Seven and out: Bakgrunden monterad och klar

the End of the FrigoilitBakgrundsÄventyr. Trodde väl att monteringen skulle bli lite silikon, mindre justering, lite extra längs med kanterna där behovet fanns för det. Och jo, så var det väl – extra allt. Det blev betydligt lite kladdigare än väntat när det kom till finjustering. Trångt på sina håll att komma åt snyggt och smidigt helt enkelt. Borde kanske tänkt före innan efter på en del mer trixiga vrår. Som runt filterhuset där pumpen ska sitta tex. En av modulerna var visst inte helt plan dessutom. Men allt löste sig och bästa lösningen var att inte försöka finlira helt i onödan för mycket. Det blev bara tvärtemot finlir och snyggt. Näe, bättre att helt enkelt låta det få det gjort och städa bort missanpassat silikon efteråt istället. Ohärdad silikon jävlas enbart, hur man än gör i princip. Härdad kan man skava bort med rakblad, helt mycket enklare. På med vad som behövs, låt spillkladd vara och raka bort det sedan. Mö mycke bättre.

Här ligger karet på sidan i sängen. Tyckte det var enklare att böka in och montera i liggande läge. Dessutom enklare att skapa tryck mellan glas och bakgrunden medan silikonet härdar genom att lägga tyngder som pressar fast det hela.

Naaa, riktigt så hemskt var det inte, eller… mindre skitkul kanske. Allt gick i alla fall bra till slut och satte sig där det skulle och det som ser mindre proffsigt ut syns bara om man rotar med ögonen, och orkar bry sig.

En annan sak som satte igång bryderier var hur modulerna var tänkta att användas. När bakgrunden väl satt på plats kände jag intuitivt en opassande känsla som störde min etiska blick. Tanken och valet av modulernas form och placering under skapandet passade helt enkelt inte ihop med resultatet av helheten. Inte bestörtande, men kanske lite retfullt. En utmaning snarare än problem att lösa. Så brukar jag se och tänka. Så här är det nu, hur löser jag det på bästa sätt?

NemaProblema. Mekade runt, vände och vred tills jag hittade en ok lösning som kändes funkar. Kanske bättre än jag tänkte och trodde till och med, jo fan. Yes och jäklar va gött. Nu sitter den där. Satt och mös i omgångar hela dagen och dagen efter. Sen kunde jag inte hålla mig längre. Jag vill inreda. Hade samlat på mig massor av stenar som jag släpat hem i tid och otid som låg på balkongen och minglade.

Stenar och glas är en kuslig kombination. Därför är en billig försäkring mot klantiga olyckor som en frigolitskiva tex ovärderlig. Här kom jag utan en tanke på det innan, på att jag kunde använda den gamla Juwelbakgrunden som satt i innan, som underlag. Återvinning är alltid bra. Svart och läckert strukturerad som gör att om botten blottas så slipper man störas av en tråkig vit frigolitskiva. Har man grävande ciklider, som jag tänkt skaffa, är det en grymt smart och snygg lösning. Det kommer bara se ut som en klippbotten blottas om sanden blottar botten. Egentligen ser det faktiskt riktigt snyggt ut som det är utan sand och det hade kunnat funka utmärkt om man har fiskar som inte bryr sig om sand. Eller tänkt plantera växter. Men det finns säkert en snygg lösning på det med i så fall. Men nu ska jag ha finkornig sand i, senare.

Bra tips oavsett hur du tänker att du vill, kanske eller är helt säker på hur du vill inreda med sten. Plocka mycket mer än du tror att du vill ha. Stora, större och mindre, olika färger och former. För du kommer garanterat tänka fram och om och tillbaka fler än många gånger. Till detta behövs många alternativa lösningar och goda tillgångar på lika många fler idéer som dyker upp under tiden du tänker, gör och kommer på helt plötsligt. De flesta stenarna faller ofta bort i slutändan och precis som man brukar säga inom foto – ”kill your darlings” – den och den fina fräcka stenen, och den och den. Välj enbart dom som absolut passar in och skapar en känsla av harmoni. Less is more är en mer än bra devis att sträva efter många gånger.

Vilket kanske rimmar sådär med tanke på den komplexa bakgrunden, som kanske inte är särskilt less is more. Just därför kändes det ännu viktigare att jämna ut tyngdpunkten och inte övermöblera botten med för mycket sten. Det hade lätt blivit antiklimax overkill. Dessutom ville jag gärna framhäva bakgrunden och inte stöka ner intrycket. Annars är ju en massa grottor en kul grej för många fiskar att ha tillgång till. Risken är samtidigt stor att för många gömslen blir så tryggt att fiskarna hellre simmar omkring under och bakom inredningen. Så det vinnande konceptet blev en ganska sparsmakad stendesign. En ”darling” har jag använt av en massa kandidater som föll bort. Och det är den liggande stenen i högra hörnet under klipphänget. Den erbjuder både en skreva baktill, på sidan och en trång grotta under. Perfekt form som ger mycket. Dom andra stenarna är några av dom jag från början trodde mindre på. Men gjorde sig mycket bättre rent estetiskt än många andra häftigare stenar, som enbart tyngde ner och stökade till intrycket och skapade obalans.

Så långt är jag fortfarande skitnöjd med hur det blivit. Trots att jag fick tänka om lite med några moduldelar. Det ser ut som det det mesta ska kunna gå samma väg som jag. Om ni undrar om den hängande modulen uppe i högra hörnet så fyller den ett syfte och hänger inte bara där för att se fräck ut. Den ska dölja en streamer, som jag prompt fått för mig att vilja använda. Snyggast kanske hade det vart utan, men i kombo med stenarna under och bakgrunden gör den sig rätt ok ändå. Den kommer sticka upp över vattenytan och förhoppningsvis se ut som en bit klippa som sticker ner från ytan, typ.

Part six – Lack on the Rock

Äntligen var så hela stenbiotopen lackad och klar. De två stora bakgrundsdelarna var mer än envist krävande att låta sig lackas och krävde en välskruvad uthållighet. Bra att veta för den som tänker innan och kanske vill komma undan smidigt, att mycket skrymslen, skarvar och vrår gör allt betydligt jobbigare än enkelt. Å andra sidan är det värt besväret när det väl är genomfört. Det gäller att låta frustrationen omvandlas till jävlar anamma energi, fokusera och älska utmaningen. Det är bra att ha många olika penslar tillgängliga, små och stora – och gott om tid och inget som stör. Har man väl börjat vill man gärna fortsätta, oavbrutet, tills man är klar. Första lagret var olidligt jobbigt att lägga, andra gick betydligt snabbare och och enklare.

På sina ställen fick jag ödsla flödigt med lacken, med risk för vita fuktmärken. Höll de värsta ansamlingarna i schack genom att ”torrdutta” och kladda ut lacken med jämna mellanrum under tiden övrig lackning fortskred. Funkade tydligen, för några påtagliga vita märken uppstod aldrig. Inte mer än ljusare spår som mer liknar helt naturliga strukturer i stenen än vitnad lack.

Ser lite exklusivt ut med den där extremt glasblanka ytan, men tyvärr inte särskilt verklighetstroget. Som tur är försvinner glansen under vatten. Några nyanser mörkar får man också på köpet, på gott och ont. Samtidigt blir ytan sällsamt påverkad av hur ljuset faller mot ytan och nyansen påverkas påtagligt av vilken färgtemperatur ljuskällan har. I vissa vinklar och ljus kan det nästan se gråsvart ut och i ett annat ljus mer brunt/gult och nästan rödaktigt. Återstår att se hur det ser ut i akvariet med vatten. För vatten påverkar hur ljuset framställer färger och nyanser lite annorlunda än på torra land. Ska bli väldigt spännande.

Hyffsat sliten efter det här, men grymt nöjd och belåten över resultatet. Möjligen skulle jag kanske kunna valt nån nyans ljusare färgton. Kanske lite mer variation i färgsättning. Ändå är jag nöjd över hur det blev ändå. Och kanske hade jag tyckt tvärtom om jag valt det. Svårt att få fram rätt färgnyanser och toner på bild (tagna med en iPhone – redigerade i en padda). I verkligheten är bakgrunden mer nyansrik i färgskiftningarna än bilderna visar. Nu väntar snart montering i akvariet. Fruktansvärt spännande, och spänt. Kommer det se ut som jag förväntar mig – och hur svårt kommer silikonböket att bli.

del 5 Lack kapitel 1

Dags för en omgång lack. Eftersom jag inte påbörjat målningen av den stoora bakgrunden så får den stora omfamningen vänta. Nu är det dags för modulerna och topplocken. Och… håligheterna i bakgrunden. Eftersom mina kreativa utsvävningar att skapa små grottsystem i själva bakgrunden under ”locken” som sedan ska limmas fast, så innebär det ett litet omständigt merjobb. Vill inte lämna något åt slumpen – typ vita omålade grottöppningar som eventuellt blottar sig. Det vore tråkigt fult. Så då får jag måla grottorna, torka och sedan lacka, innan jag sätter på locken, målar och lackar bakgrunden. Lika bra när man ändå håller på att måla hela grottorna.

Eftersom andra lyckats bra så körde jag på Nordsjö Epolan V Epoxylack. Enligt deras produktblad ska den blandas 1:1. Visserligen mätt i viktenheter, men jag har svårt att tro att så små satser åt gången som behövs kan bli tokfel. Men för att göra det så noggrant jag kunde kom jag på den smarta idéen att använda en stor spruta. Mer exakt än så utan våg kan det knappast bli. Dessutom i princip inget hällsöl. Viktigt dock att spola ur sprutan mellan dopp i vardera gryta. Röra om ordentligt både i vardera burk innan och den färdiga blandningen får man inte heller glömma – med rengjort verktyg för varje burkröra.

Om jag tyckte svärtningen vid målning var lite kusligt när allt blev kolsvart, så var det här minst lika ännu mer kusligt. Lack är inte genomskinligt utan mjölkvitt innan det börjar reagera och härda. Så allt blir först kusligt blekt mjölkvitt. För säkerhets skull kollade jag dock efter, ifall jag råkat få en lack med kulör. Lackens färg stod av någon underlig på finska. Google translate svarade färglös – phuu! Under tiden jag fortsatte blev områdena som vilat en stund mer och mer transparenta.

Till skillnad från övriga arbetet så långt med bakgrunden, så var inte det här lika kul eller särskilt spännande alls. Det var mer ett jobb. Gillade framför allt inte konsistensen, lite trögflytande och inte helt lätt att applicera sådär smidigt. Man ska kunna spä den med vatten, men hade inte lust att experimentera och kanske ställa till med något onödigt. Eftersom både moduler och bakgrund är ganska grov i strukturen, med många fördjupningar och trånga utrymmen var det här ett rätt slitsamt jobb som krävde mycket koncentration. På en del mindre nogaräknade ställen, som ändå inte skulle synas, slabba jag på lite mer ymnigt för att kunna komma åt ordentligt. Där kände jag ingen oro för risk att det skulle bli vita nyanser i lacken. För tjock anstrykning kan ju ge vita märken i lacken när fukt blir inkapslat, mindre ansamlingar brukar dock försvinna med tiden. Trots ymnigt lager på sina ställen blev resultatet dock helt genomskinligt ändå.

Andra omgången lack var betydligt lättare att stryka på och det gick åt betydligt mindre lack. Överlag så är lack oerhört drygt och jag lyckades göra mer än jag behövde båda gångerna, trots att jag halverade mängden inför andra lackningen. Hellre lite för mycket än för lite dock. Lacken kommer räcka mer än väl till det som återstår. Eftersom det här var första gången jag någonsin lackat. Med varning på burkarna att 2 komponentlack endast är för professionellt bruk. Så kände jag mig inte helt säker på vad jag sysslade med. Men det kändes bra. Förutom en liten detalj, som gjorde mig lite nervös. Efter drygt 20 timmer var dom lackade ytorna fortfarande lite klibbiga. Kusligt. Tänk om jag misslyckats fatalt med blandningen – hur gör jag då? Andas lungt. Dagen efter och många timmar senare kunde jag slappna av. Stenhårt och klibbfritt, och ultrablankt. Inte lika snyggt som den matta olackade ytan men den effekten försvinner när det hela kommer ner i vattnet. Några nyanser mörkare blir de lackade stenarna också. Effekten är den samma som skillnaden mellan en torr och våt sten, ungefär, fast inte lika markant.

Så, och nu, väntar målningen av den stora bakgrunden. Det ska bli så grymt jävla kul att släppa loss penseln och nyansera fram känslan av sten.

Del f4a: Börjar måla

Nu så är delar av frigolitbakgrunden målad. De så kallade modulerna som ska komplettera den stora scenen. Och om det vart roligt på alla sätt och vis fram till nu. Så var det här grädden på moset. Färgläggningen var sjukt kul och hypnotiskt exalterande. Egentligen blev det snabbt och ganska enkelt rätt snyggt, sedan snyggare, läckert, häftigt och…. ja så kan det nog hålla på tills det går åt helvete och man får börja om. Man måste helt enkelt bestämma sig för att man är nöjd när man börjar komma upp i runt 90% tillfredsställd. Det är lätt att köra fast och stirra sig blind på detaljer ingen någonsin antagligen kommer att fundera över.

För egen del kan jag lätt påstå att den rådande inställningen för stunden hade stor inverkan. Vilket betyder att om jag skulle göra det i morgon kanske resultatet blivit helt annorlunda. Man kan väl säga att man lätt rycks med i en intuitiv hänförelse där man blir en del av förvandlingen och resan. Den inre bilden fanns där, men bytte skepnad under tiden färgerna förvandlades. Hypnotiskt och avkopplande. Nu blev det som det blev, vilket innebär att jag måste återvända till denna plats när jag målar resten.

Varför jag agerade så hör psykedeliskt har dock sina orsaker. Har aldrig målat frigolitstenar. Är inte van att jobba med vattenfärger och hur dom interagerar med varandra och bara sex basic färger att jobba med. Valde dock att jobba med vattenfärger eftersom det skulle innebära maximal felmarginal mot klantiga beslut. Risken för lagerbildning är obefintligt med vattenfärg. Istället måste man ha mer fokuserad uthållighet och tålamod för att sakta, sakta bygga upp intensitet, nyans och ton. Det är inte bara att måla en eller två gånger sen är det klart. Utan det krävs otal omgångar med skiftande blandningar av flera olika färger tills man hittar det som funkar och sedan bygga vidare – tills man är nöjd. Vilket man egentligen aldrig blir.

I början var jag väldigt stel och försiktig. Ju längre in i processen och varm i kläderna jag blev, desto mer intuitivt började penseln dansa fram och hoppa omkring i färgerna. Till slut gick det nästan av sig själv och jag bara tittade på och rättade till handens val av färg. Ok, nu är det väl så att jag har tecknar, målar och skaparbakgrund – amatörmässig, självlärd sådan. Och den kom till god hjälp, även om jag är ringrostig på färgfronten. Målade en hel del förr och längre tillbak i tiden brukade jag anamma en speciell teknik på små figurer och byggsatser, som jag försökte återerövra.

Jag började med väldigt ljusa toner för att långsamt mörka dom allt eftersom, samtidigt som jag ganska fritt skifta färgnyanser för att se effekten hur det inverkade helheten. Använde minimalt med rena färger utan blandade sporadiskt skiftande flera färger med varandra. Rena färger bli ganska platt och livlöst. En blandning av flera färger i samma pensel som dessutom skiftar i nyanser från ena stunden till den andra ger ett mer naturligt och levande intryck – även om resultatet till synes eventuellt ser enhetligt ut. Man kan med fördel vara betydligt mer nyansrik än jag varit, som hållt färgskiftningarna ganska enhetligt. Men som första projekt och inte helt erfaren över min förmåga att skapa balans ville jag ligga lågt för att undvika en potpurri av färg.

Märkte ganska snabbt att man kan slappna av och ta det cool lugnt med rädslan för risken att göra fel, för den är väldigt liten. Man kan misslyckas ganska ordentligt med en idé till färgblandning utan risk att måla in sig i ett hörn och få panik. Detta är den stora fördelen med vattenfärg. Det är i det stora hela bara att köra på och se vart det bär hän. Ja, och så är det bra att låta det du målar vila och torka mellan varven, dels för att kunna påverka färgsättningen eftersom konstant blöt ny färg enbart blir sunkigt tråkig annars. Sedan så är det skillnad på torr och blöt färg och svårt att se resultatet i torrt tillstånd.

Många använder omvänd teknik. Målar först i en mörk, nästan svart ton och ljusar sedan upp för att skapa relief och djupkänsla. Detta kräv en lite mer krävande färgsättningsteknik som innebär att man mer eller mindre torrmålar ”drybrushing” hela bakgrunden i önskad färgnyans. Det är minst sagt jobbigt eftersom torrmålning inte är lika lätt att styra mer spontant och intuitivt. Du måste vara mer klar och bestämd över hur du vill ha det. Jag använder också både svärtning och drybrushing för att skapa djup och reliefkänsla men kör detta efter att själva grundfärgen är klar.

Själva svärtningen, som jag kallar den, är en ganska både brutal och i första anseende lite kuslig procedur. Den är också väldigt sölig, men grymt enkel och effektiv. När du är nöjd med din målning så målar du allt kolsvart med någon tjockare sort av färg än vattenfärg. Typ allmogefärg eller liknande – OBS! vattenbaserad färg ska det fortfarande vara. Spä den lite med vatten så den blir lite mer vattnig. Ok, nu är allt kusligt kolsvart. Sedan tar du en blomspruta och duschar (med dimmstråle) så att den svarta färgen rinner av tills önskad effekt uppstår. Vänd och vrid objektet så att du blir av med överflödet och rinner in i alla små fördjupningar. Du kan även experimentera med hur tjock svart färg du vill måla med och spruta olika hårt. Det är önskvärt att få en viss ojämn svärtning på själva grundfärgen, även om tonen mörknar något, eftersom det ger en intressant naturligt härjad effekt. Låt torka och gör ev om proceduren om du vill få en starkare effekt.

När jag är nöjd med svärtningen kör jag en eller flera omgångar med drybrushing för att förstärka djup och relief ännu mer. Det här gör man med ljusa färgtoner som domineras av vitt, med blandade skiftande inslag av andra färger för att ge lite extra dimension i helhetsintrycket. Drybrusching är ingen svår teknik, men kräver lite inkänning innan den sitter. Och för att det ska funka måste färgen nästan vara som det låter – torr, men blöt nog för att fastna på penseln och kunna fastna på underlaget, knappt. Kan tillägga att det är lite svårare med vattenfärg än en redan mer trög och pigmentstar färg – typ allmogefärg. Den här tekniken är när den väl sitter, magiskt rolig att pyssla med.

Så, nu är det klart. Nu ska det bara torka och sedan lackas. Nu har jag bara bakgrunden kvar att måla. SeaU 😉

Fångar sten och hittar kompisar

Bakgrundsbygget vilar. Tänkte ge mig ut på stenjakt och börja samla ihop lite stenar som jag ska inreda med framöver. Lika bra att börja innan det blir för kallt och regnigt. Vi har en bäck som rinner alldeles inpå knutarna och det är lågt vattenstånd där nu. Bara att traska rätt i och hitta. Men bara för att det är mycket massor gör det inte lättare att välja. Det finns alltid en sten som är lite bättre, eller… Man blir lätt formfixerad och pedantisk i valet så att det blir löjligt. Efter en stund lugnade jag dock ner mig och bara plockade lite hur som helst. Va tusan, det är gratis sten i massor och jag kan plocka mer när som helst om det inte duger.

Mitt i sökandet uppstod plötsligt ett mycket intressant och förvånande möte. Lyfte på en sten och såg något stort röra sig i en håla där i sanden. Va tusan – en kräfta! Här, mitt i en obeskedlig liten skitbäck. Och den levde, i allra högsta grad. När jag viftade med fingret framför den viftade den hotfullt tillbaka med sin ena klo. Lade försiktigt tillbaka stenen och kände mig väldigt glad. Kul, kräftor i bäcken, där ser man.

Frgltbkgrnd Del 3

Nu är det skoj. Ja det har det väl vart hela tiden egentligen, men nu är det inte så mycket tänk utan mycket mer intuitivt skapanda. Lite meditativt avkopplande till och med. Att smöra på med husfix kan tyckas låta lite slätstruket grått och enahanda. Men det är avkopplande och, hmmm… det här låter lite rubbat för en oinvigg – intressant. Det intressanta är själva betraktelsen av sakta förvandling från uppenbar frigolitkänsla till något som mer börjar likna sten.

Som jag nämnde i förra inlägget, så valde jag att göra en ganska tjockflytande cementblandning. Ungefär som krämig yoghurt. Tyckte det kändes mycket smidigare och effektivare än vällingliknande konsistens. Kanske ökad risk för sprickbildning, då jag läst om att många rekommenderar flera supertunna lager. Kan hända skiftar beteendet under torkning mellan olika märken, men den jag använt från Byggmax, som heter Rep&Fill har inte spruckit nämnvärt annat än på ett par ställen i några djupare skarvar (på sin höjd nån knapp millimeter). Inte värre än att ett andra lager rådde bot på det, utan att spricka. Två lager blev det och det ser stabilt ut.

Blev en härligt stabil tyngdkänsla i modulerna och bakgrunden efter cementering. Ja inte så mycket tyngre, men betydligt mer solid känsla. Och snyggt började det bli. Lång väg kvar att vandra och en hel del jobb kvar. Men nu börjar snart det riktigt roliga, om än lite fundersam hur jag ska göra och gå till väga – att måla.

Ja, som du förstår – not the end, snart kommer del 4

Frigolitbkgrnd Del 2,1

Jahaja! Glömde väl en sak där förut i förra inlägget. En bild på baksidan av bakgrunden där filterutrymmet gömmer sig. Så här blev det. Kort och gott utan närmare teknisk beskrivning. Mer om det här och hur med mera kommer längre fram i tiden.

FrigolitBakgrund – del2

Ja nu kommer fortsättningen på frigolitäventyret. Formen har landat så att säga. Jag är väl ganska ok nöjd. Någon gång måste man bestämma sig för att sluta och bli nöjd helt enkelt. Annars tar det nog aldrig slut – jo frigoliten kan ta slut om man inte ger sig och snart har man bara en liten boll kvar. Det jobbiga är, att under tiden man karvar och lever så hittar man känslan och tekniken och kommer på nya idéer hela tiden. Men man måste hejda sig och försöka hålla sig på det valda spåret. Alternativt börja om på nytt. Då blir det genast jobbigt och då blir man tillfreds med där man är och gör det bästa av det som nästan är på väg att bli klart – Äntligen. Inte för att det är besvärande, utan för att det faktiskt är en ganska krävande process.

Att blåsa frigoliten med varmluftspistol var häftigt och spännande. Vilken snabb och läcker förvandling. Den värsta frigolitlooken antog ultrasnabbt betydligt mer mjuka former. Provblåste på en frigolitrest för att känna in effekten. Bäst kontroll blev det med ett smalmunnat munstycke. Då kunde man jobba med riktigt bra precision utan risk för okontrollerad smältning. Valde dock att behålla en ganska grov struktur, även om mer runda kanter förmodligen är mer naturäkta utseende på sten och klippor som formats av vattnets krafter. För att jag kände för det. Att varmlufta och smälta ytskiktet handlar inte bara om att mjuka upp och ”avfrigolitisera” utseendet. Det gör ytan lite hårdare och tåligare.

Det gjorde ganska ont att tvingas skära isär bakgrunden när den nu när jag väl fått till allt, med filterdel och allt. Men nödvändigt ont om jag över huvudtaget skulle kunna montera in den. Högre än djup och ett mittstag. Försök få ner den om du kan i ett stycke. Delningen gick dock rätt bra. Förutom att en tunnare del vid filterkammaren bakom sprack och öppnade upp en lite oönskad spricka. Nu hamnade den dock så lägligt att den faktiskt kan fylla en praktisk funktion, om jag inte bestämmer mig för att limma ihop sprickan, värre än så är det inte att åtgärda missödet.

Men än är det inte försent att komma på nya idéer som ställer till det. Vilket jag kom på samtidigt som jag redan börjat. Ok, lite merjobb blir det, men jag tror det kommer vara värt besväret, och så fortsatte jag. Kom på att det var onödigt mycket frigolit till ingen nytta i vissa delar som putade ut. Varför inte håla ur dom och göra grottor och passager. Just det här var väl inte så komplicerat eftersom dessa smågrottor ligger under dom lösa modulerna som ligger som lösa lock och ska siliconas fast sedan. Det lilla trixet är cementera och lacka. Även om det kanske inte skulle behövas så vill jag göra bådadera för att få en helgjuten försegling av bakgrunden. Inbillar mig att om jag tex inte lackar vissa delar så kan vatten sugas upp av cementen under lackskiktet och med tiden börja släppa. Då jag tänkt måla (med vattenfärg) så känns det onödigt att slarva för att komma bekvämt undan. Möjligen är cementering av insidan onödigt – but wtf.

Ok, jag har en lös lockmodul. Var på denna hamnar grottan i förhållande till den bakgrundsfasta delen så att grottdelarna passar in – om jag vill efterbehandla hela insidan av grottan? Vet inte om idén var genial, men den kändes så. Tog en bit plastfolie, blötte ner undersidan lite för ligga kvar lite bättre, målade längs grottlinjen med svart vattenfärg, la på locket, pressade lätt och – tjoflöjt, en kopia på locket var grottan kommer att vara. Lysande.

Så var det då filtret då. Som jag lät bli att planera efter, eftersom det störde mitt tänk. Tanken, som fanns hade tänkt att det inte skull hamna där det blev. Vilket blev bättre än om om jag hade tänkt. Nu förenades formgivning och funktion efter de rådande omständigheterna på egen hand. Det blev inte bara bättre placerat, utan större än jag hade trott att jag skulle få till. Ibland har man flax. Exakt hur filtrets egenskaper och funktion blir kommer längre fram i historien. Målet är i alla fall optimal biologisk balans och minimalt underhåll. Det gick med det inbyggda Juwelfiltret som jag inte behövde röra på flera år, så det borde funka den här gången också.

Här har jag då börjat cementera ”locken”/modulerna där grottväggen kommer att hamna i förhållande till själva grottan/passagen i själva bakgrunden. Använder husfix inköpt på Byggmax. Generellt föreslås en väldigt lös konsistens för det här momentet. Hur lös nu lös är finns en massa liknelser på som alla är subjektiva och svåra att bedöma som en given nödvändighet. Pröva dig fram till nåt som verkar kännas och funkar bra. Jag tror jag körde på en förhållandevis trögflytande blandning och det gick alldeles utmärkt.

Och med det avslutar jag nu del två i frigolitäventyret. Fortsättning följer.

Think Big – Go for it!

Ready Set Go… so whats the plan? Something like this. 1. Bakgrunden. Den nuvarande har jag slitit loss, den var rätt ful och jag vill ha mer. Mycket mer. En flådig storslagen 3D bakgrund. En BTN hade suttit fint, lagom bekvämt och snygg som rackarn out of the box. Men smakar det så kostar det. Kostar det inte så mycket så får man kavla upp ärmarna och spotta i näven. Nu jäklar ska det byggas frigolitbakgrund. Lite lätt å lagom var en tanke som snabbt tog eld och förvandlades till en skogsbrand. Det blev bara större och större inne i huvet. Tillslut insåg jag att akvariet kanske inte skulle få plats. Ett Juwel kar har inte dom mest fördelaktiga måtten. Mer höjd än djup, vilket innebär begränsad bredd för det viktigaste innehållet – fiskarna. Längden det däremot inget fel på.

Mycket tänkande, flera dagar faktiskt, och en massa skumma teckningar som bara jag förstod. Hur får jag mest djup för centimetrarna? Jag vill få djup utan att ta över utrymmet alltför mycket. Vad ska jag ha för fisk? Inte helt klart än, mest lutar det åt Tanganyika, eventuellt gamla bekanta Malawisar. Båda sorter domineras av arter som gillar bottenregionen och mycket grottor och skrevor. Alltså behöver jag inte bekymra mig lika mycket om utrymmet i övre halvan. Mer utbuktning i övre regionen gör alltså inte så lika mycket. Då kan man få lite mer djupeffekt utan att hämma fiskarnas utrymme lika mycket.

Pumperi filtera… sånt vill jag ju få plats med baki och gömma eventullt andra tekniska ting som kan tänkas husera i karet. Mycket att tänka på. Hur i hlvte ska jag få plats och till allt. Jag kan ju aldrig göra nåt enkelt när jag väl satt tänderna nåt lustfyllt kreativt skapande – det blir alltid lite mer avancerat än jag hade tänkt mig. Så även nu, what a suprise…

Ritade mig fördärvad och fick grava sömnproblem under ett par dagar. En natt när jag skull på toa och pissa fick jag plötsligt en idé, och började jag skissa på en bit toapapper. Men det var faktiskt en bra ide som slog in några dörrar i en mörk återvändsgränd. Efter det kom jag nästan vidare. Jag insåg att jag hade problem att tänka både tvådimensionellt och tredimensionellt samtidigt. Den förlösande lösningen kom en dag på väg hem från jobbet. Modellera! In i leksaksaffären och knåda en några bitar lera, forma och pyssla. Yes, där satt den – så mycket enklare än att skissa en massa tänkta former. Nu hade jag en mall klar, i alla fall en utgångsmodell att jobba efter. En massa streck på frigolit hjälpte föga, men nu så kunde jag bara dra några grova hintar på frigoliten och jobba lite mer spontant och kreativt och ändå veta hur jag ville få till det.

Frigolit ja, den hade jag redo, inköp på Byggmax. En tjock, en mellan och en mindre, en riktig fet trio tillsammans som borde räcka mer än väl. Planen var att försöka gå loss på mellantjockisen. Nä, det blev för fjasigt. Men det började så bra att jag fortsatte med tjockisen under. Vilket innebar att dom mer utstickande delarna förvandlades till lösa moduler. Det gick rätt ok att följa moddelen i lera, även om vissa saker blev lite annorlunda allt eftersom och proportionerna inte blev riktigt samma. Men det blev mest bättre i det stora hela.

Vart filtret skulle få plats hade jag skrotat att fundera över. Det får bära hän och bli som det blir och sen får jag se vart det eventuellt kan vara och se ut. Filtertänkandet störde min kreativita skaparlust. I värsta fall får jag väl köpa mig ett ytterfilter. Form först, funktion därefter. Ett bra val visade det sig. Filtrets placering och form löste sig på köpet så att säga – och jag behövde inte ens tänka eller fundera på att begränsa mitt formskapande efter vart och hur filtrets vara.

Jag lyckades nästan inte skära mig en enda gång. Det var över förväntan. Jobbade enbart med matt/hobbykniv. Det funkade bäst i alla lägen och mer än så krävdes inte för att få fram formerna jag sökte, eller hittade. Men hej och jävlar vad bösigt det blir. Frigolitfrön och bitar i stora högar. Städade undan i flera omgångar för att slippa vada i frigolitspill – och, undvika spridning över hela lägenheten. Ett par dagar tog grovjobbet, plus ett par till med diverse lösa moduler utöver själva baksidan. Några ska sitta längs sidorna och dölja grejer och förhoppningsvis bara se snyggt kompletterande ut. Lite tveksam på en lösning bara. Jag återkommer till det senare.

Så far så good. Fortsättning följer. Egentligen har jag i skrivande stund kommit en bit fram i tiden. Men jag delar upp processeduren för att försöka korta ner en massa små noveller istället för en roman. Bilden på bakgrunden här uppe är nästan klar. Karvat och grejat lite mer sen dess.

På återseende 😉

Så här ser det ut idag. Tomt, torrt och öde

Ett dammigt Juwel Rio 240, med ful bakgrund (funkade dock ok med vatten i då det begav sig). Då hade jag Malawisar och mer sten än bakgrund som syntes. Ett bra men stöddigt stort fyrkantig innefilter också. Grymt bra konstruktion dock som gjorde ett bra jobb. Men nu ska insidan bort och liv ska återuppstå.