markant skillnad med andra ord.

Är det här dåligt, är jag bekymrad? Nä. Inte alls. Pumpen låter inte mer ansträngd i pumpkammaren som fritt hängande i akvariet så undertrycket och det faktum att pumpen inte står helt under vatten har knappast någon som helst negativ inverkan. Huvudsaken är att själva pumphusets aktiva funktion att förflytta vatten genom sin konstruktion står under vatten och inte suger in luft. Samt att merparten av pumpen står under vatten så att den får hjälp att kylas ner. Pumpen känns inte alls varm, så någon risk för överhettning verkar inte föreligga bara för att överdelen av pumpen inte är under ytan.

Om det påverkar själva filtrets funktion så tror jag enbart på positiva effekter. Riktigt bra flöde medger en god syresättning av filtrets framtida bakteriekultur. Att ha ett filter som rinner neråt som en liten bäck känns mer än bara bra. I kombination med kontakt med ytan uppstår även ett bra gasutbyte. Intressant att se hur ytvattnet i filtret cirkulerar omkring filterkuberna. Och på vägen ner och i U-svängen där draget/suget är som kraftigast uppstår en önskvärd turbulens. I själva pumpkammaren cirkulerar vattnet rikligt omkring i kontakt med ytvatten och vidare ut genom utblåset där det utpumpade vattnet sniker vattenytan och rör om ordentligt. Grymt bra syresättning hela vägen med andra ord.

Har en del idéer kring att pimpa filtret och göra det ännu effektivare. Hade jag inte haft alldeles för nyfikna katter hade jag gått All In och öppnat upp bakluckan och planterat större växter som trivs i sumpmiljö i filtret. Eftersom belysningen räcker hyffsat ok under luckan in till filterrännan så tänkte jag göra lite efterforskningar framöver och se om det möjligen finns några växter som skulle kunna trivas i filtret, under luckan. Växter är nämligen outstanding bra på att ta hand om och bryta ner diverse avfalksprodukter, använda det som näring och rena vattnet från skadliga ämnen. Bättre och effektivare filtermedium finns knappast.